onsdag 9 juni 2010

Hjärnsläpp


Ni vet kanske hur det är att gå vänta på att barnen ska göra det ni sagt åt dem och de hela tiden drar ut på det hela? Till slut tvingar man dem med nästan-våld eller så gör man det själv. Här om dagen gjorde jag det själv... till grabbens stora förnöjelse.

När jag väntat en vecka på att han skulle fixa nätverkskabeln mellan väggen och switchen eftersom det retade mig att det låg en tiometerskabel i all sin prakt där när det endast behövs en på två decimeter orkade jag inte tjata längre. Just då gick han förbi skåpet där jag har verktyg och annat som kan vara bra att ha hemma. Irriterat sa jag åt honom att ta fram buntband så att jag äntligen fick den där knallblåa kabeln i en prydlig bunt istället för i en lös härva.

Jag antar att alla sett buntband och vet att de finns i olika storlekar? Tydligen har jag bara de som är väldigt tunna och knappa tio cm långa. Efter en djup suck muttrade jag fram en del väl valda svordomar som speglade mitt humör, sen delade jag upp den prydliga bunten i två genom att med ena buntbandet knyta ihop halva åt gången och sen göra om det på motsatt sida av bunten.


Vid det här laget hade grabben suttit sig ner bredvid mig och flinar brett. Jag skickar iväg en bister blick som borde ha fått honom att försiktigt avlägsna sig, men till min stora förvåning flinar han bara bredare. Faktiskt började han småskratta lite. Hmmmmm?

När jag till slut fäst fyra buntband runt kabeln och fortfarande muttrar över ohjälpsamma, elaka ungar frågar han mig försynt hur jag egentligen tänkt. De som känner mig väl kan tänka sig den blick jag gav honom och det aningen syrliga svaret om att vissa inte förstår det uppenbara jag leverarade. Det var precis det han väntat på...

"True. I see your point. I guess anyone else would have known to put the strips together and make one big one that fit the whole cable instead of struggling with four small ones, but you - obviously - missed the obvious."



*HARKEL*

1 kommentar:

Bråkan sa...

ROFL !!