Igår kväll pratade jag med en vän jag var nära att tappa bort. Hade inte facebook varit och han sökt upp mig där hade han troligen fallit ner till den där platsen där människor man tänker på med ett notstalgiskt leende på läpparna hamnar och blir sittande. Vi träffades väldigt sällan på den tiden det begav sig, mest för att han bor i Falun medan jag alltid bott I Västerås. Hade han bott närmre hade vi troligen haft tätare kontakt och dessutom hållit den bättre.
Han är faktiskt en av de allra första bra vännerna jag träffat genom internet. I början av 1998, på aftonbladets chat och jag satt och funderade över vilka udda människor som fanns där och vad i hela friden det var som lockade mina vänner att sitta vid en dator så ofta de kunde. Då plötsligt kom höjdrädslan. Ja, han kallade sig så på chatten, Vertigo. Hur som helst började vi prata där för att snart övergå till telefon. En fin vänskap växte fram. Efter ett tag frågade han mig om jag trodde på andra sfärer än vår. Vad svarar man på något sådant? Jag sa som det är, jag tror att det finns något mer men att jag själv inte är speciellt mottaglig och därför känner mig aningen ambivalent över vad det kan vara. Han trodde inte.
Jag åkte dit en helg i maj. Han bodde på ett område som hette Galgberget. OK, alla som känner mig förstår vilken lockelse enbart det hade på mig. I skogsdungarna om kring honom hade stadens avrättningar under 16-1700-talen skett. Klart som korvspad att jag ville se det! Vi gick på stan, vi träffade hans vänner, vi var och hälsade på hans föräldrar i Insjön och framför allt skrattade vi. Det var lika lätt att umgås med honom irl som det var på telefon. Kvällen innan jag skulle åka övertalade jag honom att följa med mig ut i skogen. Jag bara skulle ut och kolla in stället. Jag tror faktiskt jag hade gått själv om han inte följt med.
Under åren sedan platsen användes hade naturen tagit tillbaka den. Det enda vi visste om dess exakta plats var att det på stenhällarna där fanns namn inristade. Inte de avrättades namn utan turister som många, många år efter att platsen använts aktivt betalt en liten summa för att få sina namn inristade i stenen på den plats där folk fått sina liv förkortade. Tänk er själva... inga ficklampor, en måne som regelbundet går i moln, klockan var närmare midnatt och det var tidigt i maj. Jo, när månen gick i moln var det mer eller mindre becksvart. Där knatade vi omkring och letade efter tecken på en plats som försvunnit tillbaka till naturen. Ummmm...?
Vi snubblade iaf omkring där ett tag. Han muttrade och ville hem medan jag kände att vi snart var nära. Fråga inte hur jag visste det, jag har ingen aning. Intuition, kanske. Rätt vad det är fick jag honom att skratta åt mig genom att jag helt sonika ville gå tillbaka en bit eftersom vi faktiskt gått förbi stället. Jag förstår att han skrattade. Jag hade nog gjort likadant. Men snäll som han var följde han med mig tillbaka. Faktiskt var han lite lättad över att vi gick åt "rätt" håll igen. *s* Han slutade skratta när jag efter ett trettiotal meter stannade på en stenhäll och lugnt deklarerade att vi var på rätt plats. Då såg han mest irriterad ut. Faktiskt kände jag mig rätt fånig också. Men sen såg han något i månens sken...
Jag hade stannat på en inrisstning i stenhällen. Jag stod mitt på den. Nyfiket klev jag åt sidan och tillsammans, på var sin sida om inristningen, försökte vi tyda den. Det var svårt som sjutton eftersom månen just då valde ett synnerligen mörkt moln att gömma sig bakom. Till slut kom den fram. Hans reaktion var inte väntad. Ett skrik, ja ett riktigt kärringskrik, undslapp honom innan han sprang bort en bra bit och ropade att det var bäst vi gick hem. Jag fattade ingenting. Jag ställde mig på den sida han stått på. Då förstod jag hans nervosistet. Det var en... udda... upptäckt vi gjorde den natten.
Inristad i stenen stod det ett namn. Troligen en turist som haft några mynt över att slösa på att få sitt namn förevigat i sten. En kvinna. Hennes eftennamn gick inte att tyda i månens sken, men hennes förnamn var inte dolt av mossa. Hon hade hetat Yvonne. Ja, jag hade stannat mitt på hennes namn - mitt namn - och sagt att vi var framme. En väldigt underlig upplevelse, men för mig var den aldrig skrämmande.
längre tiden gått sedan detta hände, desto mer har jag funderat på om jag inbillat mig det hela, men små dagboksanteckningar och brev skrivna under den tiden har motsagt detta. Samtalet med honom igår kväll bekräftade också att jag inte gjort det. Han minns det lika tydligt som jag gör, även om han vill tona ner det där omisskännliga kärringskriket han lät eka mellan trädstammarna till ett förvånat och, framför allt, litet rop. ;)
Han är faktiskt en av de allra första bra vännerna jag träffat genom internet. I början av 1998, på aftonbladets chat och jag satt och funderade över vilka udda människor som fanns där och vad i hela friden det var som lockade mina vänner att sitta vid en dator så ofta de kunde. Då plötsligt kom höjdrädslan. Ja, han kallade sig så på chatten, Vertigo. Hur som helst började vi prata där för att snart övergå till telefon. En fin vänskap växte fram. Efter ett tag frågade han mig om jag trodde på andra sfärer än vår. Vad svarar man på något sådant? Jag sa som det är, jag tror att det finns något mer men att jag själv inte är speciellt mottaglig och därför känner mig aningen ambivalent över vad det kan vara. Han trodde inte.
Jag åkte dit en helg i maj. Han bodde på ett område som hette Galgberget. OK, alla som känner mig förstår vilken lockelse enbart det hade på mig. I skogsdungarna om kring honom hade stadens avrättningar under 16-1700-talen skett. Klart som korvspad att jag ville se det! Vi gick på stan, vi träffade hans vänner, vi var och hälsade på hans föräldrar i Insjön och framför allt skrattade vi. Det var lika lätt att umgås med honom irl som det var på telefon. Kvällen innan jag skulle åka övertalade jag honom att följa med mig ut i skogen. Jag bara skulle ut och kolla in stället. Jag tror faktiskt jag hade gått själv om han inte följt med.
Under åren sedan platsen användes hade naturen tagit tillbaka den. Det enda vi visste om dess exakta plats var att det på stenhällarna där fanns namn inristade. Inte de avrättades namn utan turister som många, många år efter att platsen använts aktivt betalt en liten summa för att få sina namn inristade i stenen på den plats där folk fått sina liv förkortade. Tänk er själva... inga ficklampor, en måne som regelbundet går i moln, klockan var närmare midnatt och det var tidigt i maj. Jo, när månen gick i moln var det mer eller mindre becksvart. Där knatade vi omkring och letade efter tecken på en plats som försvunnit tillbaka till naturen. Ummmm...?
Vi snubblade iaf omkring där ett tag. Han muttrade och ville hem medan jag kände att vi snart var nära. Fråga inte hur jag visste det, jag har ingen aning. Intuition, kanske. Rätt vad det är fick jag honom att skratta åt mig genom att jag helt sonika ville gå tillbaka en bit eftersom vi faktiskt gått förbi stället. Jag förstår att han skrattade. Jag hade nog gjort likadant. Men snäll som han var följde han med mig tillbaka. Faktiskt var han lite lättad över att vi gick åt "rätt" håll igen. *s* Han slutade skratta när jag efter ett trettiotal meter stannade på en stenhäll och lugnt deklarerade att vi var på rätt plats. Då såg han mest irriterad ut. Faktiskt kände jag mig rätt fånig också. Men sen såg han något i månens sken...
Jag hade stannat på en inrisstning i stenhällen. Jag stod mitt på den. Nyfiket klev jag åt sidan och tillsammans, på var sin sida om inristningen, försökte vi tyda den. Det var svårt som sjutton eftersom månen just då valde ett synnerligen mörkt moln att gömma sig bakom. Till slut kom den fram. Hans reaktion var inte väntad. Ett skrik, ja ett riktigt kärringskrik, undslapp honom innan han sprang bort en bra bit och ropade att det var bäst vi gick hem. Jag fattade ingenting. Jag ställde mig på den sida han stått på. Då förstod jag hans nervosistet. Det var en... udda... upptäckt vi gjorde den natten.
Inristad i stenen stod det ett namn. Troligen en turist som haft några mynt över att slösa på att få sitt namn förevigat i sten. En kvinna. Hennes eftennamn gick inte att tyda i månens sken, men hennes förnamn var inte dolt av mossa. Hon hade hetat Yvonne. Ja, jag hade stannat mitt på hennes namn - mitt namn - och sagt att vi var framme. En väldigt underlig upplevelse, men för mig var den aldrig skrämmande.
längre tiden gått sedan detta hände, desto mer har jag funderat på om jag inbillat mig det hela, men små dagboksanteckningar och brev skrivna under den tiden har motsagt detta. Samtalet med honom igår kväll bekräftade också att jag inte gjort det. Han minns det lika tydligt som jag gör, även om han vill tona ner det där omisskännliga kärringskriket han lät eka mellan trädstammarna till ett förvånat och, framför allt, litet rop. ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar