En pusselbit i mitt liv...När jag var till affären nyss träffade jag den yngsta av mina fd bonusbarn. Han lös upp och hejade glatt. Ibland får jag en sådan saknad efter dem, alla tre, trots alla svårigheter som fanns back in the day. Det blev många skratt mitt i allt elände.
Han hade lite bråttom. Hans pappa satt i bilen och väntade. Han pekade ut och jag såg hur pappan skyndsamt backade ut bilen och ställde sig precis utanför ingången för att skynda på grabben. Jag vinkade, men han såg inte åt vårt håll. Han måste ha sett mig när jag kom. Jag gick förbi bilen på väg in, men eftersom de bytt bil - igen - kände jag inte igen den.
Han däremot måste ha sett mig. Det är första gången jag såg honom sedan förra sommaren, då vi umgicks ett tag. Jag får för mig att det känns svårt för honom att träffa mig, så han undviker det. Jag har inte sprungit på honom på kalas heller.
Det känns tråkigt att vi inte kan vara vänner, men det vore att sträcka det lite väl långt. Men att säga hej till varandra borde inte vara en omöjlighet. Vi har ju ändå varit tillsammans i över sju år och vi skildes inte som ovänner. Oense om att gå skilda vägar, ja, men inte ovänner. Trist.
Han hade lite bråttom. Hans pappa satt i bilen och väntade. Han pekade ut och jag såg hur pappan skyndsamt backade ut bilen och ställde sig precis utanför ingången för att skynda på grabben. Jag vinkade, men han såg inte åt vårt håll. Han måste ha sett mig när jag kom. Jag gick förbi bilen på väg in, men eftersom de bytt bil - igen - kände jag inte igen den.
Han däremot måste ha sett mig. Det är första gången jag såg honom sedan förra sommaren, då vi umgicks ett tag. Jag får för mig att det känns svårt för honom att träffa mig, så han undviker det. Jag har inte sprungit på honom på kalas heller.
Det känns tråkigt att vi inte kan vara vänner, men det vore att sträcka det lite väl långt. Men att säga hej till varandra borde inte vara en omöjlighet. Vi har ju ändå varit tillsammans i över sju år och vi skildes inte som ovänner. Oense om att gå skilda vägar, ja, men inte ovänner. Trist.
5 kommentarer:
försöker intala mig att han faktiskt inte såg dig. kul att pojken hälsade glatt! sånt kan "rädda" en hel dag tycker jag!
ang skyttet så tycker jag du ska försöka en enda gång. kanske bara åka ut till banan och känna på det. inte hålla nån bössa, bara andas atmosfär. dofta. kanske har du tappat suget, kanske vill du fortfarande jättemycket. svårt att veta innan du gett det en chans? om du vill förståss. chansa alltså.
krams!
ullisen - Jag är rätt övertygad om att han såg mig. Lite sorgligt, men sån´t är livet. Vill han inte se mig är det hans val. =(
Det är en intressant tanke. Men jag kommer inte in på skjutbanan nu. Det är en bom i vägen och jag har inte haft en nyckel på 20 år. Däremot fick jag ett luftgevär - en brytbössa - i julklapp för ett gäng år sen. Den har blivit använd en enda helg. Kanske är det dags att damma av den igen...?
Kramiz
var på väg att skriva nåt om skator och trutar och inbjudan till oss men hindrade mig i sista sekund ;D
ullisen - Det där är ju som att säga "Oj, nu höll jag på att säga bla bla bla bla". Att säga saker samtidigt som man inte säger dem är en talang. ;)
eller hur! jag har fler lika avundsvärda... :) typ. jag talar alltid sanning ;p
Skicka en kommentar