Jag är inte van! Visst rör jag mig mycket och visst blir det konstiga ställningar när man har det jobb jag har, men att spackla, slipa, maska och måla är inte något min kropp är van vid. Jag har krypit, stått på knä, sträckt mig, stått på tå och ta mig sjutton om jag inte hoppat lite också.
Gissa om min kropp känner av allt detta! Mest handlederna. Karpaltunnelsyndrom plus de ovana rörelserna gör att jag känner mig som minst hundra år i händerna. Aningen jobbigt, men det kommer att vara värt det i slutändan... hoppas jag.
Min Han flyttar i helgen och då ska det förhoppningsvis vara klart. Dottern får ett helt nybyggt rum på övervåningen, som tidigare fungerat som vind. Det kommer att bli ett litet kontorsutrymme och ett badrum där också, men badrummet får vänta tills de flyttat in. Hennes rum är viktigast. Knappast att hon vill dela med farsan eller bo i vardagsrummet. Det vore ju ett öde värre än döden... Åh, att vara femton igen! Eller... Nej, förresten.
Jag är arbetslös, pank och sonen har ingen sysselsättning. Ändå känns livet bra just nu. Visst skulle jag kunna gräva ner mig, tycka synd om mig och se allt nattsvart, men vad är det för mening med det? Jag är hellre på bra humör och ser att det finns ett slut på det svåra. För det gör det. Kanske inte i morgon eller nästa vecka, men så otroligt långt bort ligger det ändå inte. Bara att ta sig dit.
Jag har träningsvärk. Jag är ledbruten. Jag har fan ont! Men det gör inget. =)
Gissa om min kropp känner av allt detta! Mest handlederna. Karpaltunnelsyndrom plus de ovana rörelserna gör att jag känner mig som minst hundra år i händerna. Aningen jobbigt, men det kommer att vara värt det i slutändan... hoppas jag.
Min Han flyttar i helgen och då ska det förhoppningsvis vara klart. Dottern får ett helt nybyggt rum på övervåningen, som tidigare fungerat som vind. Det kommer att bli ett litet kontorsutrymme och ett badrum där också, men badrummet får vänta tills de flyttat in. Hennes rum är viktigast. Knappast att hon vill dela med farsan eller bo i vardagsrummet. Det vore ju ett öde värre än döden... Åh, att vara femton igen! Eller... Nej, förresten.
Jag är arbetslös, pank och sonen har ingen sysselsättning. Ändå känns livet bra just nu. Visst skulle jag kunna gräva ner mig, tycka synd om mig och se allt nattsvart, men vad är det för mening med det? Jag är hellre på bra humör och ser att det finns ett slut på det svåra. För det gör det. Kanske inte i morgon eller nästa vecka, men så otroligt långt bort ligger det ändå inte. Bara att ta sig dit.
Jag har träningsvärk. Jag är ledbruten. Jag har fan ont! Men det gör inget. =)
4 kommentarer:
vi ska ha det sååå bra den tiden du går hemma!! längtar till varje dag!! älskar att du kallar honom "min Han".. precis som jag gjorde med.. ja.. MIN Han :D tycker det är nästan lika bra som "sexa", och det är ju ett av förra årets genidrag ;) heter det så? genidrag? anyways, ni är såå duktiga som håller på å pysslar!! kram!!
haha pudenuk? verifieringen.. lät bara.. weird :D
Ladyn - Det kommer nog bli bra när jag går hemma. Bara att se till att det blir så. =)
Det är ett väldigt gångbart uttryck. Det är ju Min Han. Jag vill inte skriva ut hans namn och det är ju den jag känner varmt för. Min Han. =)
Japp, det heter genidrag. =) Tack. =)
Kram
det där karpatgrejset hade jag lite ont av under förra graviditeten men den här gången har jag inget annat än vanlig svullen-av-vatten. än.
skönt att se du har en positiv syn! allt blir ju faktiskt så mycket lättare då!
ullisen - Jag har haft det i ett gäng år nu, men oftast hålls det i schakt av handskenor under nattetid. Klart det känns lite extra när man målar och gör andra saker där handlederna får aningen mer att göra, men det går över. =) Hoppas du slipper mer än vanligt graviditets-ödem. =)
Jo, livet är lättare när man inte vaknar med inställningen att dagen kommer vara skit. =)
Skicka en kommentar