När jag läser boken Pillret av Ingrid Carlberg får jag en del aha-upplevelser som färklarar en del jag själv var med om på det glada nittiotalet. Just det decenniet var de sk lyckopillrenas guldålder så till vida att de lanserades hårt och läkemedelsföretagen var de som utbildade psykiartiker, psykologer och allmänläkare i hur man upptäcker och diagnostiserar olika former av depression och ångest. Japp, ni läste rätt, det var läkemedelsföretagen som stod för utbildningarna. Dessa utbildningar var lagda i överdådiga miljöer med flådiga middagar etc som vanliga inslag. Det var heller inte ovanligt att de var i utlandet, på något fint hotell vid medelhavet t ex. De blev snabbt populära att delta i.
1998 mådde jag mindre bra. Jag visste vad problemet var och kände att jag behövde prata med en psykolog eller kurator om detta eftersom jag själv fastnade i en ond cirkel då jag försökte bena upp det och gå vidare. För att få remiss till en sådan pratperson var jag tvungen att först uppsöka min familjeläkare. Sagt och gjort. Trots mina starka protester bedömde hon att jag mådde så dåligt att jag skulle börja med Cipramil, den seratoninåterupphämtningshämmaren som då var störst på marknaden. Jag ville absolut inte, men då hon sa att det inte var beroendeframkallande och att det fanns en lång kö för att få komma till en pratperson gav jag till slut med mig och åt dessa tabletter i rekommenderad dos.
Efter en månad ringde jag henne igen för att höra hur jag låg till i kön. Hon sa att det gick långsamt och då jag förklarade att tabletterna inte funkade som hon sagt att de skulle höjdes dosen och jag skulle höra av mig igen efter några veckor. Sagt och gjort. Denna gång fick jag först prata med en sköterska som inte kunde hitta någon remiss till en pratperson i min journal eller i datorn. Efter att ha blivit vidarekopplad till läkaren kom det fram att det inte fanns någon sådan remiss alls. Hon hade helt enkelt utgått från att jag skulle bli bättre av att äta Cipramil och så var problemet ur världen.
Jag blev något arg och talade om för henne exakt vad jag ansåg om hennes tillvägagångssätt. Att jag dessutom varit på familjeläkarmottagningen med min mamma någon vecka innan och hört sagda läkare diskutera med en patient i telefon då hon även upprepade patientens personnummer och även nämnde en massa symptom och eventuell behandling (även då nämndes Cipramil) innan en sköterska gick fram och smällde igen läkarens dörr hade inte höjt min åsikt om läkaren. Även detta informerade jag om. Jag minns att jag även sa att jag funderade på att anmäla henne, men det var fel tidpunkt i livet för mig att ta tag i något sådant så det rann ut i sanden. Men arg var jag.
Ännu argare blev jag då hon något frostigt förklarade att jag absolut inte fick sluta med Cipramilen eftersom kroppen nu hamnat i ett behovstillstånd till denna. Jag måste ha sprutat eld då jag ifrågasatte detta eftersom hon flera gånger tidigare betonat att det inte var beroendeframkallande. Nej, det skulle ta minst tre månaders av försiktiga nedtrappningar innan jag fick sluta med dem. Fy helvete vad arg jag var. Jag hade bytt familjeläkarmottagning inom tio minuter efter att samtalet med läkaren utan hjärna.
Jag fick aldrig någon pratperson, men bara någon vecka eller två efter det ovan beskrivna skedde saker som innebar rätt stora förändringar i mitt liv och dessa medförde naturligt att jag dels hade annat att tänka på och dels fick en lekman att kunna bolla funderingar med, så jag lyckades ändå komma ur det jobbiga. Och Cipramilen trappade jag på eget bevåg ner så snabbt det bara gick och inom en månad hade jag slutat med den.
Jag anser att det är bra att det finns sådana preparat som Cipramil, Zoloft och allt vad de heter, men jag hoppas innerligt att läkarna är mer selektiva i sin utskrivning av dem idag än under det glada nittiotalet, då läkemedelsföretagen smörjde kråset på många, många läkare som sedan kände sig väldigt välvilliga till just det företagets läkemedel. Praparaten behövs, tro inget annat. Men kanske ska man lyssna på patienten innan man skriver ut dem.
1998 mådde jag mindre bra. Jag visste vad problemet var och kände att jag behövde prata med en psykolog eller kurator om detta eftersom jag själv fastnade i en ond cirkel då jag försökte bena upp det och gå vidare. För att få remiss till en sådan pratperson var jag tvungen att först uppsöka min familjeläkare. Sagt och gjort. Trots mina starka protester bedömde hon att jag mådde så dåligt att jag skulle börja med Cipramil, den seratoninåterupphämtningshämmaren som då var störst på marknaden. Jag ville absolut inte, men då hon sa att det inte var beroendeframkallande och att det fanns en lång kö för att få komma till en pratperson gav jag till slut med mig och åt dessa tabletter i rekommenderad dos.
Efter en månad ringde jag henne igen för att höra hur jag låg till i kön. Hon sa att det gick långsamt och då jag förklarade att tabletterna inte funkade som hon sagt att de skulle höjdes dosen och jag skulle höra av mig igen efter några veckor. Sagt och gjort. Denna gång fick jag först prata med en sköterska som inte kunde hitta någon remiss till en pratperson i min journal eller i datorn. Efter att ha blivit vidarekopplad till läkaren kom det fram att det inte fanns någon sådan remiss alls. Hon hade helt enkelt utgått från att jag skulle bli bättre av att äta Cipramil och så var problemet ur världen.
Jag blev något arg och talade om för henne exakt vad jag ansåg om hennes tillvägagångssätt. Att jag dessutom varit på familjeläkarmottagningen med min mamma någon vecka innan och hört sagda läkare diskutera med en patient i telefon då hon även upprepade patientens personnummer och även nämnde en massa symptom och eventuell behandling (även då nämndes Cipramil) innan en sköterska gick fram och smällde igen läkarens dörr hade inte höjt min åsikt om läkaren. Även detta informerade jag om. Jag minns att jag även sa att jag funderade på att anmäla henne, men det var fel tidpunkt i livet för mig att ta tag i något sådant så det rann ut i sanden. Men arg var jag.
Ännu argare blev jag då hon något frostigt förklarade att jag absolut inte fick sluta med Cipramilen eftersom kroppen nu hamnat i ett behovstillstånd till denna. Jag måste ha sprutat eld då jag ifrågasatte detta eftersom hon flera gånger tidigare betonat att det inte var beroendeframkallande. Nej, det skulle ta minst tre månaders av försiktiga nedtrappningar innan jag fick sluta med dem. Fy helvete vad arg jag var. Jag hade bytt familjeläkarmottagning inom tio minuter efter att samtalet med läkaren utan hjärna.
Jag fick aldrig någon pratperson, men bara någon vecka eller två efter det ovan beskrivna skedde saker som innebar rätt stora förändringar i mitt liv och dessa medförde naturligt att jag dels hade annat att tänka på och dels fick en lekman att kunna bolla funderingar med, så jag lyckades ändå komma ur det jobbiga. Och Cipramilen trappade jag på eget bevåg ner så snabbt det bara gick och inom en månad hade jag slutat med den.
Jag anser att det är bra att det finns sådana preparat som Cipramil, Zoloft och allt vad de heter, men jag hoppas innerligt att läkarna är mer selektiva i sin utskrivning av dem idag än under det glada nittiotalet, då läkemedelsföretagen smörjde kråset på många, många läkare som sedan kände sig väldigt välvilliga till just det företagets läkemedel. Praparaten behövs, tro inget annat. Men kanske ska man lyssna på patienten innan man skriver ut dem.
2 kommentarer:
tyvärr måste jag berätta att så inte är fallet.. det skrivs ut till höger och vänster, lite strutsmetoden, kasta på folk piller så slutar de klaga.. men att ta tag i problemen eller typ.. följa upp, det kan de fortfarande inte.. helt jävla sanslöst är det..
som jag, jag har en sjukdom som INTE går att medicinera bort (innan jag fick min manodiagnos), det är BARA terapi som gäller.. har varit inskriven sen 2002 på psyk. inte en minuts terapi, men näst intill ALLA piller du kan tänka dig.. så jävla härligt, och detta trots att mina föräldrar jobbat i snart 10 år för att få terapi åt mig.. icke.
psykvården, och vården i allmänhet när det gäller depression eller liknande, är fan som ett skämt..
Ladyn, det är sorgligt. Man hoppas och vill att det ska vara annorlunda, men så hör man tragiska livsöden som ditt (gällande detta alltså) som motbevisar de förhoppningarna. :(
Kram
Skicka en kommentar