Jag är lite förvånad, faktiskt. Solen förväntas visa sitt vackra ansikte hela helgen. Är det fler än jag som reagerat på det ovanliga i det? Jag menar... det är ju marknashelg! Det ska vara regnigt. Jo, kanske med solglimtar, men överlag ska det vara grått och trist. *S*
Jag undviker marknaden. Inte min grej. Jag hymlar inte om det. När folk frågar om jag ska med ner får jag bokstavligen eksem av bara tanken. Hemskt, hemskt och åter hemskt. Trångt, trångt och ännu trängre. Folk överallt, föräldrar som jagar sina barn som i sin tur skriker och vill ha saker. Jag bara kan inte med marknaden. Inte ens om jag försöker, säger till mg själv att det inte är så farligt och går dit med ett (hyfsat) öppet sinne. Jag får krupp på skiten så fort jag kommer dit trots den mentala peppning jag genomgått.
Tror ni inte jag ska dit idag i alla fall? Jodå, hon är smart. Hon pratar med mig när jag är upptagen med att fixa något hemma hos henne. Hon lägger fram det så himla försiktigt i början, bara för att låta fröet få fäste. Sen låter hon det vara ett tag. Nästa gång vi pratar lägger hon in längtan i rösten. Om hon bara hade någon att gå dit med.... Jag brukar ändå säga nej. Jag håller spjärn mot den emotionella attack jag utsätts för. Jag menar det verkligen också. Men i slutändan vinner hon. "Åh, de håller ju på att bygga om vägen där. Vilken väg ska jag nu gå? Jag hoppas det inte blir för krångligt för mig att ta mig fram ensam." Jag suckar mentalt då jag hör mig själv säga "Ja, ja, farmor, jag följer väl med dig så att du kan köpa *fyll i med vad helst det kan vara som hon bara måste ha detta år*, men sen går vi hem direkt". Tack och lov att hon är gammal nu. Tidigare år har hon släpat mig runt hela eländet. Nu kanske vi kommer hem efter bara en kort sväng på området.
Jag undviker marknaden. Inte min grej. Jag hymlar inte om det. När folk frågar om jag ska med ner får jag bokstavligen eksem av bara tanken. Hemskt, hemskt och åter hemskt. Trångt, trångt och ännu trängre. Folk överallt, föräldrar som jagar sina barn som i sin tur skriker och vill ha saker. Jag bara kan inte med marknaden. Inte ens om jag försöker, säger till mg själv att det inte är så farligt och går dit med ett (hyfsat) öppet sinne. Jag får krupp på skiten så fort jag kommer dit trots den mentala peppning jag genomgått.
Tror ni inte jag ska dit idag i alla fall? Jodå, hon är smart. Hon pratar med mig när jag är upptagen med att fixa något hemma hos henne. Hon lägger fram det så himla försiktigt i början, bara för att låta fröet få fäste. Sen låter hon det vara ett tag. Nästa gång vi pratar lägger hon in längtan i rösten. Om hon bara hade någon att gå dit med.... Jag brukar ändå säga nej. Jag håller spjärn mot den emotionella attack jag utsätts för. Jag menar det verkligen också. Men i slutändan vinner hon. "Åh, de håller ju på att bygga om vägen där. Vilken väg ska jag nu gå? Jag hoppas det inte blir för krångligt för mig att ta mig fram ensam." Jag suckar mentalt då jag hör mig själv säga "Ja, ja, farmor, jag följer väl med dig så att du kan köpa *fyll i med vad helst det kan vara som hon bara måste ha detta år*, men sen går vi hem direkt". Tack och lov att hon är gammal nu. Tidigare år har hon släpat mig runt hela eländet. Nu kanske vi kommer hem efter bara en kort sväng på området.
2 kommentarer:
hahaha underbara tant..
men ajg vet, hatar det lika mycket själv.. men jag är så korkad, så varenda år GLÖMMER jag att jag hatar det och varför.. sen när jag kommer dit, glad och nöjd och exalterad över hur kul det ska bli, så inser jag ju redan innan jag gett mig in i idiothavet att "faaan.. det är DÄRFÖR jag hatar den här skiten.. jävlar!" :D
Ladyn, hon är en suveränt underbar tant. Jag älskar henne så ofantligt mycket, vilket är den enda anledningen till att han kan köra med sådana där grejer för att få sin vilja igenom. Hon är inte bara underbar, hon är rätt smart också. =P
Det var hemskt. Vedervärdigt. Jag ville bara därifrån. Folk överallt, varmt, försäljare som jagade en och så mycket skräp i stånden att man ville gråta.
Skicka en kommentar