Jag uppfattas som en brutalt ärlig person. Jag är generellt det också, även om jag slipat lite på kanterna för att inte såra i onödan. Folk omkring mig har ofta sagt att man inte ska fråga mig om man inte är beredd på ett ärligt svar. Jag har dock lärt mig en sak... Man ska absolut vara ärlig, men ibland kan det vara värt att hellre hålla tyst. Men att vara totalt och genomgående ärlig... Kan man vara det...? Jag försöker vara det, men ibland slinker det ut en vit lögn. Ibland slinker det till och med ut en svart sådan. Jag är inte en sämre människa för det. Eller jo, rent moraliskt är det nog många som skulle säga att jag är det, men man låt den som är utan synd kasta den första stenen. Ibland slinker det ut en mindre osanning eller en förvrängning/tolkning av sanningen som gör att den inte riktigt överensstämmer med verkligheten utan att jag ens vet varför den kommer. Nu låter det som om jag ljuger hej vilt och det är jag inte i närheten av att göra, men ibland...
Ärlighet är bra. Ärlighet är beundransvärt. Ärlighet är värt att sträva efter. Men alla är mänskliga och av någon anledning ligger det i den mänskliga naturen att inte alltid vara ärlig. Jag är mänsklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar