tisdag 26 maj 2009

Olyckligt


Till förra inlägget fick jag en kommentar om en känsla av skuld inför den konstiga smärta jag har i foten. Jag hjälpte ju en kompis såga lister och efteråt stramade och spände det rejält i foten efter att jag hållit gersågen på plats med fötterna där vi satt på golvet och sågade för glatta livet. Finns inte en chans att det är kompisens fel att jag har ont. Nix, det är bara min vanliga otur. *S* Jag har massor med knepiga skador på min lista. Ett tag funderade jag på att skaffa klippkort på akuten. =P

Jag har brutit lilltån när jag hoppade twist. Utan att jag kände det fastnade jag med tån mellan springorna i trallen på altanen och tån gick av då jag hoppade uppåt. Aj.

Jag fick sprickor i både lill- och ringfingret på vänster hand då jag spelade badminton. Fråga inte hur det gick till, för jag har ingen aning. Plötsligt gjorde det bara ont. Troligen var det då jag fick ett slag av min spelpartners racket, men det tog upptill på mitt racket och borde därför inte ha skadat mig alls.

Jag bröt av halva ledbandet till tummen då det inte gick att svänga cykeln och jag hade för hög fart för att undvika närkontakt med ett väldigt fint träd som stod där.

Jag fick hjärnskakning då jag gled av en balk som var på två meters höjd när vi hade gympa.

Jag har brutit armen på två ställen - när jag klev av en stillastående motorcykel.

Jag stängde själv en bildörr och fick ändå tummen i mellan. Självklart hade jag låst dörrfan innan jag slog igen den.

Hela jag var gul och blå den gången jag vaknade nedanför en väldigt fin, svängd trappa. Jag skulle gå förbi, snubblar till och blir närmare bekant med både trappsteg, vägg och ledstång.


Det finns fler skador och krämpor än dessa, men de här får räcka för denna gång. *S*
Det konstiga är att jag inte ens är speciellt klumpig eller klantig. Jag har bara maximal otur. Där andra skulle ha fått ett blåmärke får jag åka till akuten, där andra skulle känna ett svagt obehag får jag ont som fan. Sånt är livet. Att jag gör illa mig är absolut inte någon annans fel. Det bara är. C´est la vie. *S*

3 kommentarer:

marbor sa...

Förlåt om jag skrattar åt eländet, men det är faktiskt väldigt svårt att låta bli :-)
Fasen, en annan som bara legat på sjukan då jag fött barn. Önskade såååå som liten att få bryta benet så jag såg till att jag vart påkörd av en bil. Men inte bröt jag något inte...vart bara idiotförklarad...*S*

Bika sa...

jag klarade matteprovet, med rena förskräckelsen, haha.
hehe, det är för att slippa jobbet som borrelia känns lite lockande, hade det två (!!) gånger förra året, det var inte så farligt faktiskt :D

~Sol~ sa...

marbor, ingen fara. Jag är van. Jag skrattar ju för fasen själv åt det. =D

Hmmm, du kanske hade något brutet i huvudet under den perioden eftersom du medvetet såg till att du blev överkörd? *S* Jag kan förstå att folk hade svårt att ta till sig den tanken. =P