Tjejkväll

Hör och häpna, klockan är efter tre på morgonen och jag är hemma. Ja, hemma hos mig. Visst skulle jag kunna lyfta luren och bli hämtad, men det ämnar jag inte göra. Hur muppigt det än kan låta så saknar jag mina kuddar. =P

Det har varit tjejkväll här hemma ikväll. Några tjejer från mitt fd fd jobb, alltså inte det senaste utan det jag hade innan det senaste, har varit här och fått mig att tjuta av skratt. En av tjejerna gjorde en suverän förrätt som fick alla att vrida sig av prestationsångest. Himmel, hur skulle ens egen rätt smaka efter den gudomliga upplevelsen???? Jag stod för varmrätten (logiskt eftersom jag hade tillgång till spisen och ugnen, liksom) . Tack och log föll den i lika god jord. *phew*

Efterrätten var ännu godare än den såg ut. Herregud, får jag inte receptet på den kommer jag hemsöka tjejen som gjorde den i resten av hennes dagar. Pricken över i´t var björnbären. Syrligt mot sött gör allt komplett.... Trodde jag. Jag hade glömt grönsaksstängerna med fantastisk dip till.

Jo, vi åt gott som fan, pratade bort massor med tid och skrattade så vi kiknade. Det var verkligen en tjejkväll. Pax för att vara med nästa gång också! =)

Morgonnyheter

Dagens titt i diverse onlinenyhetsförmedlare visar ett brett spektrum av elände.

En man som misshandlat sin fyraåriga son fick fyra månader och 12 000 i skadestånd att betala till sonen. Eftersom han suttit häktad länge är han fri om några veckor. De sociala myndigheterna utreder nu sonens situation. Jag är tyvärr cynisk nog att undra hur detta ska gå. Och vart ska sonen bo när pappan kommer ut (utgår från att utredningen drar ut på tiden)?

En svensk man har valt att leva som en munk. I tidningen vinklar de hans tillvaro som ensam. Är det inte upp till honom själv att bedöma om han känner sig ensam eller om det bara är skönt att leva i symbios med sin tro?

Ett litet flickebarn föddes helt utan ögon. Hennes femtonåriga mamma säger "Jag kommer att behandla henne som vilket barn som helst". Det skrämmer mig lite att den unga flickan kände ett behov av att betona det.

En högt uppsatt polis har missbrukat sin ställning för att kunna begå sexbrott. Det underminerar förtroendet till polisväsendet, men samtidigt är det inte underligt/ovanligt att en intelligent psykopat/sociopat jobbar för att manipulera sin omgivning för att få en ställning i vilken h*n kan utöva sina böjelser och samtidigt fippla bort misstankar om det.

Ursut, det svenska 80-talets största skurk, är åter på tapeten. Han har begått brott i Rumänien och sitter numera häktad där. Och? Låt dem behålla honom.

Salige påve Johannes Paulus II kan bli helgonförklarad. Anhängare till den numera förmultnade påven menar på att JP II´s val att pina sig själv med slag och halvsvält för att påminna sig om Jesus lidande visar att han förtjänar att bli kallad helgon. Jag kallar det galenskap och masochism, men vad vet jag?

Vem av oss tror att Octomom, kvinnan som födde åtta barn på en och samma gång, blivit smal och fin naturligt efter bara ett år efter förlossningen? Hon, som dessutom har sex barn sedan innan, visar nu upp sig i bikini för de tidningar som betalar tillräckligt bra. Skönt. Då blir hon inte efter i avbetalningarna till plastikkirurgerna.

Det finns naturligtvis fler nyheter som skriks fram i svarta rubriker, men jag orkade inte fördjupa mig i dem speciellt. Elände sveper över oss ändå, jag behöver inte veta alla miserabla detaljer om den olycka som drabbat någon stackars människa i Långtbortistan.

Irriterad

Trots ihärdiga försök är det omöjligt. Det spelar uppenbarligen ingen roll att jag logiskt och rationellt kan acceptera det faktum att sonens pappa inte visar något som helst intresse i sin son. Inga telefonsamtal, inga sms, inga mail, inget på msn och inget på skype. Det börjar som en lätt irritation och utvecklar sig sedan till en het, flammande ilska ju längre tid det tar innan jag får tag på honom.

Det är en hel månad sen jag fick tag på honom sist. Jag har försökt ringa några gånger bara för att uppdatera honom om vad som händer/inte händer angående hans ättelägg men han har tydligen varit för upptagen för att både svara och ringa upp senare. Jag förstår inte. Han befäster sonens känsla av att hans pappa aldrig egentligen brytt sig om honom. Jävla karl!

Jag vet att sonen inte är schysst när han pratar med sin pappa. Han är otrevlig och beter sig illa. Han brukar tona ner det när jag är med eller inom hörhåll, men jag vet ändå. Det är inte ok. Ändå känns det som om det är pappans strid nu. Jag har buffrat mellan dem i femton år. Under det sista året har jag dragit mig ur. Pappan är gammal nog att utkämpa sina egna strider och sonen är gammal nog att lära sig veta hut från den han stångas med. De kommer aldrig kunna umgås om de inte själva löser detta.

Men vad fan! Hur kan den ena parten välja att vara förälder? Det är en helt befängd tanke. Man är förälder på heltid från dag ett, oavsett om man bor ihop på heltid, träffas varannan vecka eller har annan form av kontakt. Man är ändå förälder!

Vad bidrar han med?

Jag kan ärligt säga att jag aldrig läst en blogg skriven av den hypade mannen Alex Schulman. Bara tanken på den karln får mig att rysa av obehag. Detta kommer sig av att jag råkat se honom i korta snuttar på tv eller i webnyheternas små klipp. Jag kan helt enkelt inte med honom.

Nyfikenhet om varför han är så otroligt hypad har fått mig att titta på några delar av de klipp AB dagligen envisas med att visa av hans talkshow (i brist på bättre ord). Jag har sett, jag har lyssnat och jag står fortfarande lika undrande. Karln är larvig, verkar lida av hybris och är bara för mycket på alla vis. Intervjuerna är på sådan låg nivå att jag lider med de stackars människorna som inte visste bättre än att tacka ja till att delta i dem.

Just nu verkar AB ha snöat in sig på kombinationen Schulman - Alsing. Har stackars Schulman tappat i popularitet så att Alsing måste dela lite av sin glans med honom? Eller är det tvärt-om, kanske? Hur som helst kan jag inte annat än hålla med i det Adam Alsing kläckte ur sig (iofs med ett skratt, men det får stå för honom) när Schulman frågade om spontana reaktioner till hans löpsedlar med falska scenarion om hur Alsing gått hädan. När Alsing fick se löpen där han gått bort i en flygolycka alternativt stilla lämnat in i hemmet utbrast han... "Du är ju sjuk i huvudet!".

Sömn

I går sa kroppen ifrån. Rejält. Inte så att jag hade ont eller liknande, utan den la helt enkelt av. Efter att ha tagit rätt på köket efter maten bestämde jag mig för att lägga mig på sängen och lösa korsord. Klockan var strax efter åtta då. Jag stängde av musiken eftersom det ändå inte fanns någon mening med att ha radion på. Tre män brottades med golvvärmeslingor precis ovanför mitt huvud. Det hamrades, sågades och svors utan hämningar. Jisses...

Jag, som vanligen inte kan sova ens om tv´n är på utan ljud, somnade inom tio minuter. Jag låt tydligen med ansiktet i korsordet och snusade så gott. Jag hade inte ens hört att de tappat en sticksåg i golvet och skrikit i samband med det. Inte heller hörde jag när Han kom och la sig. Eller att han låg och såg på tv en stund innan han somnade.

Jag rörde mig inte förrän han puttade till mig i morse. Det var dags att kliva upp om jag ville ha skjuts hem. Tydligen var han lite sen eftersom det var tredje gången han puttat till mig utan att jag reagerat. Trots att jag sovit som klubbad i över tio timmar kände jag ändå att jag kunnat sova en stund till. Oj.

Men vad fa...

Av någon anledning vägrade Firefox funka. Min dator börjar bli rätt trasig, faktiskt, så jag var inte förvånad. Eftersom jag inte gillar IE alls blev nödlösningen att ladda hem Flock. Jag provade det i någon dag men insåg sedan att jag inte gillade den browsern speciellt. Visst funkar det, men jag är van vid firefox och vissa vanor är svåra att ändra på. Speciellt när man inte vill.

Jag installerade om Firefox och trodde det skulle göra susen. Troligt att det skulle vara så enkelt, eller hur? Jo, tjena! Klart som sjutton det inte blev någon skillnad. Jag använde nämligen inte hjärnan. Skiten såg exakt ut som innan. I min enfald kom jag inte på något bättre att göra än att åter igen installera om eländet. Jepp, precis samma resultat. Ni som känner mig lite bättre kan tänka er hur tapterna krullade ihop sig av alla eder som studsade på väggarna här hemma...

Idag installerade grabben om Firefox åt mig. Han gjorde exakt samma som jag när han laddade ner det. Inga konstigheter där. Döm om min förvåning när det plötsligt funkade. Jag överöste honom med beröm och proklamerade att han är ett geni. Tyvärr råkade jag höra hans låga muttranden om min mindre geniliknande intelligens när han lämnade rummet...

"Any idiot would know to uninstall the add-ons as well before reinstalling a web-brower..."

Ummmm......

Knäppa amerikaner?

Jag gillar historia. Jag har en tendens att fastna i underliga funderingar. Två faktum som utgör delar av mig. Ofta sammanfaller dessa två eftersom det finns mycket underligt i historien.

Det jag fastnat för just nu är vad amerikaner har en förkärlek att skrika när de ska göra något modigt, vågat, farligt, dumdristigt eller bara rent korkat. Jag förstår att de förknippar den personen med mod, integritet och stor jävlar anamma, men samtidigt är det aningen lustigt att de använder hans namn som de gör.

Geronimo var chirichua-apache, en svuren fiende till de vita. Han gjorde vad han kunde för att besegra dem när de ville fösa undan hans folk i reservat. Tillsammans med endast 34 krigare flydde han från sagda reservat i Arizona och under det år de härjade dödade de ett tusental vita människor och mexikaner. Han stod upp mot den överhet som hotade och använde list, skicklighet och oväntade manövrar till att hålla sig undan den amerikanska armé.

Visserligen tillfångatogs han av sagda armé och fördes sedan till ett arbetsläger i Florida där han tillbringade två år innan han återförenades med sin familj i Alabama. Bondelivet väntade där tills de omplacerades till ett bondeliv i Oklahoma. Geronimo blev tydligen en rätt hyfsad bonde som lyckades försörja sin familj på detta värv. 1909 dog han, 79 år gammal, utan att återse sitt älskade Arizona. Han begravde stridsyxan i september 1886 och levde i fred med de vita under resten av sitt liv, men hans anda var inte besegrad.

Idag äras hans namn och hans svurna fiender använder sig av det som ett medel att peppa sig själva innan de utför något som innebär en utmaning. Amerikaner är fan experter på att förvränga historien så att den passar dem.

När jag kollade upp årtalen för att vara säker på att skriva rätt fann jag en lustig detalj. En av de mest ärade chirichuahövdingarna hette Chihuahua. Undrar om han skulle vara glad över att en av de minsta och bjäbbigaste hundraserna är döpta efter honom?

Aspirin

När jag var liten var den aspirin den enda värktabletten vi hade hemma. Troligen för att det var den enda sorten morsan kände igen när hon som nyanländ medborgare av detta land gick ner till apoteket för att hitta något som dämpade den oundvikliga huvudvärk man får som småbarnsförälder, men oavsett anledning var det den sorten som fanns i medicinskåpet.

Nyligen läste jag om forskning gjord om Spanska sjukan, den influensa som 1918 kraftigt decimerade världens befolkningsantal. Tillsammans med världskriget gjorde det sitt bästa för att utrota mänkligheten, faktiskt. Hur som helst, i den artikel jag läste nämde de just aspirin.

På den tiden ansågs aspirin vara ett mirakelmedel. På sitt sätt var det nog det också, även om läkarkåren kanske såg aningen övermodigt på dess effekter. Patienter med spanska sjukan kunde få 1000 mg/tredje timme. På en dag blev det alltså 25 abletter. Idag vet vi bättre än då vad bieffekter av medicin är, så det finns nog ingen som läser detta som inte reagerar på den höga dosen. Då? Nej, de pillertrillade för glatta livet.

Karen Starko är den forskare som inriktat sig på att ta reda på aspirinets verkan på dessa patienter. En konsekvens av att äta för mycket aspirin är att man kan få blod i lungorna. Det har fastslagits att relativt många av de behandlade patienterna hade just det. Man är osäker på om detta i sig varit dödande, om de dukat under för influensan eller om det var en kombination. Starko forskar nu mera intensivt för att få ett svar på detta.

Är det bara jag som ställer sig frågande till varför man forskar om detta? 1918 är nästan ett sekel sedan. 92 år har gått sedan dessa människor dog. Medicinska rön är idag tusenfalt bättre än då. Tekniken har utvecklats så mycket att det knappt ens liknar det som fanns då. Kunskapen har ökat explosionsartat. Trots detta och trots omfattande forskning och analysering av Spanska sjukan har man inte hittat någon bot för den varianten av influensa. Spelar det idag någon roll om patienterna dött av Spanska sjukan eller om de blivit medicinförgiftade? Vilken nytta har man av forskning som inte ger svar eller bot om influensan och forskning om en medicin som man idag vet bieffekter av och därför inte längre används som mirakelmedicin i hiskeliga doser?