Första bomben har briserat. Det var ingen vacker syn. Naturligtvis lyckades han pricka in sitt besök med att jag låg i badet och tvingades springa ut ur badrummet i handduk samtidigt som vattnet som rann av mig märkte min väg.
Pappan kom över och började rycka i datorn, som stod i sonens rum. Sonen ställde sig för och puttade bort honom. Ilskan födde barnsligheter hos bägge. Vreden gjorde att rösten stockade sig och tårarna hotade att rinna över hos sonen när han förklarade att pappan gett honom datorn. Pappan påstod att så inte alls var fallet och hånade grabben för att han trott det och sa nedlåtande och med löje i rösten "Lilla gubben, den har bara stått i ditt rum för att jag varit för snäll mot dig..". Det fick bägaren att rinna över hos pojken. Han försökte handgripligen förflytta sin pappa ut ur rummet och lägenheten. Pappan flinade och frågade om han även trodde att tv´n, sängen och taklampan i hans rum där borta var hans eftersom de varit i hans rum.
Jag gick i mellan flera gånger för att lugna ner situationen och förhindra blodsspillan, men just där och då, när han han hånade och förlöjligade grabben hade jag själv lust att orsaka sådant. Visst kan man bli arg, visst kan man tappa humör och visst kan man bete sig illa ibland, men att medvetet slänga ur sig elakheter och spydigheter i en situation som man själv säger är bäst att diskutera fram en lösning till är ju helt jävla för mycket.
Till slut lyckades jag få pappan att gå. Jag talade bestämt om att inget var löst men eftersom det uppenbarligen inte skulle lösas idag heller var det ingen mening med att hela Påskaftonen blir förstörd för alla. Tyvärr hann det sägas en del hemska och kanske oförlåtliga saker från sonens håll innan pappan lyssnade på mig och faktiskt gick. 15 år, så arg att han knappt kunde hålla tårarna tillbaka, frustrationen slet inom honom och han kläckte ur sig något han visste skulle såra även hans emotionellt nedsatta pappa. Fan också.
Glad Påsk. *suck*
Pappan kom över och började rycka i datorn, som stod i sonens rum. Sonen ställde sig för och puttade bort honom. Ilskan födde barnsligheter hos bägge. Vreden gjorde att rösten stockade sig och tårarna hotade att rinna över hos sonen när han förklarade att pappan gett honom datorn. Pappan påstod att så inte alls var fallet och hånade grabben för att han trott det och sa nedlåtande och med löje i rösten "Lilla gubben, den har bara stått i ditt rum för att jag varit för snäll mot dig..". Det fick bägaren att rinna över hos pojken. Han försökte handgripligen förflytta sin pappa ut ur rummet och lägenheten. Pappan flinade och frågade om han även trodde att tv´n, sängen och taklampan i hans rum där borta var hans eftersom de varit i hans rum.
Jag gick i mellan flera gånger för att lugna ner situationen och förhindra blodsspillan, men just där och då, när han han hånade och förlöjligade grabben hade jag själv lust att orsaka sådant. Visst kan man bli arg, visst kan man tappa humör och visst kan man bete sig illa ibland, men att medvetet slänga ur sig elakheter och spydigheter i en situation som man själv säger är bäst att diskutera fram en lösning till är ju helt jävla för mycket.
Till slut lyckades jag få pappan att gå. Jag talade bestämt om att inget var löst men eftersom det uppenbarligen inte skulle lösas idag heller var det ingen mening med att hela Påskaftonen blir förstörd för alla. Tyvärr hann det sägas en del hemska och kanske oförlåtliga saker från sonens håll innan pappan lyssnade på mig och faktiskt gick. 15 år, så arg att han knappt kunde hålla tårarna tillbaka, frustrationen slet inom honom och han kläckte ur sig något han visste skulle såra även hans emotionellt nedsatta pappa. Fan också.
Glad Påsk. *suck*
4 kommentarer:
*muttraromidiotjävlar* Krama sonen!!
Man får ont i hjärtat...tycker så gränslöst synd om din son just nu.
alltså, den där jävla muppen till karl är ju helt hjärndöd. Han borde bli spottad i ögat.
krama "kusinen" från mig!
fyfan att du lyckades hålla dig lugn är ett under.. jag blir så himla förbannad.. tycker iaf det är bra gjort av sonen att ge tillbaka och inte bara ta skit, liksom.. det visar ju på självbevarelsedrift och sådär, även om man kanske inte direkt ska uppmuntra påhopp, hur gärna man än vill :P
krama om honom och njut av det faktum att han faktiskt har EN bra förälder!
Ses imorgon! *krama*
Skicka en kommentar