måndag 8 mars 2010

Dagen efter

Hon kom alltså hem igår. Inte frivilligt, men ändå utan bråk när vi väl lokaliserat henne. Tragiskt nog har hon hittat de lösdrivande elementen på stan, de som hänger där det finns tillgång till värme, de som uppvisar föga respekt för vare sig omgivningen eller personer i den. Inte alls sådana människor man önskar att ens barn umgås med eller efterliknar. De är hennes vänner, säger hon. De personer här i livet hon sätter sin lit till. Ändå vet hon inte ens vad de flesta av dem heter. Tragiskt.

Uppenbarligen fattas det något i hennes liv. Uppenbarligen räcker det hon har inte till. Det vore så lätt att tacka ens lyckliga stjärna för att det gått bra denna gång och sen försöka lägga det bakom sig, att sopa det under mattan. Så blir inte fallet. Tack vare en hel del tjat från oss och en förstående kriminalare ska allt detta utredas från grunden. Det är det enda sättet.

Alla känslosvallningar från förra veckan har renderat i att jag idag känner mig tom. Jag borde ta tag i saker här hemma, jag borde ge mitt eget barn mer av min tid, jag borde ringa några samtal. Jag borde. Men inte idag. Jag behöver ladda batterierna först.

Om jag, som inte är hennes förälder, känner som jag gör, hur känner då inte Han? Djupet på hans känslor måste vara bottenlöst. Barn är en gåva. Barn ska medföra lycka, kärlek och hopp om framtiden. Det stämmer inte alltid.

1 kommentar:

Anonym sa...

Jag är GLAD att hon är tillbaka... sen att hon är så förbaskat barnslig att hon inte FÖRSTÅR att människor runt omkring henne är oroliga... *morrar*