Reflektioner

Ikväll har det förflutna blandats med idag. Många skratt, många funderingar, mycket prat. Nu satt vi givetvis inte och grävde ner oss i det som varit, men det är nog oundvikligt att man ändå jämför, diskuterar och funderar över vad som föranledde vissa val, hur resultatet av dessa val blivit och kanske vad som blivit om man valt aningen annorlunda.

Jag har konstaterat att jag är mig väldigt lik. Självklart finns det skillnader, självklart har jag förändrats, men jag är ändå mig väldigt lik i grunden. Värderingarna jag fick som ung har möjligen polerats, men de finns kvar. Vissa ovanor finns kvar. Vissa bra vanor finns också kvar. Men det som framförallt finns kvar är den jag är. Den person som kikar fram ur det de kallar själens fönster idag har väldigt många likheter med den som använde detta skal för femton - tjugo - tjugofem år sedan. Jag är jag.

När jag satt på bussen hem sveptes jag in i en känsla av overklighet. Kanske berodde det på att jag kom från ett område jag inte äventyrat mig till på många år, kanske grundade det sig i att jag träffat någon som skulle kunna skissa upp grunden till vem jag är med ögonbindel, kanske beror det på att jag sällan åker buss på kvällstid, kanske var det att mp3-listan just då kommit till några av de låtar jag spelade mycket som ung som framkallade den... Troligen var det en blandning av alla dessa faktorer och sedan några. Anledningen spelar ingen roll.

Jag kände mig som sexton igen... eller nej... sjutton. Jag kände det som om jag var på väg hem som sjuttonåring. Inte hem till föräldrahemmet, utan till mitt egna hem. Till viss del saknar jag den tiden. Den oskuldsfullhet man, trots allt, besatte. Känslan av att man hade hela livet framför sig. Illusionen av att allt kommer bli en dans på rosor. Tänk att vara så ung igen. Och samtidigt är jag glad över att den tiden är förbi. Jag är nöjd med den jag är idag. Visst kan jag behöva tappa några kilon, men det är oväsentligt. Spelar väldigt liten roll. Personen Yvonne är idag någon jag överlag gillar rätt bra. Klart det finns saker jag vill utveckla eller ändra på, men grunden är bra. Grunden gör att jag trivs med mig själv. Känner att jag duger. Inser att jag är mänsklig och får ha brister.

Undrar om man kan fånga känslan av oskuldsfullhet på flaska för att släppa ut lite när man känner ett behov av att lyfta det tunga ok livet ibland väljer att lägga över ens axlar? Det är en trevlig tanke.