Rätt och fel

Tack alla. Vänner som ni gör att man inte försvinner ner i djupet av destruktiva känslor. Min destruktiva känsla idag är självförakt. Den har inte ett benhårt grepp just nu eftersom jag min vana trogen varit brutalt ärlig och låtit inblandade förstå bakgrund och att situationen baseras på specifika anledningar. Ändå vet jag att jag medvetet utnyttjat en persons känslor för egen vinning. Jo, han fick chansen att välja och säga nej, men innerst inne visste jag med rätt stor säkerhet att han inte skulle göra det. Jag är ovan vid att utnyttja någon. Det är inte en vacker känsla. Den naggar i utkanten av medvetandet hela tiden. Samtidigt är jag ambivalent mot den för jag har inte mått så jävla bra på så länge att jag inte minns när det var.

Misstag

Jag har med största sannolikhet precis begått det största misstaget i mitt liv, men helt ärligt skiter jag i det just nu.

Mitt i natten

Klockan närmar sig ett på natten och jag har precis kommit hem. Trots en ensam början hade jag en mycket trevlig kväll. Men jisses så ensamt det kändes att sitta själv i barnen och vänta på kompisen som i slutändan visade sig vara över en timme sen. Bartendern log ömkande mot mig och gjorde till och med tummen upp när kompisen äntligen kom. Jag vågade inte fråga om han trodde jag blivit lämnad i sticket av någon, men han såg iaf glad ut när mitt sällskap kom. =P

Nu borde jag gå lägga mig, men det tänker jag inte göra. Jag ska bälga en del vatten och sedan bara vara ett tag innan sängen får besök. Det är så satans tråkigt att gå lägga sig ensam, speciellt när man fått i sig lite alkohol. Fasiken vad gott det är med riktig cider. Inte det där blasket som finns överallt, utan riktig cider. Men det är konstigt hur det kan kännas mer ensamt när man kommer hem när man druckit lite. Nåja, jag har ju ett gäng kuddar att krama....

Trasigt

Just nu finns det många trasiga förhållanden i min omgivning. Igår pratade jag med en vän som hastigt och lustigt flyttade från sin sambo. Anledningarna är inte viktiga. Idag har jag suttit i telefon i flera timmar med en annan vän som ska separera efter ett 19 år långt förhållande.

Jag har inga goda råd att ge. Jag kan själv knappast anses framgångsrik när det gäller förhållanden. Fyra år, mindre än ett år och sju år är vad jag klarat. Uppenbarligen inget som höll hela livet eftersom jag är singel idag.

Vad säger man? Jag har ingen lust att trasha den andra parten. Det är inte min sak. Jag kan bara lyssna, försöka förstå, finnas där, krama, stötta, protestera när det blir för elakt och säga ifrån när bitterheten rinner över.

Trassel utan sudd

Jag fick ett tjurigt samtal på mobilen idag. Min käre mor undrade var jag höll hus. Förvånat förklarade jag att jag var på väg hem från IKEA. Fortfarande grinig talade hon om att grabbens gudfar minsann väntat utanför min dörr i över en halvtimme innan han gett upp och åkt därifrån. Eeeehhhh... OK?

Visserligen hade vi sagt att han eventuellt skulle titta förbi på antingen måndag eller tisdag, men han är inte inne med tåget här i stan förrän vid sex-halv sju så där och det var även sagt att jag inte skulle sitta och vänta utan att vi tar det som det kommer. Mor min fick det att låta som om han var skitförbannad över att jag inte var hemma. Hmmmm....

Jag ringde tillbaka när jag kom hem (han hyr ett rum hos morsan och hennes gubbe när han är i stan) och fick prata med honom själv istället. Han var helt inne på min linje och var hur glad och trevlig som helst. Vi får träffas nästa gång han är i landet istället. Han var rätt förvånad över hur morsan förklarat det hela. Satans gnällkärring! Jag tror hon gör så för att hon inte visste om att han skulle hem till mig och hon är svartsjuk över hur bra kontakt vi har. Bitterf***a!

Evil

Krig?

Inatt funderade jag på att förklara krig mot mina slasktroll. Jag har annars inget emot dem, jag är ju som sagt van, men när de blir så högljudda att de väcker mig och jag sedan inte lyckas somna om på bra länge blir jag mindre glad... faktiskt.

En gång är illa nog. Tre gånger under natten är en krigsprovokation. Tyvärr skulle jag förlora om jag bestämde mig för att kriga mot dem. Öronproppar kanske är en bra idé istället?

En stilla kväll

Grabben gick till sin pappa för några timmar sen och nu sitter jag här och funderar på en massa onödigt igen. Konstigt hur sådana vanor blir befästa. Det är fjorton år sedan vi började med varannan vecka och jag minns hur jag även då kände en ensamhet och ett lugn i mig som fick mig att släppa tankarna loss. Funderingarna blev djupare än annars. Grubblerier avlöste varandra.

Tiden går, vanor består. Det krävs en hel del för att bryta vanor. Ibland är man stark nog, ibland inte. Man är inte en sämre människa för det. Man kan känna ett behov av att bryta vissa vanor eftersom de inte känns bra, men klarar man det inte nu kanske man kommer att lyckas bättre då livet gått några steg till på sin stig.

Ensamhetskänslan jag får på söndagar i udda veckor är en sådan vana som borde brytas. Kanske borde jag se till att ha något att göra på de kvällarna? Kanske borde jag skapa en ny vana som utspelar sig just då? Men jag har en känsla av att det inte spelar någon roll. Känslan kommer som ett brev på posten när jag sedan får en lugn kväll för mig själv, när jag får tid att tänka och fundera. På sätt och vis är det även en skön känsla. Hemtam på något vis. Det skrämmer mig mer än att känna mig ensam.