Jag är fobiskt rädd för dessa varelser. Jag kan se dem på bild och på tv utan att få andnöd, men om det råkar komma en i min väg irl blir jag som ett litet barn och vill bara därifrån. Jag får bokstavligen svårt att andas, blir stel, darrar och om arachiden råkar välja mitt håll att röra sig åt skulle jag själv kunna leka spindel och klättra väggar för att komma därifrån.
Jag har genom åren utsatt mig själv för dessa varelser för att inte bli som ett lallande fån när en liten spindel hittar in till mig eller råkar befinna sig på samma plats som jag. Det har till viss del funkat. De mindre exemplaren renderar mig inte till en skräckslagen geléklump längre. Jag skulle överdriva om jag sa att jag med lätthet kan flytta dem ur min väg, men nu för tiden kan jag iaf ställa ett glas över, närma mig med tillhygge för snabb elimination eller välja att hålla stenhård uppsikt över tills jag själv går därifrån.
De större varianterna däremot kan få mig att gråta. Jag är ingen lipsill. Inte ens i närheten. Under många år var det ingen som såg mig gråta. Idag kan jag göra det när det är befogat och jag skäms då inte för det. Utom när det orsakas av att en spindel. Då känns det superfånigt. Jag skriker till, darrar, tårarna rinner och jag gör krumbukter och försöker desperat komma ifrån varelsen. Löjligt. Ändå kan jag inte låta bli. Jag försöker och ger mig fan på att jag inte någonsin ska bete mig så igen och nästa gång är det samma visa igen.
Allt detta pga av en dröm.
Konstigt egentligen. Av någon anledning drömde jag samma dröm i flera år. Första gången jag minns att jag vaknade av den, skrikandes och fäktandes, var när jag bodde på ett ställe jag flyttade ifrån när jag var fem år. Sedan hade jag drömmen om och om igen i perioder fram tills jag var runt tretton. Därefter försvann den mer eller mindre även om jag ibland kan få fragment av den fortfarande.
Jag låg i underslafen i en våningssäng. Jag vaknar (i drömmen) av en konstig känsla. Det kryper på mig. Långsamt öppnar jag ögonen. Jag törs inte skrika. Tänk om något ramlar ner munnen på mig. På hela undersidan av överslafen kryper det spindlar. Man ser inte spånskivan som utgör sängbotten ens. De kryper på benen upp också. Stegen är överfull av dem. Jag ser ner på mig själv och inser att hela jag är täckt av spindlar av olika storlekar och färger. Överallt är de. Jag är paralyserad och kan bara se hur de kryper uppåt. En snabb rörelse i ögonvrån får mig att se snett uppåt. Då inser jag att spindlarna kryper på kudden, i håret och runt hela mig. De är under täcket. Jag önskar jag vore död. Jag tror jag kommer att dö. Hjärtat kommer att stanna.
Det är då jag brukade vakna. Skriken väckte hela familjen. Hysterin orsakade kaos. De gånger jag kissat på mig av skräck skapade irritation. Jag fick höra att jag var larvig och att det skulle sluta pjoksas med mig. Och jag är livrädd för spindlar.
Jag har genom åren utsatt mig själv för dessa varelser för att inte bli som ett lallande fån när en liten spindel hittar in till mig eller råkar befinna sig på samma plats som jag. Det har till viss del funkat. De mindre exemplaren renderar mig inte till en skräckslagen geléklump längre. Jag skulle överdriva om jag sa att jag med lätthet kan flytta dem ur min väg, men nu för tiden kan jag iaf ställa ett glas över, närma mig med tillhygge för snabb elimination eller välja att hålla stenhård uppsikt över tills jag själv går därifrån.
De större varianterna däremot kan få mig att gråta. Jag är ingen lipsill. Inte ens i närheten. Under många år var det ingen som såg mig gråta. Idag kan jag göra det när det är befogat och jag skäms då inte för det. Utom när det orsakas av att en spindel. Då känns det superfånigt. Jag skriker till, darrar, tårarna rinner och jag gör krumbukter och försöker desperat komma ifrån varelsen. Löjligt. Ändå kan jag inte låta bli. Jag försöker och ger mig fan på att jag inte någonsin ska bete mig så igen och nästa gång är det samma visa igen.
Allt detta pga av en dröm.
Konstigt egentligen. Av någon anledning drömde jag samma dröm i flera år. Första gången jag minns att jag vaknade av den, skrikandes och fäktandes, var när jag bodde på ett ställe jag flyttade ifrån när jag var fem år. Sedan hade jag drömmen om och om igen i perioder fram tills jag var runt tretton. Därefter försvann den mer eller mindre även om jag ibland kan få fragment av den fortfarande.
Jag låg i underslafen i en våningssäng. Jag vaknar (i drömmen) av en konstig känsla. Det kryper på mig. Långsamt öppnar jag ögonen. Jag törs inte skrika. Tänk om något ramlar ner munnen på mig. På hela undersidan av överslafen kryper det spindlar. Man ser inte spånskivan som utgör sängbotten ens. De kryper på benen upp också. Stegen är överfull av dem. Jag ser ner på mig själv och inser att hela jag är täckt av spindlar av olika storlekar och färger. Överallt är de. Jag är paralyserad och kan bara se hur de kryper uppåt. En snabb rörelse i ögonvrån får mig att se snett uppåt. Då inser jag att spindlarna kryper på kudden, i håret och runt hela mig. De är under täcket. Jag önskar jag vore död. Jag tror jag kommer att dö. Hjärtat kommer att stanna.
Det är då jag brukade vakna. Skriken väckte hela familjen. Hysterin orsakade kaos. De gånger jag kissat på mig av skräck skapade irritation. Jag fick höra att jag var larvig och att det skulle sluta pjoksas med mig. Och jag är livrädd för spindlar.
7 kommentarer:
Skräck kan få en att bete sig på alla konstiga möjliga sätt. Som du vet är jag livrädd för fåglar och fråga mig inte varför. Kommer ihåg när P var liten och det fanns en fågel som inte kunde flyga. Jag fundera och fundera hur jag skulle ta mig till bilen om jag mötte denne fågel. till slut tog jag med mig soppborste som trygghet för då kunde jag försvara mig. Vad nu en fågel som inte kan flyga kan göra mig.
Virvelvinden, skräck är inte rationellt. Man tänker inte logiskt och man beter sig underligt under dess påverkan. Konstigt det där...
Hemskt när man blir så där panikslagen. Spindlar är ruskigt obehagliga men jag klarar av att titta på dom. Minns en gång när jag var hos mormor på sommaren och skulle hämta något i jordkällaren. Jag frågade mormor om hon sopat rent runt dörren och jo då, det hade hon.
Så jag öppnade och gick in och då rasade spindlarna över mig...mormor hade skojat...ja hon hade en sådan elak humor min mormor...trots det har jag klarat mig från större men.
Då är det värre med myrstacks-myror...ser jag dom då blir jag världsmästare i någon sorts kombinerad stepp-maraton...*S*
marbor, man blir så himla annorlunda än annars. Kroppens signaler slår ifrån och man beter sig som en främling.
Din mormor låter som en sadist! Hade något gjort så mot mig hade jag fått hjärtattack på fläcken. Usch! *ryser av bara tanken*
Jag klarar allt utom spindlar. Iaf allt jag hittills haft "nöjet" att stöta på. Din kombineade stepp-maraton låter intressant. Undrar om den funkar mot spindlar också. *S* Men nej... de är snabba, kan klättra och är nog inte avskräckta av något steppnummer. =P
det där är jävligt fascinerande.. jag har haft en EXAKT identisk dröm!
dock var jag rädd redan innan.. har alltid haft problem med saker med många sprattliga ben.. de större varianterna (modell fågelspindel) har jag inga problem med, de är långsamma och inte så sprattliga.. men ju smalare sprattligare ben desto värre.. jag får ångest bara av att prata om det!! galet!!
Ladyn, exakt identisk? Lustigt. Usch, jag avundas dig inte den drömmen och det säger jag av erfarenhet. *ryser*
ååå vad kasst av din familj att säga att du var larvig! en fobi är en allvarlig sak, och arachnofobi är ändå en av de vanligaste. fy. och vilken snuskig jäkla dröm, uäck!!
Skicka en kommentar