Trots ihärdiga försök är det omöjligt. Det spelar uppenbarligen ingen roll att jag logiskt och rationellt kan acceptera det faktum att sonens pappa inte visar något som helst intresse i sin son. Inga telefonsamtal, inga sms, inga mail, inget på msn och inget på skype. Det börjar som en lätt irritation och utvecklar sig sedan till en het, flammande ilska ju längre tid det tar innan jag får tag på honom.
Det är en hel månad sen jag fick tag på honom sist. Jag har försökt ringa några gånger bara för att uppdatera honom om vad som händer/inte händer angående hans ättelägg men han har tydligen varit för upptagen för att både svara och ringa upp senare. Jag förstår inte. Han befäster sonens känsla av att hans pappa aldrig egentligen brytt sig om honom. Jävla karl!
Jag vet att sonen inte är schysst när han pratar med sin pappa. Han är otrevlig och beter sig illa. Han brukar tona ner det när jag är med eller inom hörhåll, men jag vet ändå. Det är inte ok. Ändå känns det som om det är pappans strid nu. Jag har buffrat mellan dem i femton år. Under det sista året har jag dragit mig ur. Pappan är gammal nog att utkämpa sina egna strider och sonen är gammal nog att lära sig veta hut från den han stångas med. De kommer aldrig kunna umgås om de inte själva löser detta.
Men vad fan! Hur kan den ena parten välja att vara förälder? Det är en helt befängd tanke. Man är förälder på heltid från dag ett, oavsett om man bor ihop på heltid, träffas varannan vecka eller har annan form av kontakt. Man är ändå förälder!
Det är en hel månad sen jag fick tag på honom sist. Jag har försökt ringa några gånger bara för att uppdatera honom om vad som händer/inte händer angående hans ättelägg men han har tydligen varit för upptagen för att både svara och ringa upp senare. Jag förstår inte. Han befäster sonens känsla av att hans pappa aldrig egentligen brytt sig om honom. Jävla karl!
Jag vet att sonen inte är schysst när han pratar med sin pappa. Han är otrevlig och beter sig illa. Han brukar tona ner det när jag är med eller inom hörhåll, men jag vet ändå. Det är inte ok. Ändå känns det som om det är pappans strid nu. Jag har buffrat mellan dem i femton år. Under det sista året har jag dragit mig ur. Pappan är gammal nog att utkämpa sina egna strider och sonen är gammal nog att lära sig veta hut från den han stångas med. De kommer aldrig kunna umgås om de inte själva löser detta.
Men vad fan! Hur kan den ena parten välja att vara förälder? Det är en helt befängd tanke. Man är förälder på heltid från dag ett, oavsett om man bor ihop på heltid, träffas varannan vecka eller har annan form av kontakt. Man är ändå förälder!
2 kommentarer:
tonåringar ÄR otrevliga.. när deras pappor är skit är de ÄNNU mer otrevliga. som vuxen, och framförallt som förälder ska man kunna ta det. ovillkorlig kärlek, kallas det väl? att älska honom men inte allt han gör. så är det ju..
idiotjävel. tur K har dig <3
Jag vet inte... Det ska finnas två föräldrar. Jag kan omöjligt ersätta hans pappa, hur mycket jag än vill. Han blir tokirriterad på mig ibland, just för att jag inte förstår killgrejer. Men jag försöker. Jag ger allt jag har.
Skicka en kommentar