Nadja Björlin (oftast stavat Bjorlin).
Jag har funderat en del på det där med nationalitet. Jag får ju ofta frågan om varför jag inte blir svensk medborgare när jag ju så uppenbart är svensk. I mitt fall beror det mest på lättja och att jag inte ser någon mening med att krångla med byråkratiska papper och betala en massa pengar för det "nöjet". Visst känner jag mig svensk, även om det språk jag pratar hemma är engelska.
I tidningarna finns det ofta artiklar om "svenska" skådespelare eller svenskättade kändisar. Men hur svenska är de egentligen? Nadja Björlin, till exempel. Kanske inte någon megakändis, men ändå nog så känd som skådespelerska (Chloe i Våra bästa år) och som operasångerska. Hon är dotter till en svensk och en iranska, född i USA, bodde några år i Sverige innan hon som sjuåring flyttade tillbaka till USA. Hur svensk är denna vackra kvinna som 2002 röstades fram som Sveriges vackraste kvinna av tidningen Slitz?
Eller Malin Åkerman, som flyttade till Kanada som tvååring och sedan dess endast varit här i landet på besök några sommarveckor om året? Hon kan visserligen svenska, även om det är med en tydlig brytning, men innebär det att hon är svensk? Jag känner många som kan flera språk - samtidigt. Är de då franska, engelska, tyska, portugisiska eller spanska allt i ett eller är de fortfarande svenska trots att de varit i något annat land och lärt sig språket?
Varför är det så himla viktigt att poängtera att de är svenska eller svenskättlingar? Nu menade jag inte för dem personligen eftersom alla har sitt eget och ingen kan risa eller rosa utan att ha gått i deras skor ett tag, utan jag syftar på tidningarna. Helt ärligt.... vad spelar det för roll om Earl Warren (domare i USA´s högsta domstol under -50 och -60-talet) var svenskättling? Hur sjutton menar de att det har betydelse i något sammanhang? Eller att Jennifer Granholms (amerikansk politiker) farfars far emigrerade från Robertsfors och att hon på långt håll är släkt med Maud Olofsson har för inverkan i hennes liv? Att hon dessutom inte hade någon aning om släktskapet och inte har någon kontakt med den svenska grenen av släkten borde ju rimligen bidra till att man förstår att hon känner sig allt annat än svensk, oavsett hur många gånger man påtalar hennes farfars fars ursprung.
Är det lillebrorskomplexet som hägrar i tidningsvärlden? Som gör att de måste hitta någon koppling till det lilla hemlandet och på så vis höja statusen utåt? Löjligt är vad det är.
I tidningarna finns det ofta artiklar om "svenska" skådespelare eller svenskättade kändisar. Men hur svenska är de egentligen? Nadja Björlin, till exempel. Kanske inte någon megakändis, men ändå nog så känd som skådespelerska (Chloe i Våra bästa år) och som operasångerska. Hon är dotter till en svensk och en iranska, född i USA, bodde några år i Sverige innan hon som sjuåring flyttade tillbaka till USA. Hur svensk är denna vackra kvinna som 2002 röstades fram som Sveriges vackraste kvinna av tidningen Slitz?
Eller Malin Åkerman, som flyttade till Kanada som tvååring och sedan dess endast varit här i landet på besök några sommarveckor om året? Hon kan visserligen svenska, även om det är med en tydlig brytning, men innebär det att hon är svensk? Jag känner många som kan flera språk - samtidigt. Är de då franska, engelska, tyska, portugisiska eller spanska allt i ett eller är de fortfarande svenska trots att de varit i något annat land och lärt sig språket?
Varför är det så himla viktigt att poängtera att de är svenska eller svenskättlingar? Nu menade jag inte för dem personligen eftersom alla har sitt eget och ingen kan risa eller rosa utan att ha gått i deras skor ett tag, utan jag syftar på tidningarna. Helt ärligt.... vad spelar det för roll om Earl Warren (domare i USA´s högsta domstol under -50 och -60-talet) var svenskättling? Hur sjutton menar de att det har betydelse i något sammanhang? Eller att Jennifer Granholms (amerikansk politiker) farfars far emigrerade från Robertsfors och att hon på långt håll är släkt med Maud Olofsson har för inverkan i hennes liv? Att hon dessutom inte hade någon aning om släktskapet och inte har någon kontakt med den svenska grenen av släkten borde ju rimligen bidra till att man förstår att hon känner sig allt annat än svensk, oavsett hur många gånger man påtalar hennes farfars fars ursprung.
Är det lillebrorskomplexet som hägrar i tidningsvärlden? Som gör att de måste hitta någon koppling till det lilla hemlandet och på så vis höja statusen utåt? Löjligt är vad det är.
6 kommentarer:
är ju samma grej som att prata om fotbollslag att "vi" vann och sånt.. alla tror ju att de själva blir bättre om de hittar nån koppling..
angående nadja björlin så är det bland det fulaste jag vet, och hon har DESSUTOM varit ihop med MIN Bruce.. så död och förakt, hahaha..
Hej! Mössan är klar men fyrklöver saknas men innan det blir för kallt har du den, kram Linda
Ja,det är märkligt det där. Samtidigt som om man helst inte ska visa någon nationell stolthet alls (förutom när det gäller sport när det är stora mästerskap) så grips det efter halmstrån i såna sammanhang som du skriver om....vill media visa att "lilla" Sverige någonstan är "med" i stora världen?
Att nämna dessa som du nämnt som "svenskar" känns bara löjligt...men det har ju hänt och händer ofta i sportsammangang också...hockeyspelare och fotbollsspelare som är födda utomlands men spelat i något svenskt lag men som sedan tagit steget över till t.ex NHL som nästan plötsligt som svenskar?
En bra iaktagelse av dig, önskar jag gjort den i skrift själv 's*
Ladyn och Marky - Ja, detta fenomen märks även i idrottssammanhang. Helt obegripligt. Jag skulle väl förstå bättre om personen själv kände sig svensk eller var intresserad av sin härkomst, men dessa personer verkar ofta omedvetna eller ointresserade av sin härkomst. Det är helt enkelt löjligt av tidningarna att hålla på som de gör.
Marky - Tack. Det är något jag funderat och retat mig på länge nu, har bara inte kommit mig för att skriva om det tidigare. *S*
Linda - Åhhh, jag nyfiken jag blir! Jag åker bort på fredag men kommer förbi och hälsar på Lillhaga när jag kommer hem. Det blir efter den 14´e.
Kram
Med risk för att låta tjatig och som värsta stalkern :-) så måste jag hålla med dig. Det är otroligt löjligt. Kanske är det ett bekräftelsebehov? "Se på oss, vad bra vi är!" Själv tvekade jag länge inför att byta medborgarskap men gjorde det tillslut när vi gift oss och fick barn. Tyckte jag skulle höra ihop med familjen mer så liksom. Men vad hjälper det vad som står på ett papper i nåt arkiv. Det är hur man känner sig innanför som räknas.
Det enda som blev annorlunda med det svenska medborgarskapet var en del förenklad byråkrati och att folk slutade ifrågasätta medborgarskapet. Annars är det rätt samma lika :-)
Skicka en kommentar