Manhaftig?

Vi ordnade tillsyn för den frihetstörstande tonåringen igår och smet iväg ner på stan en sväng. Några timmar på Bishop´s var precis vad vi behövde. Det blev en väldigt avslappnad och trevlig stund med många diskussioner.

I dessa diskussioner framkom att han tycker att jag känslomässigt är mindre feminin än de flesta andra tjejer han träffat. Ni ser rynkan som direkt bildades i pannan på mig framför er, va? Min mentala bild blev av en manhaftig timmerhuggarkärring med flanellskjorta och gummistövlar. Trots att han råkar vara oerhört insensitiv på signaler skyndade sig att förklara hur han menade. Jag antar att min reaktion inte gick att misstolka. ;) Tydligen är jag mindre tuttinuttig, har mindre behov av känsloyttringar och är mer rakt på sak än någon annan varelse av kvinnligt kön han känt. Min timmerhuggarkärring la sig till vila och jag tog det som den komplimang det är. Inga konstigheter, enkel och bra. =)

Vi pratade även om skillnader i personlighet och i språk. Nej, inte engelska/svenska/serbokratiska/mandarin eller något sånt, utan hur man formulerar sig och vad man menar i det man säger. Där är vi satan så olika. Där jag inte hymlar eller omskriver är han mer försiktig och där jag direkt säger vad jag känner behöver man ibland ett lexikon för att förstå vad han menar. Nu menar ju han iofs att det han säger är glasklart, men tro mig, det är det verkligen inte. =P Hur som helst så finner vi långsamt vägar till förståelse och något som funkar för oss. Tack och lov att vi direkt pratar om sådant som förvirrar oss eller känns knepigt.

Nu ska jag gå städa vardagsrummet och hallen. Det yrde så mycket damm från grabbens möbler etc när jag torkade av dem för att ställa in dem i hans, numera rena, rum att jag känner att jag behöver en städfirma för att få ordning på eländet. Men, men, med flanellskjorta och gummistövlar klarar jag det kanske ensam...?