lördag 3 april 2010

Lång time


Jag har varit aningen dålig på att skriva på sistone, mest beroende på att livet tyckt att jag ska ägna mig åt det och för att jag låg däckad i en vidrig migrän som slog ut mig rätt rejält. Jag vet, löjliga ursäkter, men sånt är livet... ;)

Grabben är på påskmiddag med sin farmor och farfar, vilket känns himla bra. Han har inte träffat dem sedan i somras tror jag. Han har inget emot att träffa dem men läget mellan honom och hans pappa är så spänt nu att han vägrar gå dit ens för att träffa gamlingarna. Tråkigt, men nu när pappan skulle bort under påsken passade grabben på att gå på påskmiddag med dem. =)

Det vackra vädret (eller snarare solen som lyser starkt genom fönstret) har inspirerat att ta tag i saker hos honom. Nu är väggarna äntligen täckta med alla de lager färg som behövdes och dottern i huset håller på att städa sitt rum för att få ta hem en kompis i några dar. Jisses vad flickan gnor. Trodde inte det var möjlig. *hehe*

Jag måste skärpa mig gällande att höra av mig till folk. På sistone har det varit så mycket som varit upp och ner att annat blivit väldigt lidande. Till alla det berör, jag har inte glömt bort er och jag tycker inte mindre om er. Anledningen har inget med er att göra, utan bara med mig själv, allt runt omkring och all energi det krävt.

Även mitt andra skrivande har blivit lidande. Jag har skrivit ett halvt kapitel i boken den senaste månaden. Kommer inte ens ihåg vad jag skrev då, så jag måste läsa igenom allt och se om jag kan plocka upp tråden igen eller om jag måste göra om hela kapitlet. Håll tummarna för att jag lyckas plocka upp tankegången jag hade den gången jag faktiskt tog mig i kragen och skrev något...

Ja, vad mer...?

Jo, förstås!!!

Glad Påsk!

4 kommentarer:

Anonym sa...

Allt har SIN tid du vet.. ;-)

hRaven sa...

skriv människa... vill ju veta vad syskonen hittar på!

och tack för hjälpen återigen!

~Sol~ sa...

Ia - ja,du har helt rätt. Allt har sin tid. Jag måste bli mer tålmodig. =P

~Sol~ sa...

hRaven -Jag skrev lite igår. Bättre än jag förväntat faktiskt. Tycligen behöver jag en rejäl spark i arslet för att syskonen ska leva vidare. Livet har en tendens att sparka till mig regelbundet så du får nog veta hur det går för syskonen tids nog. *haha*

Och var så god. Du vet vart jag finns när du behöver mig. Så har det alltid varit, så kommer det alltid vara. Tiden är inget hinder. Det vet du.

Kramar