Ibland blir jag så uppfylld av känslor att det känns som om jag ska spricka. Det är så svårt att beskriva, men tänk er det där bubblande pirret som får fjortisarna att ramla ihop i en fnittrande hög... Lite så är det.
Klart jag förstår att det beror på att jag fortfarande är nykär. Det gör inte känslorna mindre intensiva. Att kunna tänka rationellt och ha förståelse för varför man reagera på ett visst sätt gör inte att känslostormarna blir lugnare. Jo, jag är nykär. Fan vad det får mig att må bra!
Trots det nykära kan jag inte påstå att jag är blind. Nej, jag ser honom för den han är. Det är kanske lättare eftersom jag ju känt honom förr och därför redan hade en uppfattning om honom som inte baserats på de himlastormande känslorna jag hyser för honom nu. Grunden har inte förändrats mycket sedan den gamla "goda" tiden. Han är sig lik. Eller nej.. Vissa saker har ju naturligtvis förändrats. Han dreglar inte längre efter varje kjolstyg han ser. När han var 24 behövde han haklapp så fort det visades lite hud, oavsett om det var en helt anständig, kort klänning eller om det visades bröst på tv. En bra utveckling.
Skillnaden ligger främst hos mig. Ia´s kommentar om att hon inte känner till min resa fick mig att tänka igenom den. Jag ämnar inte dra den här eftersom jag då skulle få skrivkramp, men att säga att de erfarenheter jag haft hittills har fått mig att inse att den här killen är värd att tyckas om för sin egen skull, att uppskattas för den han är och att se igenom ytan för att upptäcka djupet inom honom vore inte en överdrift.
Ja, han är "square". Kanske till och med så att fyrkantigheten ibland begränsar honom eller får honom att uppfattas som lite mesig. Det gör inget. Ja, han är pedant. Det gör absolut inget. Han klär sig så propert att man ibland funderar på hans egentliga ålder. Spelar ingen roll. Han har svårt att uttrycka sina känslor. Inte heller ett problem.
Den här killen är snäll, omtänksam, kärleksfull, intresserad och intressant. Han är mån om att de i hans närhet har det bra och gör helt naturligt det där lilla extra som gör att man känner att han verkligen bryr sig om. Han äger en självkänsla som gör att han mår bra i sig själv utan att känna behovet av att hävda sig på andras bekostnad. Han står för sina åsikter och har en stark känsla för rättvisa.
Det som får det att bubbla och pirra inom mig är att han är min!
Eller.... att han iaf tycker om mig tillbaka. =P
Klart jag förstår att det beror på att jag fortfarande är nykär. Det gör inte känslorna mindre intensiva. Att kunna tänka rationellt och ha förståelse för varför man reagera på ett visst sätt gör inte att känslostormarna blir lugnare. Jo, jag är nykär. Fan vad det får mig att må bra!
Trots det nykära kan jag inte påstå att jag är blind. Nej, jag ser honom för den han är. Det är kanske lättare eftersom jag ju känt honom förr och därför redan hade en uppfattning om honom som inte baserats på de himlastormande känslorna jag hyser för honom nu. Grunden har inte förändrats mycket sedan den gamla "goda" tiden. Han är sig lik. Eller nej.. Vissa saker har ju naturligtvis förändrats. Han dreglar inte längre efter varje kjolstyg han ser. När han var 24 behövde han haklapp så fort det visades lite hud, oavsett om det var en helt anständig, kort klänning eller om det visades bröst på tv. En bra utveckling.
Skillnaden ligger främst hos mig. Ia´s kommentar om att hon inte känner till min resa fick mig att tänka igenom den. Jag ämnar inte dra den här eftersom jag då skulle få skrivkramp, men att säga att de erfarenheter jag haft hittills har fått mig att inse att den här killen är värd att tyckas om för sin egen skull, att uppskattas för den han är och att se igenom ytan för att upptäcka djupet inom honom vore inte en överdrift.
Ja, han är "square". Kanske till och med så att fyrkantigheten ibland begränsar honom eller får honom att uppfattas som lite mesig. Det gör inget. Ja, han är pedant. Det gör absolut inget. Han klär sig så propert att man ibland funderar på hans egentliga ålder. Spelar ingen roll. Han har svårt att uttrycka sina känslor. Inte heller ett problem.
Den här killen är snäll, omtänksam, kärleksfull, intresserad och intressant. Han är mån om att de i hans närhet har det bra och gör helt naturligt det där lilla extra som gör att man känner att han verkligen bryr sig om. Han äger en självkänsla som gör att han mår bra i sig själv utan att känna behovet av att hävda sig på andras bekostnad. Han står för sina åsikter och har en stark känsla för rättvisa.
Det som får det att bubbla och pirra inom mig är att han är min!
Eller.... att han iaf tycker om mig tillbaka. =P
10 kommentarer:
Jag blir så glad när jag läser detta. Jag blir så glad för din skull…
Kram på dig! / Lena E : )
Tack Lena! =)
Kram!
Man blir lite fjortisfnissig av att läsa det här också :) Så härligt och så roligt! Grattis.
*ler*
ametrin - Det smittar alltså? Då är det ju en än bättre känsla. =)
Tack!
hRaven - *ler tillbaka*
tonårskärlek, det är den bästaste! och den värsta...
men gudars va glad jag blir för din (er!) skull!!
jag vet att han är som han är, och jag är så glad åt det.. för han har många som skulle spöa honom om han gjorde dig illa, jag står först i kön! *S*
det är perfekt, helt enkelt.. ni har mognat till människor som passar ihop som två pusselbitar, de har filats till lite genom åren och nu klickar de i perfekt!
kram!
ullisen - Ja, den tiden vill jag inte gärna uppleva igen. De hormoniella stormarna då var ju värre än de jag hade när jag var gravid. Snacka om humörsvängningar! *S* Men visst minns jag min första kärlek. Oj, oj... *ler brett*
Tack! Jag är också väldigt glad. Det känns så himla bra! =)
Ladyn - Lugn, lugn, ingen ska spöa någon här, inte. *S* Han är för snäll för att någonsin förtjäna något liknande. Förresten blir det nog värst för honom om vi blir riktigt osams eftersom jag omöjligt kan vara lika snäll som han. =P
Jo, kanske är pusslet en bra liknelse. Det känns som om vi klaffar väldigt bra iaf, trots våra rätt stora olikheter. <3
Kram!
Skicka en kommentar