Fri

Äntligen har hon gått iväg. Skolan först och sen åker hon till storstan. Ja, andra sidan storstan, precis vid Östersjön iaf. Det känns som ett ok blivit lyft från mina axlar. Samvetet gnager, men nerverna slappnar av.

Kärlek

Ibland behövs det bara en liten lapp med några få ord för att hela ens tillvaro ska kännas bättre.

Känsla vs Förnuft

Just nu brottas jag med mitt samvete. Rationellt vet jag att jag gjort rätt samtidigt som jag emotionellt känner att det är helt åt helsicke. Jag ska bespara er dotterns senaste eskapader, de är ändå allt för många för att lista här utan att få kramp i fingrarna, men det är i direkt anslutning till dem som jag har mitt moraliska dilemma.

Han ska bort i helgen. Han och kollegorna åker redan idag. Självklart är det helt omöjligt att lämna ansvaret av dottern till någon annan och det har varit ett stort huvudbry för honom. Det var med stor ångest jag erbjöd mig att iaf sova hos honom när han är borta. Jag har jobbarhelg och kommer därför inte vara hemma (vilket av dem det nu må vara) hela tiden. Lättnaden han uppvisade var enorm. Ändå rev ångesten inom mig. Jag VILL verkligen inte sitta hos honom i helgen och vara sällskap åt den lilla markattan. Men vad annat skulle jag kunna ha gjort?

Dottern fick sen ett oväntat erbjudande att åka till en kompis i Stockholm. Där vaknar rätt och fels väktare. Hon har gjort så satans mycket elände på sistone att det är skrämmande och att få åka till sin kompis är som att få en belöning. Fel, fel, fel, fel och åter igen fel. Jag har träffat kompisen, en lugnt, trevlig kille som gillar att sitta hemma och kolla på film. Men att få åka dit är ändå en belöning. Helt åt helskotta fel. Troligen hänger vi oss själva. Det vet både han och jag.

Ändå var min reaktion så uppenbar att han gick med på det. Han är mer uppmärksam än man ibland tror. När hon är där vet vi iaf vart hon är eftersom de bor en bit utanför storstan och hon inte har någon möjlighet att ta sig någonstans själv. Och jag får vara hemma, i mitt eget hem, med min son, mina saker, mina böcker, kunna slappna av, ladda batterierna, känna lugnet...

Jag kan inte annat än säga att jag just nu är så otroligt trött. Trött på allt strul, trött på att aldrig veta vad hon hittar på härnäst, trött på att vara den hon väljer att skylla alla konsekvenser på, trött på att höra hennes lögner, trött på att se honom så uppgiven, trött på hur långsamt hjälpinsatserna går, trött på att alltid vara på helspänn, trött på att behöva vara hövlig när jag helst av allt vill vrida nacken av henne, trött på att hela tiden behöva anpassa oss till den senaste eskapaden, trött på att behöva ändra våra planer för att åka och hämta henne när hon gjort något dumt igen, trött att behöva jaga, leta och efterlysa henne och information om henne/saker hon gjort.... Trött.

Inatt sover jag hos honom. I morgon åker hon till Stockholms utkant. Då tänker jag slappna av. Släppa allt som handlar om henne. Låta bli att engagera mig. Bara vara. Ändå vet jag att hon egentligen borde vara hemma, med mig. Jävla samvete. Satans känsla för konsekvens och rätt.

Herregud

Jag trodde inte det var sant! Hur kan någon tycka det är ok att så unga barn klär sig så och dansar på det viset offentligt?

Visst förstår jag att barnen ser och vill härma (utan att för den skull förstå), men att från föräldrarnas sida säga att det itne var meningen att så många skulle se dansen är löjligt. Med det samhälle vi har idag var det självklart att någon skulle filma, inte bara flickorna utan även publiken som tjoar,busvisslar och hejar på, och lägga ut det på nätet. Att skaparna av Alvin och ekorrarna valde att deras animeringar skulle dansa så i en barnfilm får stå för dem. Föräldrarna borde veta bättre och inte skylla på filmen.

Vad fan tänkte de med??

Tick tock

Det är så typiskt!

Jag är ledig idag. Tror ni att jag njuter av det? Nej då, istället är jag rastlös och uttråkad. Konstigt hur det är den gängse kombinationen. Jag har tvättat och kört + tömt diskmaskinen, bäddat, funderat på och slängt ihop ett rim åt ia, lekt med katten, fixat håret, sminkat mig och slösurfat. Nu räknar jag sekunderna tills Han kommer hem. Det är rätt många faktiskt. 2473 just nu.

Vad sjutton ska jag hitta på för att fördriva dem????

Kvinnor kan. ;)

(bild lånad från bauhaus)

Ett sådant fint golv ska vi kliva på när vännen bjuder oss på middag som tack för hjälpen. ;)

När det väl kommer till kritan måste jag nog erkänna att jag är lite knepig. Det sitter bra långt inne att be om hjälp med något till mig själv, men att be om hjälp åt en vän är världens enklaste. Min kollega hade nog mer rätt än hon egentligen förstår när hon kommenterade att "Du är säkert en sådan där som ska göra rätt för dig och inte vara till besvär för andra".

Igår la jag ett halvt köksgolv. Jag hade god tankehjälp av vännen som bor där eftersom jag aldrig lagt något golv tidigare medan hon varit med och lagt golven i de övriga rummen i lägenheten. En armbågsinflammation och för lite armsstyrka för att flytta de tunga vitvarorna hindrade att hon gjorde köket också. Självklart ställde jag upp! Och lustigt nog var det lika självklart att jag frågade Honom om han kunde komma assistera (läs: ta över) när han slutat för dan. Jag märkte lite motstånd, men det tog ändå inte många sekunder innan han lovat att göra det.

Klart det blev fel ibland, men inte mer än att det gick att göra om och göra rätt utan att orsaka katastrofer. Faktiskt gick det över förväntan. Nu vet jag att jag inte behöver backa för en sådan utmaning. Klart det fixar sig till slut, bara man vågar och får göra fel på småsakerna som går att rätta till.

Ändå var jag himla glad när han äntligen kom. Vi hade just kommit fram till de mer besvärliga vinklarna, de under diskmaskinen och spisen med tillhörande kanter och smalare golvplattor. Visserligen fixade han det som en piece of kaka, men just där (och senare framme vid dörren med dess lister, dörrfoder, oregelbundna avstånd till väggen etc) hade jag troligen svurit långa haranger som blivit mer och mer hätska allt eftersom plattorna jag skulle ha lagt ner på golver mer och mer likande flis.

När vi åkte därifrån tackade jag honom så mycket för hjälpen. Han nickade nådigt, gav mig en skev blick och konstaterade att jag är galen som frivilligt går med på att lägga ett golv. När jag glatt svarade att jag ju visste att jag skulle få bra hjälp fnös han. Eller om han storknade lite. Hur som helst, ett högst omanligt ljud, om jag får säga min mening. ;)

Lugnet

Kvällen medförde precis det lugn jag behövde.

* En lugn och trevlig middag tillsammans med sonen, som dessutom fixade disken efteråt.

* 1 ½ timme hos farmor där hon pratade så att jag fick skavsår i öronen.

* Någon timme framför datorn, bara slösurfande.

* En liten stund med en av mina favorittidningar.

* Några trevliga telefonsamtal.

* Genomgång av bilder från kryssningen. Fasen vad drinkar och mat det verkar ha varit!

* Takfläkten surrar lätt och ger lagom svalka.

* Nybäddat och efter en dusch ska jag krypa ner under täcket.

Sov gott alla!

Hemma

Idag är jag hemmavid. Det är rätt skönt faktiskt. Här slappnar jag av på ett annat vis, jag plockar och donar på ett annat sätt. Visst saknar jag honom då vi inte är tillsammans, men samtidigt blir det faktiskt lite bättre när vi träffas efter att vi varit isär någon eller några dar.

Murphy och Tycho är fortfarande platsbundna hos mig. De verkar njuta för fulla muggar medan jag gör mitt bästa för att låtsas som om de inte är jämte mig. Funkar bara så där, faktiskt, men heller så där än inte alls. =P

Idag var jag hos Lotta på Egohörnan och fick fina naglar. Hon har lärt sig att marmorera. Himla schysst resultat. Nu har jag lila naglar och ringfingernaglarna är marmorerade i olika lila nyanser och silver. Coolt. =)

Allt drygt och jobbigt sopas under mattan ikväll. Dags att ladda batterierna för kommande situationer. Umgänge med sonen, god mat, ett bad och en bok känns som en bra fortsättning på dagen. =)