Ledsen

Jag har lånat bilden av en vän.

Det finns några saker omkring mig just nu som gör mig ledsen. Den stora besvikelsen är att sonen strulat i skolan. Inte så att han bråkar, utan att han inte alltid går på lektionerna. Jag förstår inte.

Han har inte svårt för skolan. Han går iväg på mornarna. Han verkar över huvud taget inte ha någon direkt anledning till att inte gå på lektionerna. Ändå är han inte där. Varför? Jag är så trött på detta....

Hans pappa är inte till någon hjälp i detta. Han hör knappt av sig alls och verkar mindre än måttligt intresserad av vad som händer. Pratar man med honom svarar han knappt, än mindre kommer med några förslag eller hjälp.

Jag får se till att vi tar oss igenom detta också. Även om jag vid vissa tillfällen vill vrida nacken av honom och lämna honom i skogen åt de vilda djuren. Tack och lov går dessa plötsliga attacker av mordiskhet över rätt snart och jag är återigen mest ledsen och trött.

Trött som fan....

... men det var det värt! En dyngstripp på böljan blå har kommit till sitt slut. Massa folk. Många pensionärer, men även ett stort gäng från något Maxi i landet. Det var rätt intressant att studera just den gruppen. Mer om det sen.

Ladyn och jag använde tiden till att äta massor av god mat, dricka en hel del drinkar, prata med folk, kolla på folk, röra på oss och lyssna på musik. Det var oerhört enkelt att umgås med henne i ett dygn i sträck. Inga slitningar alls och vi vi hade hur roligt som helst. Tack för en allt i genom positiv upplevelse!!!

Antropologer skulle tro att de var i himlen om de åkte på en kryssning. Herregud så folk beter sig. Denna gång var det iofs ingen som trodde att man bara hukar sig där man står och gör sina behov genom byxorna, men det fanns mycket annat att studera. Maxigänget till exempel.

När de stod på terminalen och väntade på att kliva på båten var det lite stelt uppslupet och de ställde sig i mindre grupperingar i den stora grupp de samlades i. Efter några timmar, en del alkohol och lite dans stod många i än mindre grupper. Två och två blev vanligare allt efter kvällen led. Det vore intressant att vara en fluga på väggen när de vaknar i den riktiga världen igen. Snacka om ångest. Undrar hur många som aldrig någonsin vill träffa sina jobbarkompisar efter den här resan.

Duktig kille

Något måste jag ha gjort rätt...

Samtal med sonen i morse:

Jag: Jag hinner inte laga någon mat åt dig, så... *blir avbruten*

Son: Vi har väl köttfärs?

Jag. Ja.

Son: Inga problem, jag slänger ihop lite spagetti och köttfärssås.

Jag: ...

Jag mötte en person

Den personen blev viktig för mig. Vi lärde känna varandra, vi blev vänner. Sådana där som kunde prata om precis allt. Visserligen träffades vi aldrig, men vi blev ändå nära vänner. För folk som inte pratar med folk på nätet är det ett svårt koncept att ta till sig. Men det ändå ett faktum. Om man pratar med någon ofta och samtalen berör mer än det mest ytliga lär man snart känna varandra väl. Man kan bli vänner.

Personen jag mötte var intelligent och vältalig. Han hade en stor skopa humor och kunde uttrycka sina åsikter på ett sätt som skapade diskussioner. Han ställde frågor och ifrågasatte när han inte förstod eller tyckte annorlunda. Han uttryckte ibland osäkerhet och bad om råd. Många timmar gick medan vi pratade. När vi inte pratade online gick det sms i mellan.

Ja, den personen blev viktig för mig. Den personen blev verklig för mig. Ibland gick det upp, ibland gick det ner, ibland var det bara trams och flams och ibland var det allvar. De olika delarna utgjorde en helhet. Under otaliga samtal lärde vi känna varandra och jag gillar den person jag såg bakom orden.

Nu har jag fått höra att den personen jag lärt känna valt att utge sig för att vara ytterligare personer online. Att personen bågat och lurats. Hittat på olika alter egon och lekt med folk. Det är absolut ingen omöjlighet. Vi pratar ju ändå om nätet. Det finns folk till allt. När jag först hörde det blev jag inte bestört. Jag blev heller inte arg. Jag blev mest ledsen och besviken. Inte för min egen skull, utan för att om personen verkligen gjort så här har han valt att kasta bort något väldigt bra.

Men faktum kvarstår. Jag mötte en person. Kanske är det bara ett alter ego, en uppdiktad personlighet, en ploj... Men för mig spelar det ingen roll. Den personen jag pratat med så mycket, som jag lärt känna, som jag bryr mig om... Det är ändå en person, oavsett. För mig har den personen varit viktig. För mig har det betytt massor. För mig är den personen värd att tyckas om. Även om denna person fabulerat, anpassat och konstruerat är det icke desto mindre en sammansatt personlighet som varit en givande kontakt för mig. Att kontakten sedan brutits sedan ett tag tillbaka är helt enkelt som det är. Att kontakten var betydelsefull för mig innebär inte nödvändigtvis att den var det för honom. Så är det ju i alla relationer.

Gårdagen

Igår var det full rulle. Jag var alldeles för slut för att ens formulera en mening, än mindre en blogg när kvällen la sitt stilla täcke över världen.

Grabben är toknöjd. Han är så himla glad över att så många visar att de bryr sig om honom, även om han hyser en liten misstanke om att några kom för att de egentligen bryr sig om mig. Lite vuxet tänk där, tror jag, även om det är fel. Om de inte brydde sig om honom skulle de ha hittat en lämplig ursäkt för att inte komma, oavsett om de gillar mig eller inte. Tack alla. =)

Det var otroligt skönt att inte behöva plocka undan en massa fikabröd som jag efter några dagar i skåpet sedan känt mig tvungen att slänga. Mackor med en satans massa pålägg funkade bra. Iaf verkade alla nöjda. Ja, utom brorsan då, som uttryckte en besvikelse över att inte få fundera ut vad det nya bland allt det goda som brukar stå på bordet var. Jag fick lite känslan av att han retades, men han såg gravallvarlig ut. Hmmm... *s*

Efter att alla gått och alla telefonsamtal avslutats för kvällen satte jag mig och läste. Tack Yvonne. Jag har aldrig vetat något om min släkt på farssidan. Inte bortom farmor och farfar och dem kunde jag i princip bara namnet på. Nu äntligen vet jag lite mer. Inte bara fakta heller, utan det jag fått veta är skrivet med en innerlig känsla och det förmedlar så mycket mer än orden. Jag ska läsa om det igen snart och då koncentrera mig på de fakta som står. Igår lät jag känslorna läsa åt mig, lät hjärtat se på bilderna. Det var en underlig känsla jag är glad över att ha fått uppleva. =)

Vad tiden går..

I morgon är det sexton år sedan sonen föddes. Sexton år. Vart sjutton har all den tiden tagit vägen??? Jo, visst har jag känt av många av de dagarna, timmarna, minuterna... ja till och med sekunderna.

Ibland har jag varit övertygad om att han inte skulle en minut äldre än han var i den situationen. Jag hade gladeligen kunnat strypa honom långsamt. Men det är tillfälligt och självklart inte menat alls. Det är bara frustration som överumplar en och vill dränka en i sin famn.

Vid ett tillfälle var jag nära att förlora honom. Händelsen skrämde mig som fan och tanken på det nu skrämmer mig lika mycket. Han ska finnas här långt efter att jag gått hädan. Och jag tänker bli gammal. Så det så. Sexton år.

Hur kommer det sig att jag än idag minns hans förlossning som om det vore igår? Nej, det är inte sant. Dagen efter förlossningen hade jag nog ett mer realistiskt minne av smärtan. Visst vet jag att det gjorde ont, men det är en avlägsen smärta nu. Tack och lov. *S*

Nå, alla är välkomna hit och äta mackor, dricka kaffe eller thé och umgås i morgon. Jag jobbar på dagen, men efter kl 16 är det öppet hus. =)

Grattis?

Idag säger jag grattis till min syster som enligt facebook blir fru kl 16.00 idag. Kul att iaf ha fått veta det. Hoppas de lever lyckliga i alla sina dagar.

Min säng är inte bäddad...

Nu låter det kanske inte som något stort och är det kanske inte heller. Men nu är det eftermiddag. Alla som känner mig inser att det är något som inte stämmer om den inte är bäddad redan en halvtimme efter att jag klivit upp.

Och fel är det. Hostan spränger i övre delen av bröstkorgen och sliter som taggtråd i halsen, när jag talar låter jag som en person som sett allt för många nätter passera från sin tillfälliga sovplats på en parkbänk och spänningarna som sitter i nacken och övergår i en mild huvudvärk för tankarna till en sträckbänk.

Fy fan vad jag avskyr att vara sjuk!