Älskade gamla farmor

Jag gjorde rätt som adopterade den damen. Hon är mig otroligt kär. Idag gick jag dit, något jag varit alldeles för slarvig med på sistone, och sällan har jag skrattat så gott. Hon älskar mig för den jag är och säger det hon tycker, även om det ibland är aningen oupplyst och baserat på saker hon inte riktigt har kläm på. Andra gånger är det klockrent och mitt i prick. Att prata med henne får mig alltid att känna mig älskad och varm i hjärtat. Över 80 år och så full av livserfarenhet.

Idag pratade vi om dagens samhälle, ett ämne som ofta kommer på tapeten. Klagomål om dagens ungdomar följde som ett brev på posten.

Jag; Men snälla farmor, det är inte bara ungdomar som begår brott.
Farmor; Nej, men de gör värre saker.
Jag; Nej, kolla här *håller fram tidningen* det är lika ofta det är medelålders människor som gör hemska saker.
Farmor; Vuxna människor borde veta att ha tillräckligt med sex för att inte behöva göra sånt!

När jag skrattat klart övergick vi till att prata om annat. Jag berättade bl a att jag tömde källaren på bråte i förra veckan.

Jag; Det var otroligt skönt att få iväg allt skräp till Återbruket!
Hon; Jag behöver verkligen städa i min källare!
Hon; Vad gör man egentligen på Återbruket?
Jag; Man slänger skräp. Det finns olika containrar för olika saker, plast, metall och vad man nu har. Bäst är att sortera innan man ens åker dit så att det bara är att slänge skiten.
Hon; Måste man sortera själv?
Jag; Ja...
*hon slår händerna för pannan och ser lurig ut*
Hon; Jag lämnar det nog tills efter jag dött! *blink*


Innan jag gick dit idag var jag riktigt off. Skratt är väldigt förlösande på en sådan känsla...