Tecken

Igår fick vi ett livstecken. Inte så att hon hörde av sig eller så, gud förbjude, men efter att ha ringt runt till alla vi kunde komma på fick vi iaf veta att folk sett henne och att hon verkade må bra.

Snacka om att ilskan tog över så snart det faktum att hon verkar må bra framkom. Satan i gatan vad glad hon ska vara över att hon inte stod framför mig då. Lilla mara som utsätter sin familj för detta.

Nu är jag mest less. Orkar liksom inte framamma fler känslor just nu. Det blir nog skillnad när hon kliver in genom dörren, men vi får se. Troligen gör hon det idag. Jag antar att kompisarna ska till skolan i morgon och då vill väl inte deras föräldrar att hon är kvar hos dem inatt. Tyvärr vet vi ju inte vilka kompisarna är, så vi får inte tag på föräldrarna för att förklara läget.

Usch.