Idag går Hans flyttlass. Jag hade av någon "outgrundlig" anledning trott att jag skulle hjälpa till att bära, men tydligen blir det inte så. De är några karlar som ska göra arbetet, så jag "slipper".
Det hela får mig att fundera lite. Jag undrar om han tror att jag skulle vara i vägen. Jag retar mig inte på det och jag tar det inte hårt, men jag undrar. Om jag förstått det hela rätt har de tjejer han haft tidigare varit aningen våpiga. När det varit tillfällen som innefattat att flytta tunga saker eller göra något som är ansträngande har de undvikit att finnas till hands. OK, jag baserar iofs detta på hörsägen och en känsla, men det förstärks av att han ibland frågar mig hur det är med ryggen, händerna, om jag får huvudvärk av att anstränga mig, utgår från att han alltid ska bära matkassen från affären etc.
Igår plockade vi isär hans säng så att det idag är lätt att förflytta den. Alltså... en sängram är inte speciellt svår att plocka isär, så jag gjorde det mesta jobbet innan han ens hunnit in i rummet. Han blev helt paff. Jag tror han behöver lära sig att jag är allt annat än ett våp och att jag knappast förväntar mig att han ska sköta saker jag klarat av sen jag var väldigt ung. Jag ber bara om hjälp då det är något jag pga oerfarenhet eller tyngd inte klarar helt själv. Kanske är jag självständig i överkant, men jag trivs med att inte vara beroende av någon.
Han bor en bit bort. Jag har promenerat dit många gånger. Jag gillar ju att gå och kylan är inget som avskräcker mig. Detta vet han. Ändå blir han lika chockad var gång jag inte utgår från att han ska hämta mig. Faktum är att han erkänt för mig att han under hela den tid vi umgåtts förväntat sig att jag ska ta för givet att han kör mig dit jag vill. Han var nästan förnärmad över att den enda gång jag bett om skjuts var då hans dotter behövde hjälp med läxan och jag var tokförkyld och hade feber. Mäh....
Kanske behöver vi bägge lära oss att det finns mellanvägar...?
Det hela får mig att fundera lite. Jag undrar om han tror att jag skulle vara i vägen. Jag retar mig inte på det och jag tar det inte hårt, men jag undrar. Om jag förstått det hela rätt har de tjejer han haft tidigare varit aningen våpiga. När det varit tillfällen som innefattat att flytta tunga saker eller göra något som är ansträngande har de undvikit att finnas till hands. OK, jag baserar iofs detta på hörsägen och en känsla, men det förstärks av att han ibland frågar mig hur det är med ryggen, händerna, om jag får huvudvärk av att anstränga mig, utgår från att han alltid ska bära matkassen från affären etc.
Igår plockade vi isär hans säng så att det idag är lätt att förflytta den. Alltså... en sängram är inte speciellt svår att plocka isär, så jag gjorde det mesta jobbet innan han ens hunnit in i rummet. Han blev helt paff. Jag tror han behöver lära sig att jag är allt annat än ett våp och att jag knappast förväntar mig att han ska sköta saker jag klarat av sen jag var väldigt ung. Jag ber bara om hjälp då det är något jag pga oerfarenhet eller tyngd inte klarar helt själv. Kanske är jag självständig i överkant, men jag trivs med att inte vara beroende av någon.
Han bor en bit bort. Jag har promenerat dit många gånger. Jag gillar ju att gå och kylan är inget som avskräcker mig. Detta vet han. Ändå blir han lika chockad var gång jag inte utgår från att han ska hämta mig. Faktum är att han erkänt för mig att han under hela den tid vi umgåtts förväntat sig att jag ska ta för givet att han kör mig dit jag vill. Han var nästan förnärmad över att den enda gång jag bett om skjuts var då hans dotter behövde hjälp med läxan och jag var tokförkyld och hade feber. Mäh....
Kanske behöver vi bägge lära oss att det finns mellanvägar...?
6 kommentarer:
:) Långtifrån svag, rätt envis, självständig och målmedveten ... Tja ... i know! Han vet inte vad han gett sig in i :D
Det var en rätt träffande beskrivning av mig, ja. Är vi släkt, eller? ;) Och nej, det vet han inte. Men jag är snäll också, vilket gör saker lättare för honom. *S*
men det är ju sån du är.. du utgår aldrig ifrån att man ska göra saker, du utgår från att du gör det du kan för att dra ditt strå till stacken.. som med skjuts och sånt..
tro mig, av erfarenhet är sånt nog en av de sakerna han är mest tacksam och imponerad av.. just att det aldrig "antas" att han som har bil ska hämta.. underbart med dig :) inte bara det, men en av sakerna!
JAG är ett våp! :D jag gnäller och ynkar så fort nåt ska bäras, det vet du ju :D och hugger resolut tag i whatever och släpar det själv när jag står -> :OOOO
jag har inte följt din resa så jag vet inte bakgrunden till detta.. och visst hajjar man till.. både av förvåning att det finns någon man som är så omtänksam. men samtidigt så börjar mim självstädiga jag protestera.. haha*
// ia
Ladyn - Jag har ingen aning om vad han är mest tacksam och imponerad över, men jag får för mig att det är att jag inte är en överdramatisk bimbo som kräver konstant uppmärksamhet och femtioelva ömhetsbetygelser om dan. *S* Men visst har du rätt, jag gör saker av bara farten för att jag inte förväntar mig att andra ska göra dem för mig. Jag kan ju själv. Och jag är ju fysiskt starkare och har vana av att lyfta så det är klart jag bär när du och jag ska flytta tungt. =) Kram!
ia - Jag har ju istället följt din resa lite grann så jag förstår din förvåning. Faktum är att jag delar den. Tidigare erfarenheter har lett till att jag idag uppskattar denne man jag tidigare i livet skulle ha ansett alldeles för "square" på det vis han förtjänar. Jag vette sjutton vad jag gjort för bra för att förtjäna honom, men inte en chans att jag någonsin släpper honom!
Men som du säger, självständigheten är svår att släppa på. För mig har det varit en av de viktigaste egenskaperna för överlevnad, både mental och fysisk. Det kommer bli svårt att kompromissa på den, något jag tror kommer bli nödvändigt för vår framtid. Samtidigt är det absolut inget han förväntar sig. Han tycker om mig för den jag är. Nej, det är snarare jag som inser att jag är aningen färgad av tidigare erfarenheter och att han inte ska drabbas av detta genom att jag förblir obstinat och ibland smålöjlig i min övertygelse om att jag måste göra allt själv för att inte hamna i beroendeställning till någon.
Jag VET ju att jag kan, jag behöver inte bevisa det precis varje tillfälle jag får. HAN vet också, men vill ändå göra saker för mig. Det är något jag måste lära mig acceptera och uppskatta för vad det är, nämligen omtänksamhet och (iaf när vi kommit längre i förhållandet) kärlek.
Skicka en kommentar