Flytt

vonnes.wordpress.com

Övertygande?

Facebook roar mig. Det finns verkligen representanter från alla olika sorter där. Nu menar jag förstås inte raser eller kulturer, även om de också finns representerade på min kompislista. Det jag snarast tänker på är status-torskar av olika slag.

Jag är själv en sådan. Inte så att jag varje dag måste skriva en status eller att jag i den ens är tydlig, men på så vis att jag gillar att skriva dit något. Ofta blir det lite tvetydigt eller direkt udda. Något folk reagerar på, frågar om, skojar till det om eller vad som. Blir ofta lite querky kommentarer som följd.

Sen finns det de som skriver ut precis varje sak de gjort under hela dagen. Dessa har ibland även med vad de drömt under natten. Detaljerna flödar och man får en komplett uppdatering om vad som försiggår i deras liv. Vissa skriver man passande kommentarer till, men de flesta trycker man sig förbi med hjälp av gilla-knappen.

Det finns sedan en variant som i stort sett endast skriver om nyheter som florerar i media. Skandaler, miljöhändelser, politik, ja lite vad som helst faktiskt. Diskussionerna i kommentarform kan ibland bli intressanta, men iaf i mitt fall blir det oftast för djupt för att jag ska orka engagera mig. Facebook = lättsamt.

De som senast fångat mitt intresse är de som dag efter dag, gång efter gång, talar om exakt hur lyckliga de är. Stämmer deras utsago är de väl unnade den lycka de skriver om, men är de egentligen helt ärliga när de skriver så? Missförstå mig rätt, jag vill att de ska vara lyckliga. Inget snack om saken. Mer lycka åt folket! Men jag är kanske lite cynisk.... När någon upprepar sådant om och om och om och om och om och om och om igen får jag känslan av att de försöker övertyga alla, inklusive sig själva, om att det är så. Känns tyvärr inte äkta efter ett tag. Jo, jag är cynisk.

Det finns naturligtvis många fler varianter än de jag tagit upp ovan. Några väljer att bara skriva när de fått hjärtan, kommit till nästa nivå i något spel, behöver bygga på sitt stall, raggar kumpaner i maffiakrigen och en massa andra saker. Jag brukar gömma de applikationerna, så i praktiken ser jag aldrig dessa människors status.

Statusen på facebook är späckad med roliga inlägg, knepiga kommentarer, informativa meningar och bestämda proklamationer. Det är bra. Vi ska vara olika. Mångsidighet berikar. =)

Hårt fall

De ringde från den skola grabben sökt in på till hösten. Det är samma skola han gick på förra hösten, innan han kände ett enormt behov av en sabbatsperiod. Jag fick intrycket av att det är därför de ringde, de kände igen namnet.

Han kom inte in. Visserligen ligger han på reservplats, men kontentan är ändå att han i nuläget inte kommit in. Hon som ringde ville veta mer detaljerat om varför han slutade hos dem i december och hur motivationen ser ut nu. Jag berättade som det var och är, rakt och utan krusiduller. Hon ska nu prata med rektorn och se hur landet ligger. Inga löften, men hon ville att vi håller kontakt nu framöver.

Jaha. Vad säger man? Klart som korvspad att vi hoppats på att han kommit in, utan knussel.

Fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan!

Vilken dag!

Man kan summera min dag med fem ord.

Hårklippning, hamburgare, cykel, spendering och krabba.

Sonen är äntligen klippt och ser ut som en grabb igen.

Hamburgare á Mickey D´s till lunch och hemma-grillade sådana till middag.

Försökte laga en antik cykel utan framgång och senare blev det en cykeltur med min nya, fina stålhäst.

Blev hembjuden till... eeehhh.... svärfar, antar jag... på fredag och han ville veta om jag gillar skaldjur och då speciellt kräftor. Nix pix. Men skaldjur som skaldjur, nu ser jag på Deadliest catch och där handlar det om krabba.

Out of touch

Den gångna helgen har svischat förbi med en hiskelig fart. Efter min konstiga sjuka i förra veckan kom då fredagen, midsommarafton. Det var rätt skönt att vara på jobbet redan kl sju. Det är lugnt där då och det håller i sig i någon timme till innan det är dags att ta itu med dagens alla sysslor.

Självklart innehöll dagen arbetsdagen en del kaos, konstigt vore annars. Förändringar i rutiner, det oförutsägbara i det klientel vi har och antal boenden vs personal som var givna faktorer för det. Men det var ändå en bra dag på jobbet.

Överraskningen var stor när jag kom hem. Visserligen hade jag bett Honom hämta upp min grabb innan jag slutade för att vi skulle kunna fira midsommar och min födelsedag ihop, men jag hade inte förväntat mig att de skulle ha handlat och fixat så att jag bara behövde sätta mig och lägga upp fötterna medan de ordnade det sista. Med tanke på att de egentligen aldrig umgåtts utan mig var det en positiv utveckling att de träffats tidigt för att kunna bestämma mat och handla ihop.

Grabben satt med oss hela kvällen. Vi pratade, skojade och skrattade. Han blev erbjuden en cykel att ta sig hem med men han valde ändå att sova kvar. Det är stort. Han gillar inte att sova någon annanstans än hemma. Speciellt som han inte har tillgång till sin dator då. Min Han var snäll och kopplade igång sin dator åt grabben, men denne valde ändå att sitta med oss en bra stund innan datorns lockelse blev för stark.

Lördagen och söndagen innebar mer jobb. Faktiskt hann jag knappt med något annat. Igår var jag så trött när jag kom hem att jag somnade sittandes i soffan vid 18-tiden. Det hör inte till vanligheterna. Har känts som om jag varit i en bubbla, utanför världen, i några dagar. Tröttheten är botad med en riktigt god nattsömn och efterföljande sovmorgon. Nu ska jag läsa ifatt lite nyheter innan det är dags att åka till jobbet igen.

Urlakad

Någon gång mitt i natten i går vaknade jag av en skarp smärta i magen. Det blev en snabb tur till toa som följdes av ett flertal besök där. Jag fick dessutom skyhög feber och mådde så illa att jag inte kunde behålla något alls, inte ens vatten.

Jag fortsatte må lika dåligt under förmiddagen. Faktiskt mådde jag så dåligt att jag frångick min vana av att alltid klara mig själv och ringde sjukvårdsupplysningen. Sjuksköterskan där skrämde mig lite eftersom hon dels tyckte det lät som svår solsting men att det även kunde vara blindtarmen med tanke på den starka smärtan på höger sida av magen.

Rekommendationen var att låta bli smärtstillande, ligga stilla och känna efter. Härligt. Men med 39.6 i temp (med alvedon i kroppen) är det svårt att hålla sig vaken. Jag gled in och ur dvala hela dagen. Som tur är gick smärtan i sidan över sent på eftermiddagen, så det var inte blindtarmen. Någon sked vätskeersättning nu och då var det enda jag lyckades behålla tills åtta på kvällen. Då klarade även lite kräm och mjölk att stanna kvar i magen.

Ytterligare kontakt med sjukvårdsrådgivningen konkluderade att jag troligen fått i mig något dåligt samtidigt som jag drabbats av solsting. Inget att oroa sig över, alltså. Vilken tur, alltså. ;)

Även natten till idag späckades med frossa, illamående, ont i hela kroppen och skyhög feber. Jag har inte vågat äta något heller. Är aningen rädd för reaktionen. Inte undra på att jag känner mig urlakad.

Flytt?

Jag har funderat på att flytta min blogg till wordpress. Anledningen till det är att jag där kan välja att lösenordsskydda vissa inlägg. Att jag inte redan gjort det beror mest på att jag inte har ork att ta tag i det och att det jag faktiskt skriver ändå är rätt så harmlöst.

I fallet med hans dotter finns det ingen chans att hon läser det jag skrivit. Trots att hon vet att jag har en blogg så vet hon inte vart jag skriver, under vilket namn jag skriver och min dator är inte bara lösenordsskyddad, den är även inställd på att ta bort all tidigare historik var gång man stänger av den. Hon känner heller ingen som kan adressen.

Detta innebär dock inte att allt jag skriver är ok. Jag är medveten om det. Att jämföra henne med en amöba i vissa lägen är elakt. Men det är min blogg och jag är hellre elak där, där jag för de flesta läsare är relativt anonym, än att jag säger det direkt till henne eller proklamerar det offentligt. Det är min ventil.

Jag gör vad jag kan och ja, ibland gör jag fel.

Plattfötter?

När jag cyklar har jag pedalen under fotens trampdyna. Det är något jag observerat att tjejer i regel har. Killar däremot har i regel pedalen under fotvalvet, dvs i mitten av foten. Jag upptäckte detta för länge sen och tänker på det varje gång jag är ute och går och lägger märke till någon som cyklar förbi mig.

Jag finner att man får mer kraft att trampa med om man har pedalen under trampdynan och dessutom anser jag personligen att det är bekvämare att ha den där. Är det möjligt att skillnaden i storlek på tjejer och killars fötter ändrar dynamiken på det?

Nu gör jag slag i saken och försöker tillfredsställa min nyfikenhet. Är det någon som vet varför det (generellt) finns en sådan skillnad mellan könen gällande vart under foten man har pedalen?

Spegel, spegel, på väggen där....

Inte min, men samma format.

En del av ett samtal där jag och sonen fånade oss....

Jag: Wow, big word. Do you have a paper of new words to learn in your room, or something? *hehe*

Son: Nah, it´s behind the mirror in the hall.

Jag: Behind is good since it would crack if you showed your face in it.

Son: *tystlåten* At least I fit...

Jag: *stum* *ASG*

Kan tillägga att min kompis vid detta laget vek sig av skratt, främst för att jag blev stum.

Tappa kontrollen

Kanske är jag ett kontrollfreak, men i så fall får det vara ett faktum hellre än något jag jobbar med. Jag gillar verkligen inte att inte ha iaf lite koll. Tyvärr händer det ibland att jag, trots det, ändå hamnar där, utan koll och kontroll. Det har oftast med brister i förståndet och alkoholintag att göra.

Vi hade personalfest i tisdags. Det var en allt igenom supertrevlig tillställning. Lekar avlöste varandra, skratten klingade och maten var god. Drickat var heller inte att förakta. Ändå var jag helt redo att åka hem när min skjuts anlände vid 22.30. Tur var väl det...

I bilen hem small det liksom till. Jag minns inte själva resan hem och har definitivt inget minne av att komma hem. Sånt ger mig en knut i magen. Alltså, den där självkontrollen jag vanligtvis begagnar mig av kan ibland slipas av och jag kan inte låta bli att grubbla över att jag kanske har sagt något otroligt dumt eller/och mindre taktfullt.

Inte blir det bättre av att Han bara skrattar och säger att det vore lika bra att de kollegor som åkte med oss hem förhoppningsvis också glömt hemresan. Ångest de lux. Turligt nog är han ingen sadist utan efter att ha retats lite berättade han att jag bara varit tjatig. Inte sagt något utbota dumt eller ogenomtänkt. Bara upprepat mig var tredje minut under en halvtimmesresa. *phew*

Man kan ju tro att baksmällan skulle komma som på beställning, men nej. Trots min.... ehhhh... klappfulla.... hemkomst funkade instinkterna. Jag bälgade tydligen en hel massa vatten innan jag somnade, så visserligen var jag trött igår men i övrigt mådde jag hur bra som helst. Tack och lov för det iaf.

Usch. Nu kommer det gå många år innan det blir något sånt igen. Hellre sipp än sapp.

Får man ge bort dem?

Åh, så otroligt trött man kan bli på truliga tonåringar. Det spelar ingen roll vad man gör, de har alltid något att gnälla över.De har allt de någonsin kan behöva och ändå gnäller de som om de vore både andligt och materialistiskt fattigare än de som förr bodde i fattigstugorna. Bootcamp är ett koncept som börjar låta som ett bra alternativ just nu. Jag kan se det framför mig...

Tänk er ett läger mitt ute i ingenting där tonåringarna tvingas bo i tält, inte har elektricitet, ingen täckning på mobilen och måste fånga en del av maten själva om de inte vill livnära sig på det de odlar.

Lägg sedan till några bad ass lägerledare som tvingar dem att kliva upp tidigt på mornarna, tvingar dem sköta sina odlingar, sin jakt, att tvätta kläder, hålla ordning och att samarbeta utan att acceptera något gnäll från de små raringarna.

Jo, det känns som ett alternativ. Finns det något sådant i Sverige?

Söndagsutflykt

Slöseri

Jag har precis spenderat en hel dag i sängen. Huvudet har sprängts minst sju gången och magens innehåll har mött Herr Gustavsberg alldeles för frekvent för mitt gillande.

Migrän är verkligen ett slöseri. Det slösas på energi, näring, tid och välmående. Nej. Det finns inget bra med migrän. Fy fan.

Tjat

Fan vad det ska tjatas och skvallras...

För alldeles för många gånger i ordningen har jag svarat på samma frågor. Är de obligatoriska att ställa till personer som inleder ett förhållande i vår ålder?

Bara för att klargöra...

Nej, vi ska inte flytta ihop. Visserligen är jag väldigt mycket hos honom men det innebär inte att vi måste flytta ihop. Det är rätt skönt att ändå ha mitt eget och just nu trivs vi ypperligt med situationen som den är.

Nej, vi ska inte skaffa barn. Vi har bägge ett barn sedan tidigare och känner inget behov av att skaffa ett gemensamt. Bägge barnen är i tonåren och inom några få år kommer de flyga ur boet och ge oss en hel massa tid att ägna åt varandra, resor och att njuta av "friheten" av att ha barn men ändå inte behöva ta hand om dem precis hela tiden.

Nej, dessa två tidigare faktorer innebär inte att det finns någon fnurra på tråden. Vi är bara rörande överens om att någon flytt inte är aktuell förrän iaf mitt barn (eftersom han är äldst, mer beslutsam och därför mer trolig att flytta först) stadgat sig i ett eget boende. Att vi inte ska skaffa barn är också ett väldigt gemensamt beslut. Vi har barn som snart är vuxna. Varför i himmelens namn börja om? För att folk förväntar sig det? Jo, tjena... Vi trivs som det är. Punkt slut.

Hjärnsläpp

Ni vet kanske hur det är att gå vänta på att barnen ska göra det ni sagt åt dem och de hela tiden drar ut på det hela? Till slut tvingar man dem med nästan-våld eller så gör man det själv. Här om dagen gjorde jag det själv... till grabbens stora förnöjelse.

När jag väntat en vecka på att han skulle fixa nätverkskabeln mellan väggen och switchen eftersom det retade mig att det låg en tiometerskabel i all sin prakt där när det endast behövs en på två decimeter orkade jag inte tjata längre. Just då gick han förbi skåpet där jag har verktyg och annat som kan vara bra att ha hemma. Irriterat sa jag åt honom att ta fram buntband så att jag äntligen fick den där knallblåa kabeln i en prydlig bunt istället för i en lös härva.

Jag antar att alla sett buntband och vet att de finns i olika storlekar? Tydligen har jag bara de som är väldigt tunna och knappa tio cm långa. Efter en djup suck muttrade jag fram en del väl valda svordomar som speglade mitt humör, sen delade jag upp den prydliga bunten i två genom att med ena buntbandet knyta ihop halva åt gången och sen göra om det på motsatt sida av bunten.

Vid det här laget hade grabben suttit sig ner bredvid mig och flinar brett. Jag skickar iväg en bister blick som borde ha fått honom att försiktigt avlägsna sig, men till min stora förvåning flinar han bara bredare. Faktiskt började han småskratta lite. Hmmmmm?

När jag till slut fäst fyra buntband runt kabeln och fortfarande muttrar över ohjälpsamma, elaka ungar frågar han mig försynt hur jag egentligen tänkt. De som känner mig väl kan tänka sig den blick jag gav honom och det aningen syrliga svaret om att vissa inte förstår det uppenbara jag leverarade. Det var precis det han väntat på...

"True. I see your point. I guess anyone else would have known to put the strips together and make one big one that fit the whole cable instead of struggling with four small ones, but you - obviously - missed the obvious."


*HARKEL*

Att handla en klänning

Hur satans svårt kan det vara???

Jo, svaret idag var att det var stört omöjligt. Vi var på stan i tre timmar, letade igenom 15 butiker och började sen om igen. Jag skojar inte. 15 butiker. Någon som missat att jag avskyr att shoppa? Det är ett mirakel att jag inte sprängde en ven i skallen och fick ett apoplektiskt anfall. Stundtals fantiserade jag om att få det och därefter bli bortforslad med ambulans. Vilken utopi!

Inte sjutton åkte vi hem med någon klänning, någon kjol, någon top eller någonting alls för den delen. "Den har för konstig söm där. Den här har nog fler köpt och jag kan inte ha samma som någon annan. Mäh... är du rolig eller?. Nej, den sitter inte bra. Nej, den är ful. Den har fel färg. Den är inte min stil..." Ursäkterna och anledningarna till att inte köpa den hon provade just då var många.

Till slut gav jag upp. Jag talade om att hon fick tio minuter på att bestämma sig för något. Klänning, kjol, linne, tights, whatever. Gjorde hon inte det hade hon förverkat sin chans och får därefter rota i garderoben för att hitta något att ha på sig på avslutningen. Eftersom vi i lördags gjorde alla butiker på Hälla och idag gjorde alla butiker på stan finns det inte mycket annat val. Jag har gjort mitt och kan inte ens tycka synd om henne för att hon "inte har något att ta på sig" på avslutningen.

Jag hatar shopping!

Kvällsskift

Vi lägger egna scheman varje månad. Ja, utom nu över sommaren då vi kämpat med att lägga fyra fyraveckorsperioder på en och samma gång. En mycket intressant upplevelse, faktiskt. Hur som helst så har jag själv lagt den kommande veckan.

Fråga mig inte hur jag tänkte när jag la ett gäng långa kvällsturer på en och samma vecka. Har en sådan, en korttur (16-20) och några 13-21.30. I helgen har jag jobbat två 13-22 turer och vet redan att jag lever.

Fråga mig heller inte vad jag tänkte då jag lovade att åka ner på stan och kolla på klänningar till avslutningen med Hand dotter på min lediga dag. Jag kommer vara skittrött när jag äntligen får lite ledigt.

Hej och hå, till gruvan vi ska gå...

Kvällen är här och jag kan slappna av och bara vara. Visserligen var vi medbjudna på en tillställning nere på stan, men jag hade sedan tidigare känt att jag inte hade någon lust och tackat nej. Han däremot tackade ja och har sedan frågat mig många gånger om jag inte ångrat mig. Det fanns utrymme för ånger, men nej. Jag ser verkligen fram mot en kväll med en bok som sällskap.

Jobbet har varit rätt krävande på sistone och med mitt onda knä har speciellt de två senaste dagarna varit tunga. Ska jag orka jobba långa kvällspass i morgon och i övermorgon också behöver jag en kväll för mig själv. Faktiskt är det lite skönt att han tackade ja och sen inte hade någon möjlighet att ångra sig. Jag har fyra nya Nora Roberts jag ser fram emot att plöja. Ja, inte alla ikväll kanske, men rätt snart. =)

Ha en bra kväll!

12 timmar senare

Jaha. Då vet jag. Man ska inte jobba med ett paj knä. Näpp. Tur att det finns alvedon och elastiska bindor.

Knä

Jo, resultatet av gårdagens lilla fadär är ett svullet knä, skrapsår, en del blåmärken och en sargad image. Inget allvarligare. =)

Men jag måste köpa ett bandage på väg till jobbet idag så att jag inte överanstränger knät för mycket. och kanske några värktabletter...

Vikingaäventyr

Gårdagen var helt fantastisk! Stämningen var på topp från första stund. Det var nästan fascinerande att se hur alla, precis alla, var med och verkligen ville göra de saker som erbjöds. Vi delades upp i lag efter arbetsplats. Vi var störst grupp och slapp därför slås ihop med ett annat lag för att sedan ha utslagstävling om förstaplatsen om vi vann.

Till en början fick vi gå upp i långhuset och "Hövdingen" berättade lite om vikingarnas historia. Kort och koncist, men han fick med det väsentliga. Personligen anser jag att han kunde ha tagit med lite mer om ruserna och resorna i öst, men i övrigt har jag inget att invända mot. Tyvärr fanns inga partiturer på vikingatiden, så de sånger han la till som effekt var från tidig medeltid, men faktiskt hade de hittat några som berättade om vikingarnas bedrifter ändå.

När man spelar mungiga håller man ena järnet mot läppen och den andra mot tänderna och slår på en lite järnflärp för att få ett sjungande ljud. Visst låter det lätt? Det är missvisande! Visst sjutton sjunger det, men mest i skallen på en själv! Man har ingen aning om ifall ljudet även hörs utåt. Den som satt bredvid sa att det gjorde det, men själv hörde man bara en konstant susning i skallen.

Vi fick ett lagnamn - Mod - och sen skulle vi göra en kamplåt, en flagga och ett vapen till laget. Jisses! Ja, det blev många skratt. Tack och lov slapp jag sy. Kan inte ens sy med vanlig nål och tråd i modern tid, hur sjutton skulle det ha sett ut om jag försökt mig på att sy i skinn med senor? Nej tack. Och all heder till de som fick till flaggan. Flaggan fick dock inte speciellt höga poäng. Vapenskölden fick hyfsade poäng. Sången, eller egentligen ramsan med lite ljudeffekter, vann inte musikaliskt men fick höga poäng för att den var klart coolast. Tacka sjutton för det när man är Valkyrior som ska dinera med Oden. ;)

Tunnbrödsbakning är en konst. Nu råkar jag inte vara speciellt förtjust i tunnbröd och inte heller var jag en fena på att göra det. Den gick att äta, men inte sjutton skulle jag vinna några priser för den. Som tur var hade vi en tjej i laget som var riktigt duktig på att göra riktigt bra tunnbröd. Vi vann tävlingen med stor marginal. Heja Mod!

Vid pilbågsskyttet hade vi alla svårt att koncentrera oss. Skratten haglade och siktet var lite si så där. Alla applåderade när någon lyckades träffa tavlan och ropade lyckönskningar inför nästa skott då man missat helt. Ändå hade vi flest träffar i mitten - och flest träffar helt utanför. Vi fick trots missarna full poäng eftersom de även bedömde samarbete, laganda, humör och engagemang.

Vi fick ro båt! Inte ett drakskepp dock. Hade varit aningen svårt. Vi såg en knarr - ett lastfartyg som är mycket mindre än en drakbåt - och insåg att det varit en omöjlighet för oss tolv att ro. Vi hade hur roligt som helst under rodden. Skratt blandades med godmodiga rop till den framför att hålla styr på sin åra och vi hjälptes åt att hålla takten genom att dels ropa hej hå! och dels lyfte alla årorna och började om i takt när det gick helt åt helskotta. Med lite träning hade vi kunnat framföra en sådan båt rätt hyfsat faktiskt. Poängen däremot...

Eftersom det visade sig att säkerhet varit en av bedömningsfaktorerna vid rodden var vi säkra på att vi skulle få sämst. Det baserades helt på att undertecknad varit ouppmärksam när jag satte foten på en liten sido-brygga. Klart som korvspad att bryggan var murken. Det var lite imponerande faktiskt. Jag fick med mig hela tre plankor när jag for ner med benet. Just där och då kände jag inte att det gjorde ont, jag var för upptagen med att tokskratta och känna "Fan, vad typiskt att det är just jag som gör detta". Vi var sista laget där, vilket innebär att minst 50 pers passerat där innan. Och jag trampar igenom. Jepp, självklart.

I slutänden påverkade inte min lilla fadäs vår poäng. Båt-Åke, som var ansvarig för rodden, bedömde oss ändå som den mest synkade och samarbetsvilliga gruppen och vi fick höga poäng av även honom. =D

För första gången någonsin vann min arbetsplats en tävling mellan de olika ställena inom enheten. Det gemensamma glädjevrålet som kom när det förkunnades hade imponerat även den mest inbitne viking back in the day.

Tid

Min senknuta sitter precis där den övre i denna bild (lånad avCH8, Center for handsurgery and therapy) är placerad.

De ringde från Köpings lasarett idag. Jag har fått tid hos dem för att undersöka ett senskideganglion som sitter precis under mitt högra ringfinger. Jag fick remissen i januari och själva läkarbesöket juni. Otroligt. Och då är de ändå tre sjukhus som samarbetar för att det ska gå fortare.

Lite typiskt är det ju att senskideganglionet minskat i storlek den sista månaden. Det är inte borta och visst känner jag fortfarande av det, men inte alls i samma utsträckning som förr. Troligen gör de inget åt det när det är så här litet, men sjuksköterskan som ringde sa att de ofta kommer tillbaka så jag ska iaf passa på att få det undersökt.

Äventyr

Om några få timmar bär det iväg. Jobbet har lite avslutning innan semestrarna kommer igång. Destinationen ska vara hemligt, men naturligtvis är det inte det. Lika bra det, tycker jag. Nu kan jag se fram emot att åka till Vikingabyn de byggt upp strax utanför Västerås.

Ryktet säger att de olika arbetsplateserna inom enheten ska tävla mot varandra i olika grenar av aktiviteter som förekom i en vikingaby. Hoppas, hoppas, hoppas att vi får ro vikingaskepp. Och kasta lite men yxor. Håll tummarna. =D Solen skiner och vi ska till Mälarens strand och leka barbarer. Jepp, det blir ett äventyr!

Klimp?

Telefonsamtal med honom:

Jag: Jag tänker koka lite rabarberkräm nu på eftermiddagen. Gillar du syrlig kräm?

Han: Japp! Och tjock! Eeehhh... gärna med lite klumpar i också.

Jag: Nu hoppas jag du menar bitar av rabarber?

Han: Ummm... njae, klumpar.

Jag: Typ mjölklumpar???

Han: Ja.

Jag: Det kan du tokglömma! Det ska fan inte vara klimp i kräm. Blä.

Domnade

Just nu är inte karpaltunnelsyndromet jag har roligt alls. Bägge händerna är bortdomnade större delen av tiden. Iofs bättre än när det gör ont som fan i dem, men det är lite läskigt att inte ha någon känsel alls i tumme, pekfinger, långfinger och halva handflatan. Usch.

Up-date dammsugare

Inte modellen jag köpte, men liknande.

Jag är nu ägare till en Volta dammsugare. I ärlighetens namn borde vi ha åkt till hans hushållsmaskiners husgudsbutik direkt. Lika bra att erkänna det. Han kommer aldrig låta mig glömma det iaf.

Han hade nog tröttnat lite på min ovilja att lägga ut en massa pengar på en dammsugare. Iaf får hans kommentar om att vi iaf ska titta där innan jag köper det billigaste skit som finns att finna mig att misstänka att det var så. Men faktiskt blev vi bägge nöjda efter ett besök i hans butik.

Voltan var av utgående modell men det skulle inte vara några problem att skaffa påsar eftersom de har tre modeller påsar att välja mellan till alla deras dammsugare. Dessutom funkar påsen i sig som ett filter och var av den större modellen. Den vann många plus hos honom för det. Självklart var det plus även för mig, men det bästa var att det endast fanns en kvar och eftersom de ville ha plats för den nya modellen (i princip samma maskin, men annan färg) sålde de den till mig för halva priset. Det innebar att jag fick dammsugaren för det pris jag satt som gräns.

Jo, nu kan jag dammsuga med ett leende och han kan känna sig nöjd över att jag inte slängt pengarna i sjön. Vi är bägge nöjda. =D

Ladda batterierna

Det är läge att ladda batterierna lite nu. Efter två veckors relativt lugn är cirkusen på väg mot orkanstyrka igen. Har anat det sedan förra veckan, men nu är det otvetydigt. Nu kommer fan bo på väggarna ett tag.

Min plan för idag är att ta det så lugnt det bara går. Jag har visserligen några måsten, men de är att plocka och ta hand om ett gäng rabarber, tvätta någon maskin, cykla till Hökåsen för att hämta några böcker och äta något under dagen. Ni ser, inget speciellt ansträngande. =)

Faktum är att tvättmaskinen redan går och frukosten ligger i magen, så nu ska jag gå lägga mig i solen med en bok medan jag väntar på att få hänga kläderna. Jag har sedan en tidning jag tänkte läsa innan jag ger mig i kast med rabarberna. Dessa ska det bli paj och kräm av sen, men det får bli ett eftermiddagsprojekt. Inget som tar en massa energi heller. Visserligen gjorde jag rabarber- och marängpaj igår, men idag blir det vanlig smulpaj.

Nu solskyddfaktor 30 och sen en skön stund på altan. =)

Kan ju inte var så svårt. ;)

Då var det gjort. Jag, som tidigare bara varit på en golfbana för att rota efter bollar i vattenhindren, har nu gått en 9´a på Skerike golfbana. Har dock inte försökt slå iväg en boll eller ens hållit i en klubba än. Nej, jag följde mest med för att det var underbart väder och jag ville röra lite på mig.

Intressant det där egentligen. Man stället sig och slår iväg en boll så hårt man kan, traskar (förhoppningsvis) en bra bit för att komma fram till nedslagsområdet, zick-zackar omkring i roughen i en evighet för att hitta denna mästare på att gömma sig, svär några gånger över vart bollen ligger, väljer en klubba, provsvingar några gånger och sen svär man några gånger till för att den inte chippar dit man vill.

Naturligtvis blev det även bollar som höll sig på rakare banor också, men faktiskt verkar mycket av motionen de pratar om och tiden det tar gå åt till att leta bollar i högt gräs. Vid mer än ett tillfälle kom den hädiska tanken att jag också klarar det där. Jag menar, om de som spelat i massor med år hamnar så långt utanför fairwayen borde det ju rimligen vara ok för mig att också göra det. Däremot tror jag att det var bra att jag behöll den tanken för mig själv.

Jag har inga planer på att prova än. Och jag har inte lekt caddie. De fick minsann dra sina golfbagar själva. Jag var bara med för promenadens skull. Men jag är inte längre rädd för att göra bort mig, så kanske provar jag moderatbandy någon gång, bara för att.

Att köpa en dammsugare

Förra gången jag köpte en dammsugare var det ett panikköp. Jag hade nyligen flyttat hit, hade ingen aning om hur jag skulle kunna möblera lägenheten eftersom jag valde att lämna allt som blivit trasigt, omaka och nedslitet under de år jag bott med exet, var luspank och allt runt omkring var kaos. Dammsugare var ett måste, så billig det bara gick var en nödvändighet och att införskaffa en då jag hade skjuts var tvunget. Ingen eftertanke där inte!

Den dammsugaren tjänade mig troget i sju år. Nu har den dock gått i graven och måste ersättas. I min enfald trodde jag att det skulle bli lika lätt att skaffa en ny som det var att skaffa den förra, dvs kolla reklamblad, se ut en billig sak, skaffa skjuts, åka dit, köpa dammsugaren och sen vara hemma inom 30 minuter. Men jag hade glömt en sak. Nu för tiden går det till så här...

Jag påtalar att jag behöver en ny dammsugare och frågar Honom om han kan skjutsa mig. Snäll som Han är lovar han att göra det. Vi åker till en butik som enligt reklamen har rea på dammsugare. Vi tittar, jag är nöjd, jag bestämmer mig för att köpa en. Han ser chockad ut, argumenterar för att titta på fler ställen, tröttar ut mig med sina argument och vi åker därifrån.

Nästa gång vi är iväg utspelar sig samma scenario. Han påtalar att det är bättre att köpa kända märken med tanke på tillgången på dammsugarpåsar. Jag påtalar i mitt ställe att dammsugarpåsar.se har de flesta märken, även de obskyra. Han är inte övertygad. Utmattad och less slänger jag på måfå ur mig att jag funderar på en påslös dammsugare. Det där fundersamma uttrycket i hans ögon börjar lysa. Jag inser mitt misstag, men det är för sent. Vi åker därifrån och han söker för- och nackdelar med påslösa dammsugare på nätet.

Tredje gången vi är i en butik som har dammsugare smyger jag ifrån honom för att kolla lite själv. Jag hittar en hyfsat billig som verkar bra. OK, jag vet inte ett smack om dammsugare, men den verkade ha bra effekt, den hade påsar som finns att köpa i de flesta butiker och den var inte ett stort schabrak som tar upp hela städskåpet. Sen hittade Han mig...

Vi åkte naturligtvis därifrån utan. Jag orkade inte argumentera. Mitt behov av dammsugare har Han tills vidare löst genom att regelbundet köra över sin till mig. Jag kan även låna grannarnas vid behov. Idag ringde Han för att fråga om något annat och i slutet av samtalet säger han att vi kan åka och titta efter en dammsugare idag igen. Jag suckade djupt inom mig. Men visst.

Denna gång ska vi till den butik som tillhandahållit de flesta av hans hushållsmaskiner. Han känner de som jobbar där vid det här laget eftersom han inför varje nytt inköp varit dit flera gånger och pratar om olika modeller och funktioner etc innan han bestämt sig för vad han vill ha. Jag har en känsla av att jag ikväll äntligen kommer att ha en egen dammsugare igen. Men är den fan dyrare än jag tänkt får han betala mellanskillnaden!

Lazy

Tiden går fort när man har roligt. Jo, trots att den egentligen är konstant så är detta ändå ett faktum. Upplevelsen är ju halva erfarenheten, ju. ;)

Det blev en otroligt bra helg. Vi hann inte med allt vi tänkt, men båten är klar för sjösättning (vilket sker i eftermiddag), trädgården har tagit några steg närmare det vi tänkt, vi har ätit (både hemma och borta), det finns mat i skåp och frys och morsan fick sig trots allt ett blomster.

Idag ska jag göra så lite som möjligt. Någon gång under dagen blir det fika, men tiden för det är fortfarande öppet. Det finns en bok som ligger här och väntar. Kanske får den lite uppmärksamhet av mig senare. Städningen tar vi senare, när jag ersatt dammsugaren som inte längre vill vara med. Solen skiner och jag har införskaffat solskyddsfaktor 30 igen.

Ni ser... Det är upplagt för en lat dag. =D

Oförnuftigt

Det är sällan jag låter småsaker reta mig. Finns ingen mening med att lägga energi på sådant. Visst händer det ibland, men som sagt, oftast struntar jag bara i dem. Sent igår kväll var ett undantag.

Det är bara att bekänna. Jag kan vara ordentligt småaktig och bitsk när förnuftet går ur. Fy fasen. Ett glas för mycket och en del saker som uppenbarligen var att reta sig på. Ändå var det inte speciellt "allvarligt", utan mest så att småsakerna bet sig fast och jag inte kunde släppa trots att det inte gynnade någon att jag ifrågasatte och gnabbades.

Tur att han tycker om mig. Och har fiskminne. *hahaha*

Långhelg

Jag gjorde mina fyra timmar i morse och är nu ledig tills på tisdag. Ledig, ja, men inte sysslolös.

Ikväll ska jag ägna en massa timmar åt grannarnas troll medan grannarna gör annat. Det var ett tag sen jag var hos dem så pass länge och jag ser verkligen fram mot det. Troligen kommer det bli en del gnäll, skrik, bråk och allt annat som kan bli när fyra brorsor är under samma tak, men jag ser ändå fram mot det. =)

I morgon ska vi tydligen handla, fixa med en del rör till badrummet på övervåningen, ställa tillbaka möblemanget i båten för att sen sjösätta henne och sen ska jag ta mig tusan se till att han bjuder mig på middag. Ute. Inte en chans att det ska finnas risk att jag åker på disken när jag gjort en hel massa av hans saker hela dan!

På söndag ska vi tydligen lägga golv i övre hallen. Äntligen. Sen ska vi fixa i trädgården och åka till återbruket. Jag har eventuellt ett kalas att gå på, men vet inte säkert än. Måste kolla. Dessutom är det mors dag, så jag får väl göra mig till och åka ut till morsan med en kvast (Läs: kvast) om det finns tid till det. Vi får se. Hon brukar alltid tjata om att det inte är mors dag i Canada samtidigt som i Sverige. Jag brukar komma undan med den svenska pga av det och när det är dags för den kanadensiska brukar jag lugnt konstatera att vi faktiskt är i Sverige så tji fick hon.

Fasiken vilken tur att jag är ledig på måndag också så att jag hinner vila lite innan det är dags att jobba igen. =P

När man inte orkar ta tag i det som är viktigt gör man onödiga saker istället. Idag har jag diskat alla dessa glas. Alla utom en tre-fyra stycken bor permanent i vitrinskåpet och får bara komma ut en gång i halvåret för att bli diskade.

Varför jag har så många är en gåta som förbryllar även mig. Jag har alltid samlat på glas. Inget annat. Bara glas. Nej, förresten, jag har ett gäng ljusstakar också, men bara runt ett trettiotal. Jag har naturligtvis ett vitrinskåp till, i köket. Visserligen har jag inte fullt lika många där i, men räknar man med de som står i köksskåpet, bokhyllan och i källaren också har jag väl runt 250 glas - minst.

Saknad

Allt prat om High Chaparall har väckt gamla minnen till liv. I det förra inlägget skrev jag att jag var åtta år när jag började använda riktiga gevär. Dessa minnen har legat och lurat ett tag nu.

Jag saknar verkligen skyttet. Jag var nio-tio år när jag fick ett eget luftgevär. Innan dess hade jag lånat från skytteklubben. Det var absolut inget fel på de gevären, även om de var lite gamla. Men känslan när jag stod där med min egen ärtbössa var enorm. Den var min!

När jag var tolv hade jag ett luftgevär, en korthållsbössa och fri tillgång till en mauser. Jag var på skjutbanan minst tre gånger i veckan. När jag inte sköt själv var jag funktionär på någon seniortävling eller så var jag bara med ändå. Jag älskade att vara där.

När jag fyllde fjorton fick jag en ny luftbössa. En Feinwerkbau. Den var vacker. Så otroligt stadig och skön att skjuta med. Jag hade då fått tillgång till en nyckel till luftgevärsklubbens bana och kunde åka ner dit och stå i flera timmar och bara vara. Skott efter skott träffade tavlan samtidigt som jag laddade batterierna och läkte min själ.
Anschutzen (salongs/korthållsbössan) krävde lite tid innan jag fått kläm på den. Jag hade svårt att lära mig att man skulle vrida åt motsatt håll mot alla andra bössor jag skjutit med för att ställa in den. När jag väl lärt mig det blev vi vänner. Den var med så ofta det gick. Tystnaden runt om skars itu av den dova knallen som blev när tändhatten träffade norma-patronerna.

Mausern, CG 80´an, blev min strax efter att jag fått Feinwerkbauen. Skulle vi till Stockumla (skjutbanan någon mil utanför Västerås) fanns den med i bagaget. Det var sällan jag åkte dit utan att skjuta både korthåll och mauser. Det hörde till. Att stå där på 300-meters banan och hålla andan, sikta, försiktigt klämma av skottet och känna rekylen mot axeln... det var en härlig känsla.

Jag var bra. Jag hade roligt. Jag älskade det. Och sen togs det ifrån mig.

Jag ska inte gå in på detaljer om det, men det blev en enorm omställning i mitt liv. I nästan tio år hade jag levt för skyttet, sen togs allt ifrån mig enbart för att jag inte var myndig och därför inte fick ha någon licens i mitt eget namn. Bössorna, hörselskydden, kikaren, rengöringsgrejerna, ammunitionen, handsken, remmarna... Allt. Jag stod bredvid och såg på när morsans idiot till kille slängde med väskan i köpet. Jag vägrade gråta, men inombords gick jag sönder.

Jag har många gånger tänkt att jag ska börja igen, men det finns en mental spärr. Jag var nämligen bra som fan på det. Hade talang. Jag var på topp när jag tvingades sluta. Om jag börjar om måste jag börja från scratch igen. Vet inte om jag klarar det.


Idag var jag ner i källaren. Även där kickade minnet igång. På hyllan innanför dörren står två pappkassar fulla med pokaler, plakett, brickor, små och stora glasstatyetter och medaljer. Bara medaljerna räknas med lätthet till ett femtiotal.

Jag älskade det. Jag saknar det.

Svårt?

En pusselbit i mitt liv...

När jag var till affären nyss träffade jag den yngsta av mina fd bonusbarn. Han lös upp och hejade glatt. Ibland får jag en sådan saknad efter dem, alla tre, trots alla svårigheter som fanns back in the day. Det blev många skratt mitt i allt elände.

Han hade lite bråttom. Hans pappa satt i bilen och väntade. Han pekade ut och jag såg hur pappan skyndsamt backade ut bilen och ställde sig precis utanför ingången för att skynda på grabben. Jag vinkade, men han såg inte åt vårt håll. Han måste ha sett mig när jag kom. Jag gick förbi bilen på väg in, men eftersom de bytt bil - igen - kände jag inte igen den.

Han däremot måste ha sett mig. Det är första gången jag såg honom sedan förra sommaren, då vi umgicks ett tag. Jag får för mig att det känns svårt för honom att träffa mig, så han undviker det. Jag har inte sprungit på honom på kalas heller.

Det känns tråkigt att vi inte kan vara vänner, men det vore att sträcka det lite väl långt. Men att säga hej till varandra borde inte vara en omöjlighet. Vi har ju ändå varit tillsammans i över sju år och vi skildes inte som ovänner. Oense om att gå skilda vägar, ja, men inte ovänner. Trist.

High Chaparall

I mitt sinne är High Chaparall ett ställe där barn och killgäng har hur roligt som helst. Lite pang, pang, fejkade tågrån, can-can-flickor och guldvaskning. Och om jag ska gå efter det jag hört om stället stämmer den bilden rätt bra. Tydligen är det ändå något man ska ha upplevt minst en gång i livet. Tydligen.

Visst kan jag åka dit en gång. Ge det en chans. Men jag kan inte påstå att entusiasmen är i topp inför det. Inte så att jag dissar det helt utan att ha upplevt det, men jag har aldrig lockats att leka cowboys och indianer sedan jag var liten och tyckte knallpistoler var det häftigaste som fanns. Med tanke på att jag började skjuta riktiga gevär när jag var åtta kan ni ju tänka er hur ung jag var på den tiden knallpistoler var kul....

Nå, det verkar sannolikt att jag får uppleva denna alla pojkars dröm i sommar. Någon som har några tips om vad man bör göra/undvika när man är där?

Längtar bort

Vägen upp till gamla stan i Avis.

Vissa dagar önskar jag mig långt härifrån. I mitt fall representeras Långt härifrån av Avis, Portugal. Där bor några av de människor jag älskar mest här i världen. Hos dem finns möjlighet till en tillvaro som gränsar till himmelskt.

De har länge försökt få mig att flytta ner till dem. Tanken är lockande, men livets praktiska sida gör det osannolikt att det någonsin händer. Ändå får tanken mig att dagdrömma och längta dit.

Det tunga som dominerar min tillvaro just nu gör längtan ner dit mer markant. Tänk att få ligga vid poolen med en gin och tonic, solsken, underbart välkomnande sällskap, en känsla av att vara hemma fastän du är borta, en känsla av samhörighet, underbar natur och härliga människor överallt man kommer...

En påminnelse om den stående inbjudan jag har dit har ökat min längtan lavinartat. Kanske dags att se om det är möjligt att åka ner till hösten?

Nödvändigt

Ibland måste man sätta sig ner och prata igenom saker. Det är alldeles för lätt att man ångar på och glömmer hur viktigt det är med kommunikation. Man utgår från att man är på samma nivå, överens och en enhet istället för att kolla läget med varandra.

Vissa saker är svåra att ta upp. Inte för att man har svårt att prata med varandra utan för att ämne man har svårigheter med sig själv gällande att prata om sådant. Det bästa är att ta det innan det blir stort, innan man byggt upp mentala hinder som gör att man nästan kväljs på orden innan de äntligen kommer.

Idag pratade vi igenom saker för att förhindra att de blir till berg. Just nu känns allt mycket lättare.

Färgkavalkad

Jag borde veta bättre. Och jag borde sluta ta saker för givet. Vissa saker funkar helt enkelt inte för evigt. Solkrämen var gammal förstås, solen stark och jag korkad. Därför har jag nu en härligt självlysande chockrosa färg på övre bröstkorgen och överarmarna.

Jag bränner mig varje år. Spelar ingen roll hur försiktig jag är, jag får ändå en kokt-kräfta-färg som torkar ut huden så att den flagnar och sen är jag löjligt kritvit igen. Ja, vit. Vad då får färg av solen, liksom?

Nu är jag inte mer än människa och eftersom jag faktiskt lyckades få en frisk solframkallad färg när jag var i Portugal i september hyser jag en fåfäng förhoppning att någon form av metamorf skett i min hud så att en del av den röda färgen blir till mer varaktig, mindre vit nyans.

Underarmarna har mindre färg, men efter det jobbpass jag precis gjort blir jag förvånad om jag inte har en arm som skiftar i blått, grått, lila och gult i morgon. Ibland gör det ont att jobba. Tur att det är vackert med färg.

=)

Det är jobbhelg nu. Jag ska snart hoppa på min stålhäst och bege mig dit. Faktiskt ser jag fram mot det. Solen skiner, humöret är på topp och jag har ju som bekant rätt roligt på jobbet. Dessutom får jag storhelgsersättning för en helg jag ändå skulle ha jobbat... Ja, livet, här kommer jag!

Uppåt

Det är helt otroligt vilken skillnad på humöret det gör att inte behöva ha ansvaret för dottern denna helg. Min egen avkomma valde att kliva upp och äta tillsammans med mig. Trevligt, trevligt. Att han sedan gick och satte vid datorn är som det är.

Jag valde att socialisera med grannen istället. Det är det sämsta med att ha träffat Honom och att tillbringa så mycket tid hos Honom. Jag saknar grannarna! Nu ska de visserligen byta adress (de också) men då kommer vi cykla förbi om vi ska ner på stan, så de kan ju räkna med att få objudna gäster i tid och otid. Mig blir de inte av med! =D

Vilken otroligt skön kväll detta är. Sagolik. Och min lägenhet är lika sval och skön som alltid, trots värmen som varit under dagen. Just nu mår jag väldigt bra. =)

Hemma

Ja, nu är jag hemma. Dagen har varit otroligt bra hittills och jag ämnar se till att kvällen blir lika så. En flaska rött, en god bok, en påse salt och vinegarchips och min balkong lovar att det kommer att bli så också. Underbart!

Sonen har förstås varit vaken i nästan två dygn och valde att krasha i sängen en stund innan jag kom hem, så vi kommer inte umgås förrän i morgon. Initialt irriterade jag mig över det, men sen kickade förnuftet in och jag kom till insikt över att det nog kan vara rätt skönt att bara vara och sköta mig själv lite. Man får ta det godmodigt. Orka reta sig på en sådan småsak. =)

Kvällen är MIN!