lördag 6 mars 2010

Uddlöst

Efter flera samtal till lagens långa arm har de äntligen kommit fram till att de ska ta emot en anmälan om försvunnen person. Jippie, liksom. Speciellt värt att fira att de faktiskt bryr sig är det inte. Trots en sådan anmälan får de inte interagera. Nej, nej, det vore ju för jävligt om de kunde skjutsa hem flickan om de nu råker på henne. Sånt kan de ju inte hålla på med. De är ju inte någon taxifirma heller....

Uddlöst eller inte, nu är hon iaf lyst och OM de ser henne måste de ringa Honom. Då får vi ett livstecken. Då kan oron som ligger som en klump i magen ersättas av en tillfällig känsla av lättnad.

Tack för alla medkännande kommentarer. De uppskattas mycket, även om jag just nu inte svarar på alla. De värmer ändå, hindrar den där sista gnuttan av frustration att kasta något hårt och tungt i väggen. I kommentarerna finns det mycket tänkvärt. Det ses, läggs bak i huvudet tills hon kommer till rätta och ska då plockas fram för att hjälpa henne.

Samtidigt vet jag inte riktigt hur vi ska gå vidare efter detta. Hon har samtalsperson som hon träffar regelbundet. Hon har extrahjälp i skolan. Hon har fått allt jobbigt omkring sig slätat så att hon kan koncentrera sig på att må bättre. Hon har fått möjlighet att umgås med sina vänner trots att det innebär resor till andra städer. Hon har fått allt...

Eftersom hon bott hos mamman i många år och han bara varit heltidspappa det senaste året har han gett allt han kan av sig själv, läst sig till hur man ska vara, sökt all hjälp man kan få och gjort allt han kan tänka sig för att hon ska må bra. Detta innebär även kontakt med sociala myndigheter, täta kontakter med skola, COPE-föräldrautbildning och en satans massa sunt förnuft. Hon har det förbannat bra med sin pappa och ändå går det åt helvete.

Jag vet av personliga erfarenheter hur ens bagage kan påverka en. Hur skadad man kan bli. Hur man reagerar tvärt emot hur folk förväntar sig. Ingen behöver tala om för mig att man kan trasas sönder inuti av sådant. Det vet jag allt för väl. Samtidigt förstår jag ändå inte. Vem som helst med en halv hjärna skulle behöva en invänjningsperiod för att inse att situationen verkligen har förändrats och sen skulle de tacka sin lyckliga stjärna. Klart man slår bakut i början, inte vågar tro att det verkligen är sant och testar alla gränser och lite till innan man vågar tro att det är det. Det hör till. Men är man 15 och har minst en halv hjärna tar det inte ett år för att förstå att man kan förstöra det fina omkring en om man bestämmer sig för att skita någon i ansiktet.

Jo, hon är absolut påverkad av sin tidigare miljö. Det säger jag ingenting om. Däremot är jag jävligt trött på att höra hur trasig hon är sedan tidigare, att det inte är hennes fel och att hon helt enkelt inte vet bättre. Jag vidhåller, hon är 15 år. Hon är gammal nog att tänka själv. Hon har visserligen en tragisk bakgrund men det hindrar inte att hon ger fan i att trasa sönder människorna omkring henne nu. Hon väljer själv. Hon valde själv.

Mitt i allt detta finns en ångest över att hennes val slagit tillbaka på henne själv, rent fysiskt. Vi vet inte vad hon gör, vad hon råkat ut för eller vart hon finns.

Låt inget ha hänt henne....

6 kommentarer:

ullrika sa...

men herregud sicket hemskt... kanske har jag missat nåt när jag frågar "vad säger hennes mamma?", för jag hoppas att din man och hans ex kan samarbeta i letandet efter henne. å med tanke på hur mycket du bryr och engagerar dig hoppas jag hon gör iaf nånting?

tänker på er jättemycket. och naturligtvis blir jag skrajsen att nåt har hänt henne - men jag tror hon klarar sig fint. det finns bra fyra-år-äldre-killar, det är säkert såna hon hänger med.

en otrolig mängd krams!!

Ullis sa...

Läser det du skriver och håller med i vissa saker. Tyvärr tar det längre tid i många fall än ett år för att komma i ordning och förstå, även med en hel hjärna. Tonårshormoner gör nog inte saken bättre.

Jag hoppas verkligen att hon kommer till rätta snart nu när lagens armar ändå är inkopplade.

~Sol~ sa...

Ullisen - Tack. Tyvärr fungerar inte kommunikationen mellan hennes föräldrar och mamman har inte varit delaktig alls under det senaste året.

Jag hoppas som du, att hon träffat en vettig kille, men så verkar inte vara fallet. Efter att en kompis till flickan lyckats få fram ett mobilnummer till honom vägrar han tala om vart de är. När vi ringer svarar han inte. Hoppas polisen har bättre framgång, men det är tveksamt.

~Sol~ sa...

Ullis - Jo, det kan ta väldigt lång tid att komma till insikt, men efter ett år borde iaf något ha fastnat. Jag säger inte att hon borde vara färdig med allt jobb med sig själv, utan att hon borde ha lärt sig att använda valnöten en liten aning iaf.

Lagens långa arm gjorde inte ett endaste dugg förrän vi fick kontakt med en vän som jobbar inom polisväsendet. DÅ först ringde de oss och förde ärendet längre. Det skedde för mindre än två timmar sen, alltså först idag. Nu äntligen har jag fått skicka bilder så att de kan distributera dem till patrullerna. Äntligen!

ullrika sa...

Blir väldigt besviken att polisen inte kan/vill hjälpa till. Har tyvärr egen erfarenhet av just det. Fortsätter hoppas på att det ska gå bra förståss.

Krams!

~Sol~ sa...

ullisen - Till slut fick vi hjälp av en engagerad kriminalare som verkligen gjorde sitt bästa för att se till att hon kom till rätta. Tack för de hållna tummarna. =)

Kramis!