Svar och funderingar

Jag svarar på alla kommentarer i ett eget inlägg istället då det är mycket som går i varandra och det därför blir ganska långt.

Jag försöker alltid förhindra påhopp, både fysiskt och psykiskt, men faktiskt hade jag nog inte gått i mellan speciellt snabbt i just det läget om grabben valt att hoppa på med en rejäl sving. Ja, jag vet att det vore helt fel och att det inte leder till något bra, men pappan förtjänade en markering utöver att man bara protesterade verbalt.

I just sådana här lägen önskar jag att jag hade mer pengar så att jag helt enkelt kunde ge grabben en ny dator och be pappan fara åt helvete, speciellt då pappan står och trycker ner det faktum att han är sonens förmyndare och därför rent tekniskt äger allt grabben anser vara sitt (iaf hemma hos honom) i halsen på ungen. Det jag ger honom är hans, oavsett om vi bråkar eller inte. Punkt slut.

Jag önskar jag sökt om egen vårdnad när det var uppenbart att han inte trodde att sonen hade epilepsi (han var sex år då) och ansåg det onödigt att ge honom medicinen. Jag funderade mycket på det eftersom han var farlig för sonens hälsa, men just det blev bättre när han märkte hur mycket lättare det var att ha sonen då han fått medicinen. Jag var så satans rättvisetänkande och ville att sonen skulle ha bägge föräldrarna. Jag hade inte haft det och ville inte att sonen skulle uppleva samma sak som jag gjort. Det är lätt att vara efterklok.

Med facit i hand kan jag konstatera att jag fått hantera alla svåra situationer, gå på alla läkarbesök (otaliga genom åren och efter det enda besöket pappan gick på bad läkaren att det skulle vara jag som gick samtidigt som hon bokade om tiden eftersom pappan inte hade en aning om någonting), alla psykologbesök, vara den skolan ringde när det var något (mellan 1-3 gånger i veckan i flera år) och uppe på det försöka förklara för en emotionellt handikappad person att hans son känner sig annorlunda, mår dåligt och inte tror att han duger eftersom han har epilepsi och således led av humörsvängningar utan like. Men nej... "Jag behövde inte höra mina föräldrar tala om att de älskar mig eller krama mig hela tiden så varför ska han göra det?". Detta började alltså när grabben var sex år. Allt ansvar har legat på mig och ändå har jag fått "ge" bort halva tiden med pojken.

Nu låter det som om allt alltid varit dåligt, och så är inte fallet. Han har gjort bra saker också och han har alltid ställt upp om det varit några ekonomiska bekymmer. Det ska han ha cred för. Men över lag hade det nog varit bättre för sonen att vara där varannan helg istället för varannan vecka. Enligt överläkaren på BUP har sonen extrem beslutångest pga av att han inte vill såra någon. Hon ansåg att det var därför han valde att fortsätta ha varannan vecka trots att han egentligen mådde dåligt av det. Alla försök att ändra boendeformen har mött hårt motstånd från pappan, som givetvis tolkade det som att det var mig sonen inte ville såra. Igår skrek sonen åt honom att han äntligen, ÄNTLIGEN, gjort det han borde ha gjort för länge sen, nämligen att flytta ifrån hans känslokalla, icke-kommunicerande, snåla, jävla tråkmåns till pappa. Undrar om pappan fortfarande anser att psykologerna överdrev när de rent ut sa till honom att han måste ändra på sitt beteende om han ville ha kvar sin son?

Nu ska jag gå krama min son!