Mors dag. Ja, vad säger man? Det är väl lika bra att ringa. Jag vet vad jag kommer att få för kommentar..."Det är inte mors dag i Canada nu, det var för flera veckor sen". Samma lika varje år. Nu mera rycker jag på axlarna och väljer oftast att inte kommentera alls. Förr påtalade jag alltid att vi faktiskt är i Sverige och att hon ska vara glad över att jag överhuvud taget hör av mig. Nu ringer jag, säger det som förväntas och går sedan vidare.
Men det är sant, det där med att hon ska vara glad över att jag hör av mig. När jag var liten var jag väldigt noga med att ge henne något på mors dag. För mig var det viktigt. I efterhand inser jag att det på något vis fick mig att tro att hon skulle vara snällare om jag uppmärksammade henne på just mors dag. Snällare... jo... snällare är rätt ord, men det låter ändå fel. Mindre arg och frustrerad med benägenhet att ta ut det på barnen är kanske mer korrekt. Skit samma, kontentan av det hela var iaf att jag många gånger såg henne tacka för presenten och sedan leta efter ett bra ställe att gömma undan den. Hon hade ett skåp i vilket hon ställde sådant tills det blev fullt och hon kastade dem. Visst fanns det några få saker hon valde att ha framme, men långt ifrån många. Hennes ursäkt var att hon ju hade så många barn att det inte fick plats med alla saker vi gjort i slöjden, gett i present eller bara velat att hon skulle ha.
Min mor och jag hade ett långt samtal när jag blivit vuxen. Hon fick säga sitt, sedan sa jag mitt. Det blev ett befriande samtal. Hon var iaf stark nog att erkänna att jag i mångt och mycket hade rätt, att hon agerat fel och att hon kunde ha gjort mer för oss, sett oss som personer istället för tyngder om livet. Vi gick från det samtalet med en ny relation. Hon är fortfarande min mor, men vi står på ett annat plan än tidigare. Hon finns fortfarande med i mitt liv just för att hon lyckades göra den förändringen. Hon lägger sig inte i, hon kommer inte längre med den där ihållande, ihärdiga, orättvisa och jävligt taskigt framlagda kritiken om precis allt som handlade om mig (jag var äldst hemma och fick ta hela hundhuvudet även då jag inte ens varit där) och hon låter mig själv bestämma i vilken omfattning vi har kontakt. Detta har inneburit att vi har mer kontakt idag än vi hade förr och att vi idag är mer som kompisar än som mor och dotter.
Mors dag är mer som en formalitet för mig. Jag kommer att ringa, hon kommer att bli glad trots att hon fnyser åt tilltaget och jag kan gå vidare utan att det påverkat mitt liv mer än att jag vet att hon uppskattar det.
Men det är sant, det där med att hon ska vara glad över att jag hör av mig. När jag var liten var jag väldigt noga med att ge henne något på mors dag. För mig var det viktigt. I efterhand inser jag att det på något vis fick mig att tro att hon skulle vara snällare om jag uppmärksammade henne på just mors dag. Snällare... jo... snällare är rätt ord, men det låter ändå fel. Mindre arg och frustrerad med benägenhet att ta ut det på barnen är kanske mer korrekt. Skit samma, kontentan av det hela var iaf att jag många gånger såg henne tacka för presenten och sedan leta efter ett bra ställe att gömma undan den. Hon hade ett skåp i vilket hon ställde sådant tills det blev fullt och hon kastade dem. Visst fanns det några få saker hon valde att ha framme, men långt ifrån många. Hennes ursäkt var att hon ju hade så många barn att det inte fick plats med alla saker vi gjort i slöjden, gett i present eller bara velat att hon skulle ha.
Min mor och jag hade ett långt samtal när jag blivit vuxen. Hon fick säga sitt, sedan sa jag mitt. Det blev ett befriande samtal. Hon var iaf stark nog att erkänna att jag i mångt och mycket hade rätt, att hon agerat fel och att hon kunde ha gjort mer för oss, sett oss som personer istället för tyngder om livet. Vi gick från det samtalet med en ny relation. Hon är fortfarande min mor, men vi står på ett annat plan än tidigare. Hon finns fortfarande med i mitt liv just för att hon lyckades göra den förändringen. Hon lägger sig inte i, hon kommer inte längre med den där ihållande, ihärdiga, orättvisa och jävligt taskigt framlagda kritiken om precis allt som handlade om mig (jag var äldst hemma och fick ta hela hundhuvudet även då jag inte ens varit där) och hon låter mig själv bestämma i vilken omfattning vi har kontakt. Detta har inneburit att vi har mer kontakt idag än vi hade förr och att vi idag är mer som kompisar än som mor och dotter.
Mors dag är mer som en formalitet för mig. Jag kommer att ringa, hon kommer att bli glad trots att hon fnyser åt tilltaget och jag kan gå vidare utan att det påverkat mitt liv mer än att jag vet att hon uppskattar det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar