Va sa?

Just nu pågår en debattserie i Expressen om fattigdom i Sverige. Jag har inte följt den så noga och tänker inte heller göra det eftersom det inte påverkar min situation det minsta av att läsa inlägg efter inlägg av åsikter från personer som, i många fall, aldrig någonsin varit i närheten av fattigdom. Ändå läste jag idag en artikel i som tillhör debatten. Jag höjde ögonbrynen lite när jag kommit halvvägs. Göran Hägglund valde att yttra sig...

""Djupaste krisen på år"

Anledningen till att barn lever under tuffa förhållanden beror, enligt Hägglund, på förra regeringens ansvarslösa politik med frikostiga förtidspensioneringar och bidragsberoende. "

Alltså... Jag är uppvuxen i ett mindre socialt accepterat område. Det var många gånger pengarna tog slut före månaden. Nytt var inte att tänka på. Begagnat fick också vänta när det krisade som värst. Detta var under sent sjuttiotal och vidare till jag flyttade hemifrån -90. Under den perioden ledde de blå regeringen mellan 1976-82 och de röda mellan 1982-91

Mitt liv har knappast följt någon gräddfil sedan dess heller och jag kan tyvärr räkna mig till de som enligt regeringens kriterier anses vara fattiga. Jag lider inte av det speciellt. Visst fan är det trist och visst fan önskar man att det vore annorlunda, men man lär sig leva med de medel man har. Min grabb får inte allt han pekar på och kläderna är allt annat än märkesplagg. Nu har jag sådan tur att han helt ärligt skiter i märken, men hade det inte varit så hade han helt enkelt fått bita i det sura äpplet. Jag prioriterar oftast mig själv sist och ser till att räkningarna är betalda, mat finns och att vi någon gång ibland unnar oss något för att inte bara ha det trist och tråkigt. Jag beklagar mig inte utan nöjer mig med att konstatera fakta.

Pengar är dock inte allt. Man kan ha mycket roligt trots att man officiellt är fattig. Det gäller att se till det som finns istället för att sukta efter det som inte är uppnåligt. Vi har dessutom människor i vår omgivning som anser oss vara värda lite extra lyx (lyx för oss är vardag för många) och gärna delar med sig av sitt. Vi är lyckligt lottade så. Det är långt ifrån alla som har har den förmånen.

Hur som helst, den blå regeringen ledde åter landet mellan 1991-94, för att sedan avlösas av den röda. Dessa hade en längre regeringsperiod så, 1994-06, innan fanan åter övertogs av de blå. Nu kommer jag till hela poängen med detta inlägg. Sedan så långt tillbaka jag kan minnas har jag tillhört den fattigare delen av befolkningen. Regeringarna har kommit och gått. De har gett varandra kängor, de har nedvärderat motståndarnas åtgärder och förändringar, de har hånat varandra för allt för klena åtgärder...

Nere på min nivå har det inte varit någon skillnad. Röd eller blå. Spelar ingen roll. Levnadsförhållandena har inte förbättrats nämnvärt, oavsett. Vissa saker de blå gjort har förändrat till det bättre eller sämre. Vissa saker de röda gjort har förbättrat till det bättre eller sämre. Det påverkar, men förändrar egentligen ingenting. På min nivå känns Göran Hägglunds uttalande oupplyst och löjligt.