Drömmar

Kanske är det stress som gör att jag har underliga drömmar nu för tiden? För drömmer gör jag. Massor. De lämnar en spänd, mörk känsla. Ibland minns jag dem inte, utan vet att jag drömt något eftersom jag vaknar med en vag känsla av obehag. Andra drömmar minns jag trots att jag försöker glömma. Dessa gånger är obehaget starkare.

I natt vaknade jag av drömmen. Eller, jag vaknade av att han sparkade på mig, men eftersom det var mitt i en stark dröm mindes jag den när sömnen avbröts så där abrupt. Eftersom jag nu är galen redan från start kan jag inte låta bli att analysera. Onödigt, korkat och meningslöst. Ändå gör jag det.

Just inatt drömde jag att han avslutade vårt förhållande. Ingen förklaring, ingen ursäkt, ingenting. Ena minuten var allt bra, nästa satt han med kyliga ögon och räckte över ett Dear Jane-brev och lämnade mig sedan att läsa ifred. Jag var historia. Borta. Puts väck. Det var lite förvirrande att vakna bredvid honom samtidigt som drömmen fortfarande kändes verklig och stark. Inte sjutton kunde jag låta bli att fundera på den heller.

Sådana gånger är det lätt att bagaget jag bär med mig tar över. Känslan av att inte räcka till, att inte duga och att bara vara en passus i någons tills han hittar den rätte liv slingrar sig in i medvetandet. Jag kämpar emot så gott det går, ändå mal tankarna vidare. Natten kändes otroligt lång och kampen mellan förnuft och bagage blev segdragen. Till slut vann ändå förnuftet, men hela kriget vanns inte förrän på morgonen då jag berättade för honom om drömmen, blev kallad tokig med ett leende och fick en stor kram.

Just den drömmen kan jag numera släppa. Men de andra, de jag inte minns... Vad gör jag åt dem och känslan av stark sorg, ensamhet och övergivenhet de bringar?

Just idag

De senaste veckorna har krävt en hel del energi. Det har dels varit Hans dotter, dels en massa annat som jag inte ens ids gå in på. Igår var det tänkt att jag skulle ta det lugnt, bara vara, inte göra ett endaste någe vettigt. Som vanligt när jag planerat något blir det inte som jag tänkt, så jag bakade, tvättade, dammsög, dammade, tömde diskmaskinen, ringde efter recept och gick sen till apoteket för att hämta ut medicinen. Där i mellan hann jag läsa två av Isfolket-böckerna innan jag dagen var slut. Alltså gjorde jag en hel massa jag kanske kunde ha låtit vara tills mañana.

Nå, idag har jag ett obligatoriskt möte på AF kl 13, men innan dess finns inga planer. Jag ser mig omkring här hemma och inser att jag borde ge mitt hem samma behandling jag gav hans igår, men det tar emot just nu. Det kommer inte att försvinna och i ärlighetens namn ser det inte helt hemskt ut egentligen. Det är bara jag som är aningen överkänslig för hur det ser ut hos mig. Jag vill ha ordning och reda. Badrummet skurade jag nyss, så kanske kan jag klara av att låta bli att städa det andra tills i morgon, då jag ändå tänkt storstäda. Det blir Operation Rensning då.

Sonens rum ska tömmas helt, ut med möbler och skräp, sen ska jag skura och slänga en hel del av sagda skräp. Enough is enough, liksom. Han blir av med allt han inte lägger undan innan. Nu struntar jag i vad som hamnar i soporna. Allt ska fan bort! Men det är morgondagens projekt.

Idag, just idag, ska jag inte göra någonting utöver det absolut nödvändiga. Just idag ska jag bara vara.

Sovmorgon???

Idag hade jag tänkt sova länge, länge. Självklart blev det inte så. Nej, nej, jag vaknade när han gick till jobbet och har varit vaken sedan dess. Sju är liksom inte vad jag anser vara sovmorgon...

Nåja, bara att ta vara på dagen, eller hur? Eftersom jag satt mig i sinnet att baka kanelbullar idag var det ju bara att sätta igång. Sagt och gjort, direkt efter frukosten. Nu har degen snart jäst klart och jag har upptäckt att han inte har någon brödkavel. Det kommer bli otroooligt intressant att baka ut degen nu. Undrar vad jag hittar som ersättning för sagda kavel...?

Resten av dagen kommer att ägnas åt... ingenting speciellt. Jag ska nog ta mig igenom en bok eller två i Isfolket serien, men utöver det ämnar jag bara vara. Ska bli så skönt! Egentligen kunde vi väl behöva göra precis ingenting tillsammans, utan alla känslostormar som varit på sistone, men nu är han ju en vanlig arbetare som måste sköta sitt jobb och därför får lilla arbetslösa jag strosa omkring ensam här hemma. Stackars mig... ;)

Trots att jag ägnat väldigt lite tid åt omvärlden har jag inte missat att det händer hemska saker runt omkring oss. Ändå ser jag inte till en enda röst som manar till insamling till de drabbade. Ingenting till Chile, ingenting till Madeira, ingenting till Turkiet... Visserligen har dessa naturkatastrofer inte orsakat lika stor förödelse eller lika stort dödsantal, men de påverkar ändå folket otroligt hårt. Summan de behöver är mycket mindre än den som samlats in till Haiti, så det borde vara relativt lätt att hjälpa dem. Men det är tydligen skillnad på folk och folk....

Lugnet efter stormen

Just nu är det så att man ibland kan höra en knappnål falla där. Visserligen gör han och jag allt vi kan för att allt ska vara som vanligt, men det är inte som vanligt.

Polismyndigheten la ner ärendet så snart hon blev funnen, men jag bestämde mig ändå för att be om en tjänst. De beslöt sig för att bistå. Jag antar att det kan kallas brottsförebyggande arbete för dem. I vilket fall ringde de flickan för att "förhöra" henne om veckan som varit och insinuerade att de kommer att kopplas in direkt om det blir en liknande situation igen. Hon var aningen blek och spak efter hon lagt på. *hehehe*

Socialen ska nu göra en utredning angående hela situationen. Troligen tar det ofattbart lång tid, som vanligt när de ska göra något, men jag är ändå glad över att det äntligen blir ett ärende av det.

Tack och lov att mitt eget barn är på ett bra ställe i sitt mående just nu. Igår skrev han på en ansökan till gymnasiet och efteråt tackade han mig för att jag skaffat fram alla behövliga papper och koder etc och sedan fyllt i allt utom hans signatur. Han verkar verkligen vilja börja om från scratch och sedan fullfölja denna gång. Håll tummarna. =)

Dagen efter

Hon kom alltså hem igår. Inte frivilligt, men ändå utan bråk när vi väl lokaliserat henne. Tragiskt nog har hon hittat de lösdrivande elementen på stan, de som hänger där det finns tillgång till värme, de som uppvisar föga respekt för vare sig omgivningen eller personer i den. Inte alls sådana människor man önskar att ens barn umgås med eller efterliknar. De är hennes vänner, säger hon. De personer här i livet hon sätter sin lit till. Ändå vet hon inte ens vad de flesta av dem heter. Tragiskt.

Uppenbarligen fattas det något i hennes liv. Uppenbarligen räcker det hon har inte till. Det vore så lätt att tacka ens lyckliga stjärna för att det gått bra denna gång och sen försöka lägga det bakom sig, att sopa det under mattan. Så blir inte fallet. Tack vare en hel del tjat från oss och en förstående kriminalare ska allt detta utredas från grunden. Det är det enda sättet.

Alla känslosvallningar från förra veckan har renderat i att jag idag känner mig tom. Jag borde ta tag i saker här hemma, jag borde ge mitt eget barn mer av min tid, jag borde ringa några samtal. Jag borde. Men inte idag. Jag behöver ladda batterierna först.

Om jag, som inte är hennes förälder, känner som jag gör, hur känner då inte Han? Djupet på hans känslor måste vara bottenlöst. Barn är en gåva. Barn ska medföra lycka, kärlek och hopp om framtiden. Det stämmer inte alltid.

Äntligen

Nu är hon hemma igen. Han fick ett tips och kunde åka och hämta henne. Inte populärt hos henne, som varit borta nästan hela veckan utan att vi vetat vart, men fan så skönt för oss.

"Jag behövde komma bort. Det är väl ingen stor grej?"

Än har vi bara tagit det lugnt, låtit henne duscha och installera sig på sitt rum igen. Men hon tror fel om hon tror att hon kommer undan så lätt.

Tecken

Igår fick vi ett livstecken. Inte så att hon hörde av sig eller så, gud förbjude, men efter att ha ringt runt till alla vi kunde komma på fick vi iaf veta att folk sett henne och att hon verkade må bra.

Snacka om att ilskan tog över så snart det faktum att hon verkar må bra framkom. Satan i gatan vad glad hon ska vara över att hon inte stod framför mig då. Lilla mara som utsätter sin familj för detta.

Nu är jag mest less. Orkar liksom inte framamma fler känslor just nu. Det blir nog skillnad när hon kliver in genom dörren, men vi får se. Troligen gör hon det idag. Jag antar att kompisarna ska till skolan i morgon och då vill väl inte deras föräldrar att hon är kvar hos dem inatt. Tyvärr vet vi ju inte vilka kompisarna är, så vi får inte tag på föräldrarna för att förklara läget.

Usch.

Uddlöst

Efter flera samtal till lagens långa arm har de äntligen kommit fram till att de ska ta emot en anmälan om försvunnen person. Jippie, liksom. Speciellt värt att fira att de faktiskt bryr sig är det inte. Trots en sådan anmälan får de inte interagera. Nej, nej, det vore ju för jävligt om de kunde skjutsa hem flickan om de nu råker på henne. Sånt kan de ju inte hålla på med. De är ju inte någon taxifirma heller....

Uddlöst eller inte, nu är hon iaf lyst och OM de ser henne måste de ringa Honom. Då får vi ett livstecken. Då kan oron som ligger som en klump i magen ersättas av en tillfällig känsla av lättnad.

Tack för alla medkännande kommentarer. De uppskattas mycket, även om jag just nu inte svarar på alla. De värmer ändå, hindrar den där sista gnuttan av frustration att kasta något hårt och tungt i väggen. I kommentarerna finns det mycket tänkvärt. Det ses, läggs bak i huvudet tills hon kommer till rätta och ska då plockas fram för att hjälpa henne.

Samtidigt vet jag inte riktigt hur vi ska gå vidare efter detta. Hon har samtalsperson som hon träffar regelbundet. Hon har extrahjälp i skolan. Hon har fått allt jobbigt omkring sig slätat så att hon kan koncentrera sig på att må bättre. Hon har fått möjlighet att umgås med sina vänner trots att det innebär resor till andra städer. Hon har fått allt...

Eftersom hon bott hos mamman i många år och han bara varit heltidspappa det senaste året har han gett allt han kan av sig själv, läst sig till hur man ska vara, sökt all hjälp man kan få och gjort allt han kan tänka sig för att hon ska må bra. Detta innebär även kontakt med sociala myndigheter, täta kontakter med skola, COPE-föräldrautbildning och en satans massa sunt förnuft. Hon har det förbannat bra med sin pappa och ändå går det åt helvete.

Jag vet av personliga erfarenheter hur ens bagage kan påverka en. Hur skadad man kan bli. Hur man reagerar tvärt emot hur folk förväntar sig. Ingen behöver tala om för mig att man kan trasas sönder inuti av sådant. Det vet jag allt för väl. Samtidigt förstår jag ändå inte. Vem som helst med en halv hjärna skulle behöva en invänjningsperiod för att inse att situationen verkligen har förändrats och sen skulle de tacka sin lyckliga stjärna. Klart man slår bakut i början, inte vågar tro att det verkligen är sant och testar alla gränser och lite till innan man vågar tro att det är det. Det hör till. Men är man 15 och har minst en halv hjärna tar det inte ett år för att förstå att man kan förstöra det fina omkring en om man bestämmer sig för att skita någon i ansiktet.

Jo, hon är absolut påverkad av sin tidigare miljö. Det säger jag ingenting om. Däremot är jag jävligt trött på att höra hur trasig hon är sedan tidigare, att det inte är hennes fel och att hon helt enkelt inte vet bättre. Jag vidhåller, hon är 15 år. Hon är gammal nog att tänka själv. Hon har visserligen en tragisk bakgrund men det hindrar inte att hon ger fan i att trasa sönder människorna omkring henne nu. Hon väljer själv. Hon valde själv.

Mitt i allt detta finns en ångest över att hennes val slagit tillbaka på henne själv, rent fysiskt. Vi vet inte vad hon gör, vad hon råkat ut för eller vart hon finns.

Låt inget ha hänt henne....