Just nu har jag väldigt lite tålamod med Hans dotter. Jag känner att jag borde kliva undan för att inte paja den uppgörelse Han, hon och två vetare på familjecentrum kommit överens om. Jag reagerar för hårt just nu. Det blir jobbigt för alla. I natt ska jag sova hemma. Eventuellt i morgon natt också. Jag behöver perspektiv. Komma bort från kärnan. Kärnan förresten, det känns mer som en svulst.
Anledningen till mitt bristande tålamod beror egentligen inte på henne. Hon gör inget utöver det vanliga, dvs inget man kommit överens om. Nej, mitt tålamod naggas istället till småbitar av att se hur han möter så lite förståelse från vetarna, som går helt på hennes linje, och när han går med på de "åtgärder" de föreslår och flickan ändå inte följer dem möts han av "Oj, nu måste vi omförhandla" medan hans hela person ramlar sönder av att inte få hjälp.
Det gör mig rätt och slätt förbannad. Ja, flickan behöver hjälp. Hon behöver förståelse. Hon behöver ta små steg för att komma framåt. Hon måste mötas på halva vägen. Hon måste få tid att anpassa sig. Hon behöver få fotfäste innan något konkret kan ske.
Men han då??? Han har fått hand om en tonårsflicka som trasats sönder hos den andra föräldern eftersom både tingsrätt och hovrätt ansåg att barnet skulle vara hos mamman eftersom det var det hon var van vid. Att mamman hade psykiska problem och att socialtjäntstekvinnan som proklamerade hur bra det var hos mamman regelbundet fikade tillsammans med denne på fritiden var oväsentligt. Han står nu med ett barn som har ett sådant bagage att hon behöver hjälp att ta sig igenom det och han har sökt på alla instanser för att få den hjälpen. Men ser de att även han behöver hjälp? Nej. Han är förälder och ska stå pall. Hela hans tillvaro är upp och ner och han blir överkörd av de instanser han sökt hjälp hos. Ingen där, absolut ingen, har intresse av att skicka flickan till BUP. Istället ska de lära henne fungera i samhället utefter sina egna förutsättningar. Det är lite som att bota nageltrång genom att lära sig stå ut med smärtan. Det funkar inte!
Han håller på att ge upp. Det finns ingen ork kvar, vare sig för henne eller annat. Husrenoveringen har avstannat. Resan till Norge var i farozonen, trots att han älskar att åka skidor och han längtat i nästan ett år. Tack och lov åkte han till slut ändå. I början var jag mest orolig över henne. Nu är jag utan tvekan mest orolig över honom. Detta kan gå riktigt illa. Han kommer aldrig slänga ut henne eller låta bli att se till att hennes behov blir tillgodosedda, men det känslomässiga bandet kan bli oåterkalleligen skadat. Jag ska naturligtvis fortsätta stötta och finnas där, men nu har det varit så intensivt att jag behöver ett andningshål. Nya tag om någon/ra dar. Jepp....
Anledningen till mitt bristande tålamod beror egentligen inte på henne. Hon gör inget utöver det vanliga, dvs inget man kommit överens om. Nej, mitt tålamod naggas istället till småbitar av att se hur han möter så lite förståelse från vetarna, som går helt på hennes linje, och när han går med på de "åtgärder" de föreslår och flickan ändå inte följer dem möts han av "Oj, nu måste vi omförhandla" medan hans hela person ramlar sönder av att inte få hjälp.
Det gör mig rätt och slätt förbannad. Ja, flickan behöver hjälp. Hon behöver förståelse. Hon behöver ta små steg för att komma framåt. Hon måste mötas på halva vägen. Hon måste få tid att anpassa sig. Hon behöver få fotfäste innan något konkret kan ske.
Men han då??? Han har fått hand om en tonårsflicka som trasats sönder hos den andra föräldern eftersom både tingsrätt och hovrätt ansåg att barnet skulle vara hos mamman eftersom det var det hon var van vid. Att mamman hade psykiska problem och att socialtjäntstekvinnan som proklamerade hur bra det var hos mamman regelbundet fikade tillsammans med denne på fritiden var oväsentligt. Han står nu med ett barn som har ett sådant bagage att hon behöver hjälp att ta sig igenom det och han har sökt på alla instanser för att få den hjälpen. Men ser de att även han behöver hjälp? Nej. Han är förälder och ska stå pall. Hela hans tillvaro är upp och ner och han blir överkörd av de instanser han sökt hjälp hos. Ingen där, absolut ingen, har intresse av att skicka flickan till BUP. Istället ska de lära henne fungera i samhället utefter sina egna förutsättningar. Det är lite som att bota nageltrång genom att lära sig stå ut med smärtan. Det funkar inte!
Han håller på att ge upp. Det finns ingen ork kvar, vare sig för henne eller annat. Husrenoveringen har avstannat. Resan till Norge var i farozonen, trots att han älskar att åka skidor och han längtat i nästan ett år. Tack och lov åkte han till slut ändå. I början var jag mest orolig över henne. Nu är jag utan tvekan mest orolig över honom. Detta kan gå riktigt illa. Han kommer aldrig slänga ut henne eller låta bli att se till att hennes behov blir tillgodosedda, men det känslomässiga bandet kan bli oåterkalleligen skadat. Jag ska naturligtvis fortsätta stötta och finnas där, men nu har det varit så intensivt att jag behöver ett andningshål. Nya tag om någon/ra dar. Jepp....
2 kommentarer:
Det är tur att han har dig... Kram*
ia - Tack! Jag har lika tur som har honom. Han är verkligen min andra hälft. OK, vi har bara varit tillsamman i ett halvår, men känslan är ändå sådan att det känns helt rätt och att vi passar som handen i handsken. Och det här med dottern får vi helt enkelt lösa. Så länge vi inte gräver ner oss i bara det utan försöker minnas att SE varandra mitt i allt det svåra så bör det ju gå. =) Tack för dina ord. De värmer. Kram
Skicka en kommentar