tisdag 5 maj 2009

Självinsikt


Jag svettas i örat. Inte på, utan i... Efter en timme i telefonen uppstår tydligen det fenomenet. Jag kan visserligen prata rätt bra jag också, men med denna person får jag oftast inte en syl i vädret. Samtalen blir alltid lååååånga och jag hummar lite när det känns passande.

Ungefär en kvart in i samtalen blir hon alltid så förvånad över hur lika vi tänker. Ja, jag kan ju avsluta hennes meningar och dessutom göra det rätt. Oj, oj... När vi pratat i en halvtimme har hennes förvåning vuxit till fascination över min otroliga förmåga att intuitivt kunna uttala hela meningar av det hon tänker. När samtalet pågått i ca 45 minuter är jag synsk och telepatisk. Wow, vad jag kan...

En stund senare har jag tröttnat på att lyssna på samma sak var fjärde minut (ungefär), rapning efter rapning av i stort sett samma meningar och avslutar samtalet med stor möda då hon bara vill berätta en sista sak... om och om igen. =P

Självinsikt kommer inte på posten.

4 kommentarer:

Mija sa...

*asg*
Jag har en kompis som ringer mig och inte har nåt att säga istället. Hon sitter där tyst, och jag får försöka föra samtalet... Kul. Inte.
Godnatt Solis, nu kallar sängen! =)

~Sol~ sa...

Sådant är också jobbigt. Att leka tjugo frågor är inte speciellt kul när man blir uppringd. OK om det är en själv som ringer och vill pumpa någon på information, men inte annars. *S*

Natti natti, Rödlugg (gnäll inte, bättre än Rödskägg =P). Må John Blund finna dig snart.
Kram

Ullis sa...

hahaha jag är oxå såndär, pratar lite för mycket.. inte alls roligt.. men jag JOBBAR åtminstone på det! och är jävligt medveten om det! :D

~Sol~ sa...

Ladyn, att prata mycket är helt ok. Det är som det ska. Men att ständigt upprepa sig, mala och traggla samma sak utan att ens inse att man gör det? Nja... mindre kul faktiskt. =)