Idag kom rätt många på jobbet tillbaka efter semestern. De återberättanden jag lyssnat på innefattar dagsturer, övernattningar, resor, vila, avkoppling, god mat och allehanda andra positiva saker. Det vore lögnaktigt att inte säga att jag hyser avund gentemot dem för det de upplevt. Inte svartsjuka. Avund. Jag önskar att det var närmre min egen semester. Hur mycket jag än gillar mitt jobb vill jag ha lite ledigt nu.

Men samtidigt känns det knepigt. När jag väl får ledigt har jag ett annat jobb. Nya arbetskamrater, ny arbetsplats, till viss del nya barn. Det leder ju naturligtvis att jag inte kommer träffa dessa kollegor när jag kommer tillbaka, inte kommer kunna dela mina erfarenheter med dem. Jag kommer att sakna dem. Vissa mer, andra mindre, men jag kommer att sakna dem.

Ibland tror jag på ödet. Att något händer just för att det är menat. När jag ikväll satt och kände tröttheten och mattheten komma krypande ringde telefonen. Någon jag inte hört av på så otroligt länge tänker på mig och väljer just det ögonblicket att ringa för att få mig att skratta och må bra igen. Nu sitter jag istället och minns personer, händelser och samtal med ett leende på läpparna.

Just nu är det som om någon/t bestämt att jag ska bli hågkommen. Många som jag inte hört av på länge väljer att höra av sig nu och som den där droppen som urholkar stenen holkar deras röster och våra skratt ur de mörka tankarna som ibland vill bygga bo i mitt huvud. Det var inte bättre förr, men man kan vid tillfälle välja att minnas det som var bra och må bra av det.

Det blir en tidig kväll. John Blund har varit upptagen på andra adresser på sistone. Tänkte bjuda hem honom ikväll. =)