Just nu finns det många trasiga förhållanden i min omgivning. Igår pratade jag med en vän som hastigt och lustigt flyttade från sin sambo. Anledningarna är inte viktiga. Idag har jag suttit i telefon i flera timmar med en annan vän som ska separera efter ett 19 år långt förhållande.
Jag har inga goda råd att ge. Jag kan själv knappast anses framgångsrik när det gäller förhållanden. Fyra år, mindre än ett år och sju år är vad jag klarat. Uppenbarligen inget som höll hela livet eftersom jag är singel idag.
Vad säger man? Jag har ingen lust att trasha den andra parten. Det är inte min sak. Jag kan bara lyssna, försöka förstå, finnas där, krama, stötta, protestera när det blir för elakt och säga ifrån när bitterheten rinner över.
Jag har inga goda råd att ge. Jag kan själv knappast anses framgångsrik när det gäller förhållanden. Fyra år, mindre än ett år och sju år är vad jag klarat. Uppenbarligen inget som höll hela livet eftersom jag är singel idag.
Vad säger man? Jag har ingen lust att trasha den andra parten. Det är inte min sak. Jag kan bara lyssna, försöka förstå, finnas där, krama, stötta, protestera när det blir för elakt och säga ifrån när bitterheten rinner över.
4 kommentarer:
det du listade upp räcker gott och väl och lite till..
det räcker med att finnas där... ord är inte det viktiga...
hRaven, jo det gör kanske det... ändå känner man sig så maktlös när känslorna rasar i ens vänner.
det där går i omgångar! har jag märkt.. tar det slut på ett håll tar det slut på tusen andra samtidigt.. nå, jag håller med Korping, räcker med att lyssna när den andra trashar.. och lägga till ett "jaa, verkligen" lite här och nu ;)
Ladyn, men det räcker faktiskt inte. Man måste verkligen höra vad den andra säger och stoppa när det enbart är bitterhet och sårade känslor som pratar. Ånger är lika illa som besvikelsen och smärtan som orsakar det man säger.
Skicka en kommentar