Vad tiden går..

I morgon är det sexton år sedan sonen föddes. Sexton år. Vart sjutton har all den tiden tagit vägen??? Jo, visst har jag känt av många av de dagarna, timmarna, minuterna... ja till och med sekunderna.

Ibland har jag varit övertygad om att han inte skulle en minut äldre än han var i den situationen. Jag hade gladeligen kunnat strypa honom långsamt. Men det är tillfälligt och självklart inte menat alls. Det är bara frustration som överumplar en och vill dränka en i sin famn.

Vid ett tillfälle var jag nära att förlora honom. Händelsen skrämde mig som fan och tanken på det nu skrämmer mig lika mycket. Han ska finnas här långt efter att jag gått hädan. Och jag tänker bli gammal. Så det så. Sexton år.

Hur kommer det sig att jag än idag minns hans förlossning som om det vore igår? Nej, det är inte sant. Dagen efter förlossningen hade jag nog ett mer realistiskt minne av smärtan. Visst vet jag att det gjorde ont, men det är en avlägsen smärta nu. Tack och lov. *S*

Nå, alla är välkomna hit och äta mackor, dricka kaffe eller thé och umgås i morgon. Jag jobbar på dagen, men efter kl 16 är det öppet hus. =)