tisdag 10 februari 2009

Singel


Idag satt jag och en kollega och pratade om Alla hjärtans Dag. Jag uttryckte en åsikt om att den dagen gärna kan slopas eftersom kärlek och romantik inte ska framtvingas av kommersialismen och att folk som inte kan vara romantiska och omtänksamma utan den dagen lika gärna kan låta bli att fejka det bara för att det råkar vara den 14 februari.

Min kollega höll med och påtalade dessutom hur otroligt ensam man känner sig som singel då all reklam, alla skyltfönster, radiopratare, tv och allt vad det är talar om hur mycket man ska visa sin kärlek bla bla bla bla. Visserligen har hon sambo sedan flera år, men idag fick jag veta att hon varit singel i 17 (!) år innan hon träffade sin nuvarande. Mina 2.5 år är en spott i havet, ju. Vi pratade lite om att vara singel länge och jag såg det framför mig...


Om 4.5 år firar mina nära och kära att jag fyller 40, sympatin lyser i deras ansikten men den enda som säger något är den då 84-åriga farmor som eftertänksamt (och taktlöst) kastar ur sig "Kanske behöver du banta och göra en ansiktslyftning för att kunna fånga en man...?"


Om 6.5 år börjar jag fundera på om inte farmor kanske hade rätt och blir besatt av att träna och forma om kroppen. Jag sliter som ett djur och tränar så mycket att jag inte har tid att träffa någon, om de så bokstavligen krockar med mig.

Om 10 år upptäcker jag att träningen bara resulterar i att jag blir besatt av allt runt omkring också, mat, kalorier, sömn, hur mycket man klarar i bänkpress etc. Insikten om att alla samtal kretsar kring detta och att jag inte längre har något liv slår mig i huvudet som en slägga. En drastisk förändring krävs!

Om 11 år tränar jag fortfarande, men på en mer moderat nivå. Efter en del möda har intresset för annat än kosthållning och bänkpress återupptagits, men vännerna är misstänksamma och vågar ännu inte presentera mig för någon av deras manliga bekanta som numera är singla.

Om 12 år har misstänksamheten övergått i trygg förvissningen och det börjar ramla in erbjudanden om dejter. Den ena nyskilda, bekräftelsesökande desperadon efter den andra ratas efter att han en hel kväll pratat om sin ärkehäxa till ex och vilken orättvis skilsmässa han tvingats genomgå pga henne.


Om 14 år har jag gett upp alla tankar på att träffa en vettig man och hinner snudda vid tanken på att bli flata innan jag helt enkelt ger upp och försöker se enbart positiva saker i att vara singel. Till vännerna säger jag "Nej, men det är sååå skönt! Ingen som lägger sig i, man har bara sig själv att ta hänsyn till och jag gör vad jag vill när jag vill. Underbart!" och de galningarna väljer att tro mig.


Om 15 år träffar jag Honom! Oj, vilken karl! Lite pösmagad, gråsprängt hår, reumatism i händerna, lite slapp haka, ett intellekt som triggar mig på flera plan och en självsäkerhet som kommer av att han vet vad livet handlar om. Jag ryggar först vid anblicken av den åldersstigna karln, men en snabb blick i spegeln får mig att sansa mig. För fasiken, jag är 50! Vad förväntar jag mig egentligen????

6 kommentarer:

Anonym sa...

LOL, vilken beskrivning. Hoppas verkligen inte att jag ska behöva vänta 17 år på att hitta den rätta. I och för sig har jag bara 13 år kvar :) om jag ska se det positivt och jag har ingen underbar farmor som kan slänga ur sig dessa komentarer om inte jag också ska adoptera henne. Tack för ett gott skratt. Kram

~Sol~ sa...

Hon accepterade ju att jag adopterade henne och mer varmhjärtad och godsint människa finns inte så hon finns säkert där för dig också om du vill. =)

Jag ämnar liksom inte vara singel i 15 år till, men när livet passerade verkligen i revy när tanken slog mig att det kan hända. *S*

Ha en bra kväll, gumman.
Kram

Anonym sa...

Ha ha...ja det är väl ditåt man är på väg. Rädd som en hare som man är, över att åter igen ge allt och se misslyckandet i vitögat.
Men...jag LOVAR att ha skoj under tiden! *S*

~Sol~ sa...

Mia, om du bara aktar dig för att träna intill besatthet så är det nog lugnt. *S*

Men visst är det lite skrämmande med misslyckanden som ger stora sår i själen. Men samtidigt är det spännande när man hittar någon som lyckas kittla igång ett intresse på det viset... Lycka till (med Någon eller med att ha skoj) !!! =)

Ullis sa...

lilla söta Sol.. oroa dig inte, det kommer :)

och för övrigt behöver inte tvåsamhet innebära att alla hjärtans blir bättre... tro mig.. min kära exsambo hatade ALLA högtider med motivation att "det är judiskt" hahaha.. så, det finns faktiskt såna aspekter oxå.. om du nu skulle bli ihop med en idiot som jag blev ;)

nä, skämt åsido. jag är nöjd med min ensamhet, för den är ganska självvald.. hellre ensam än med vad som helst :)

~Sol~ sa...

Ladyn, jag oroar mig inte, jag bara nojade fast i en tanke. Jag gör så ibland... =P

Jag är helt inne på att slopa sådana här kommersiella högtider. De ger mig ingenting. Det var väl gulligt under första förälskelsen, men då var man ju så där puttinuttit kär iaf eftersom det råkade vara nytt och gulligt. Och tack, idioter ämnar jag välja bort. *S*

Jag är inte direkt missnöjd, men om jag råkar på Honom tänker jag inte jaga bort honom med blåslampa.... =)