Elak mamma

Ja, hur småsint får man egentligen vara som mamma?
Grabben har gjort allt han kan för att provocera idag. Att sälja honom på blocket har inte varit ett alternativ eftersom jag ju fått betala för att bli av med honom. *suck*

Hur som helt så fick han till slut i uppgift att diska. Jag kollade lite och när han efter en stund kom till vitlökspressen var det så illa att jag väntade tills han micklat klart, petat och joxat, för att få ut resterna ur den. Ni vet, så där som man gör... När han äntligen lade ifrån sig den frågade jag med "oskyldigt" tonläge varför han inte använde sig av mojängen med piggar på som är till för att lossa på resterna i en vitlökspress.

Ok, jag har nästan dåligt samvete för att jag inte sa något innan.

Walk in

Det ligger nog något i det... *S*

Kontaktsiter

Av ren nyfikenhet och för att kunna sitta och klicka igenom alla singla killar i Västmanland som är reggade på en av de mer kända dejtingsiterna reggade jag mig på en i förra veckan. Jag avreggade mig därifrån efter bara några dagar. Det fanns många som varit medlemmar i flera år (innebär det att det inte är en framgångsrik metod??) men det var inget för mig.

Helt ärligt......

Vad är det som gör att killar tror att man blir intresserad om de har en bild av en väldans vältränad torso som smeks av kvinnliga händer? Hallå!! Det är väl inte meningen att det ska vara någon annan och tallar på honom redan innan han fått kontakt med någon potentiell dejt?

Inte heller förstår jag de som lägger upp bilder på sina barn. Klart de är söta, men barnen har inget på en dejtingsite att göra.

Någons båt, bil, mc, stuga, husvagn, hund, katt eller vad det nu kan vara är heller inte intressant. Det är väl ingen av killarna som söker en ytlig materialist?

Ett lustigt fenomen på denna sida var de som själva inte hade någon bild men avsade sig svar från tjejer som inte hade någon.

Mina antropologiska studier är avslutade och jag är avskräckt från sådana ställen för evigt. *L*

Bitar

Livet är som ett pussel, en massa bitar som ska passa ihop...

Men tänk om man tappar en bit då?

Stressa inte...

Tro på fan att jag försov mig i morse. En långsam insikt om att det var för ljust ute när jag gläntade på ögonen fick mig att snabbt rusa upp ur sängen. Inte bra. Ännu värre blev det när jag dubbelböjd som en gammal gumma som fumlar efter sin rullator insåg att klockan var tjugo över åtta. Både jag och grabben börjar klockan åtta på fredagar. Yippie...

Snabbt på telefon för att ringa jobbet. "Ingen fara, det fixar sig. Kom när du kan och stressa inte...." Eller hur! Alla vet hur satans stressad man blir när man försovit sig. Snabbt som fan in i duschen (ja, jag hoppar bara den om det gäller liv och död) , på med kläderna samtidigt som jag ringde efter min personliga räddningstjänst som inte börjar på sitt eget jobb förrän framåt lunch och stod sedan i hallen på jobbet inom trettio minuter efter det bryska uppvaknandet.

Utåt sett var jag inte det minsta stressad, men mentalt var jag speedad till max. Det blev snart uppenbart för alla. Eftersom det var fredag morgon jämn vecka hade vi planering och när jag kom fick jag order om att fixa en kopp te och lugna mig medan vi gick igenom allt som behövdes dryftas. Tevattnet tog sådan satan tid på sig att jag flera gånger kollade så att kontakten till kokaren var i och att den var på. Efter ett tag bytte jag kontakt. Fortfarande blev det inte mer än lite ljummet i nertill på kokaren.

Djup suck. Planer på att gå in i nästa klassrum och låna deras kokare började vakna i skallen på mig, men envis som jag är stängde jag av vår kokare igen för att sedan hårt trycka på den. Inget resultat. Jag drar ur sladden för att flytta bort den uppenbart trasiga kokaren. Lätt irriterad över att kokaren bestämt sig för att vara kompis med Murphy lyfte jag upp en för att ställa den på en annan hylla. Jag vände mig sedan långsamt till mina kollegor, som ondgjort sig över att kokaren var av så dålig kvalitet att den redan gått sönder, och lugnar dem lite genom att tala om att den helt säkert fungerar, men att det liksom är lättare att koka vatten om det faktiskt finns vatten i den.

Deras miner var rätt komiska. Iaf när jag tänker på dem i efterhand. Just då var det aningen jobbigt att de skrattade så att de grät. Nästa gång något inte fungerar tänker jag kolla varje möjliga fel innan jag yttrar mig nedlåtande eller negativt om prylen.

Arv?

Kan man föra över egenheter till sina avkommor? Jag har ju i perioder väldigt svårt att sova. Det går tillbaka väldans långt, var väl bara elva år då morsan i ren desperation tog med mig till läkare första gången. Hon var liksom lite trött på att behöva vakta alla möjliga och omöjliga ut/ingångar i hemmet. Det hände många fler gånger än hon vet om att jag var ute och promenerade för att jag var rastlös och inte kunde sova.

Idag när jag har ett eget barn kan jag förstå hennes fasa över att upptäcka att jag inte var hemma. Visserligen kom hon inte på mig mer än ett par gånger men det räckte nog för att skapa en enorm panik inom henne. Innan jag kommit hem från min stilla promenad mitt i natten eller framåt arla morgontimmar hade jag i hennes sinne blivit överkörd, bortförd, misshandlad, våldtagen, lemlästad och mördad på diverse groteska sätt. Tro fan att jag fick mina fiskar varma när jag lugnt smög mig in där hemma igen. :S

Min grabb påträffas ibland vaken på nätterna. Inte alltid, men i perioder. Nu tror jag visserligen inte att han smitit ut, det borde jag ha hört. Jag vaknar vanligtvis väldigt lätt och han är smidig som en noshörning i en porslinsaffär. Men när han vid midnatt och ibland senare uppvisar en hel del rastlös frustration och frågar om vi ska gå på en promenad känner jag mig faktiskt manad att göra honom till viljes.

Han avskyr att gå. Alltså verkligen avskyr det. Om han frågar om en promenad vid den tiden innebär det att han annars kommer att vanka omkring som en osalig ande i flera timmar här hemma. En kort promenad kan oftast råda bot på detta och han somnar rätt snart efter att vi kommit in. Rätt eller fel, jag väljer hellre en promenad. Strunt samma att jag är så trött att jag ser dubbelt, jag kommer iaf inte sova om han vankar omkring. Jag vet hur jag själv var. Han kan nog också smita ut om han blir tillräckligt rastlös. Nej, då är det bättre att jag slår följe med honom och samtidigt får ett i regel bra samtal med honom. Han är mer meddelsam under dessa sällsynta promenader.

Inatt upptäckte jag att jag hade kameran i fickan. Jag tog ett kort på grabben och fick en väldigt sanningsenlig bild. Ögonen lyser som två röda klot mitt i mörkret. *hehe* Tyvärr tänker jag inte lägga upp den här eftersom jag väljer att inte exponera honom på nätet. Vill han synas online får han lägga upp bilder själv. Men bilden visar verkligen att han är ett satans yngel.... eller att blixten kan spela oss spratt ibland. ;)

Applåder

Jag skickar ett gäng applåder till en vän som precis förbluffat och imponerat på sin släkt. Hon har alltid varit mindre än lite intresserad av att trolla i köket, men under det senaste året har hon faktiskt funnit nöje av att hålla mig sällskap där och då har hon även fått hjälpa till. Efter ett tag började hon fråga och undra eftersom jag ibland glömde tala om vad jag egentligen håller på med (kan iofs bero på att jag inte alltid vet själv) men hur som helst så har hon snappat upp grunderna till en del av de rätter jag anser vara basutbudet i vardagsmatlagning.

När hon idag talade om för sina föräldrar att de skulle bli bjudna på mat försökte de komma undan med en massa lama bortförklaringar men gick sedan från bordet proppmätta och förundrade. Hennes syster ville till och med lära sig laga just den rätten. *hehe*Stora applåder till dig, vännen!

Flod

Bäcken är inte en liten ringlande vattengata. Den har visat sig vara en stor djävla flod. Jag kommer att vara halvtidssjukskriven från och med måndag och sedan två veckor framåt. Att jobba med gravt utvecklingsstörda ungdomar med tilläggshandikapp är rätt kört när ryggen inte håller.

But... I´ll be back!