Inte ett ord. Oron sliter i kroppen, samma frågeställning ältas om och om igen, minsta tecken letas och ilska blandas med en stark känsla av hopplöshet och frustration. Och det är ändå inte min dotter. Jag kan bara tänka mig hur Han mår. Usch. Jag lider med honom.
Jag skickade iväg honom till en av sina äldsta vänner ikväll. Det finns ingen mening med att vi bägge sitter hemma och stirrar mot dörren. Han behöver göra något, komma hemifrån, prata av sig med någon som känner honom utan och innan. Han är troligen snart hemma igen, men då har han iaf sett något annat än insidan av ytterdörren en stund.
Jävla satunge. Jo, jag säger så. Jag tror nämligen inte att hon råkat illa ut. Nej, hon roar sig säkert kungligt utan en tanke på vad hon orsakar. Jävla mara.
Låt henne inte ha råkat illa ut...
Jag skickade iväg honom till en av sina äldsta vänner ikväll. Det finns ingen mening med att vi bägge sitter hemma och stirrar mot dörren. Han behöver göra något, komma hemifrån, prata av sig med någon som känner honom utan och innan. Han är troligen snart hemma igen, men då har han iaf sett något annat än insidan av ytterdörren en stund.
Jävla satunge. Jo, jag säger så. Jag tror nämligen inte att hon råkat illa ut. Nej, hon roar sig säkert kungligt utan en tanke på vad hon orsakar. Jävla mara.
Låt henne inte ha råkat illa ut...