Fjortis?

Ibland blir jag så uppfylld av känslor att det känns som om jag ska spricka. Det är så svårt att beskriva, men tänk er det där bubblande pirret som får fjortisarna att ramla ihop i en fnittrande hög... Lite så är det.

Klart jag förstår att det beror på att jag fortfarande är nykär. Det gör inte känslorna mindre intensiva. Att kunna tänka rationellt och ha förståelse för varför man reagera på ett visst sätt gör inte att känslostormarna blir lugnare. Jo, jag är nykär. Fan vad det får mig att må bra!

Trots det nykära kan jag inte påstå att jag är blind. Nej, jag ser honom för den han är. Det är kanske lättare eftersom jag ju känt honom förr och därför redan hade en uppfattning om honom som inte baserats på de himlastormande känslorna jag hyser för honom nu. Grunden har inte förändrats mycket sedan den gamla "goda" tiden. Han är sig lik. Eller nej.. Vissa saker har ju naturligtvis förändrats. Han dreglar inte längre efter varje kjolstyg han ser. När han var 24 behövde han haklapp så fort det visades lite hud, oavsett om det var en helt anständig, kort klänning eller om det visades bröst på tv. En bra utveckling.

Skillnaden ligger främst hos mig. Ia´s kommentar om att hon inte känner till min resa fick mig att tänka igenom den. Jag ämnar inte dra den här eftersom jag då skulle få skrivkramp, men att säga att de erfarenheter jag haft hittills har fått mig att inse att den här killen är värd att tyckas om för sin egen skull, att uppskattas för den han är och att se igenom ytan för att upptäcka djupet inom honom vore inte en överdrift.

Ja, han är "square". Kanske till och med så att fyrkantigheten ibland begränsar honom eller får honom att uppfattas som lite mesig. Det gör inget. Ja, han är pedant. Det gör absolut inget. Han klär sig så propert att man ibland funderar på hans egentliga ålder. Spelar ingen roll. Han har svårt att uttrycka sina känslor. Inte heller ett problem.

Den här killen är snäll, omtänksam, kärleksfull, intresserad och intressant. Han är mån om att de i hans närhet har det bra och gör helt naturligt det där lilla extra som gör att man känner att han verkligen bryr sig om. Han äger en självkänsla som gör att han mår bra i sig själv utan att känna behovet av att hävda sig på andras bekostnad. Han står för sina åsikter och har en stark känsla för rättvisa.

Det som får det att bubbla och pirra inom mig är att han är min!
Eller.... att han iaf tycker om mig tillbaka. =P

Aldrig mer?

Ja, ja, jag vet. Man ska aldrig säga aldrig. *suck*

I november -08 flyttstädade jag i det som visade sig vara lägenheten värre än något man kunnat tänka sig. Det var innan jag började skriva här, men de som följde min dagbok på AP minns kanske mina målande beskrivningar av det stället. Sanitär olägenhet var nog det mildaste uttrycket jag använde då, tror jag. Äckelkänslan fick mig att må illa och jag svor att aldrig utsätta mig för något sådant igen.

Gissa vad jag ägnade gårdagen och kommer att ägna ikväll åt? Japp. Just precis. Om Han flyttar måste han naturligtvis även flyttstäda. Nej, han har inte frågat om jag vill/kan hjälpa till. Åter igen är det jag som utgått från - och helt sonika meddelat att jag ska - det. Jag utgår från en hel del, verkar det som. =P

Skillnaden nu och då är enorm. För mig är en flyttstädning lika med en rejäl grovstädning som kräver mer än vanlig vardagsstädning. Men eller hur! Den här killen är så ordningssam att han dragit ut kyl-frys-spis regelbundet för att städa där. Det räckte med att torka av de ytorna med medel, sen var det klart. Alltså... om jag inte vore så övertygad om att jag inte alls behöver gifta mig för att veta att jag hör ihop med någon skulle jag fria. *haha*

Svag?

Idag går Hans flyttlass. Jag hade av någon "outgrundlig" anledning trott att jag skulle hjälpa till att bära, men tydligen blir det inte så. De är några karlar som ska göra arbetet, så jag "slipper".

Det hela får mig att fundera lite. Jag undrar om han tror att jag skulle vara i vägen. Jag retar mig inte på det och jag tar det inte hårt, men jag undrar. Om jag förstått det hela rätt har de tjejer han haft tidigare varit aningen våpiga. När det varit tillfällen som innefattat att flytta tunga saker eller göra något som är ansträngande har de undvikit att finnas till hands. OK, jag baserar iofs detta på hörsägen och en känsla, men det förstärks av att han ibland frågar mig hur det är med ryggen, händerna, om jag får huvudvärk av att anstränga mig, utgår från att han alltid ska bära matkassen från affären etc.

Igår plockade vi isär hans säng så att det idag är lätt att förflytta den. Alltså... en sängram är inte speciellt svår att plocka isär, så jag gjorde det mesta jobbet innan han ens hunnit in i rummet. Han blev helt paff. Jag tror han behöver lära sig att jag är allt annat än ett våp och att jag knappast förväntar mig att han ska sköta saker jag klarat av sen jag var väldigt ung. Jag ber bara om hjälp då det är något jag pga oerfarenhet eller tyngd inte klarar helt själv. Kanske är jag självständig i överkant, men jag trivs med att inte vara beroende av någon.

Han bor en bit bort. Jag har promenerat dit många gånger. Jag gillar ju att gå och kylan är inget som avskräcker mig. Detta vet han. Ändå blir han lika chockad var gång jag inte utgår från att han ska hämta mig. Faktum är att han erkänt för mig att han under hela den tid vi umgåtts förväntat sig att jag ska ta för givet att han kör mig dit jag vill. Han var nästan förnärmad över att den enda gång jag bett om skjuts var då hans dotter behövde hjälp med läxan och jag var tokförkyld och hade feber. Mäh....

Kanske behöver vi bägge lära oss att det finns mellanvägar...?

Idag

Jag har haft fullt upp hela veckan. Inte sjutton har det märkts att jag blev arbetslös i måndags. Men idag... Idag har jag gjort... ingenting! Nu vet ju alla att det egentligen är omöjligt att göra ingenting en hel dag, men jag har ändå inte gjort några måsten. Det har varit otroligt skönt! Umgicks lite med sonen på förmiddagen, innan han fick bättre för sig och försvann som en avlöning. Så var det med den dagen tillsammans. Han visst inte när han skulle komma hem och sex timmar senare har jag fortfarande inte sett röken av honom.

Ett långt, hett bad var givet när jag fick tid för mig själv. Det var otroligt skönt att mjuka upp lederna (jag höll av misstag på att säga musklerna) lite. Fanns behov av det må ni tro.

Lilla farmor fick ett tvåtimmars besök. Alldeles för länge sen jag hälsade på henne. Jag måste skärpa mig. Trist att äta ensam, men samtidigt blev det oerhört lite disk att ta hand om.

Började på en ny bok i eftermiddag. Jag vet inte varför jag envisas. Jag gillar helt enkelt inte Camilla Läckbergs böcker om Fjällbacka. Ändå är detta den femte i sviten jag läser. Man kan ju tycka att jag vid detta laget kommit fram till att jag inte ska läsa fler eftersom det tar mig hur lång tid som helst att komma in i boken och jag inte ens då gillar den. Nej, inga fler av henne sen.

Musiken dånar. En salig blandning av allt möjligt. Och ingen tonåring som går och skruvar ner.

Jepp, detta har varit en bra dag. =D

Kan inte rå för det...

Jag har retat mig på det svenska språkets förkämpe nummer ett i någon vecka nu. Jag vet att det är löjligt och helt meningslöst, men det bara blir så. Jag försöker låta bli att slösa energi på något så onödigt. Jag lovar att jag försöker. Ändå blir det så att jag känner att jag reagerar likadant var gång jag hör hans namn. Tyvärr är han väldigt aktuell i tidningar och radio just nu. *suck*

Har ni listat ut vem jag menar? Han brukar yra om att han värnar om vårt vackra språk och kritiserar gärna de som använder främmande ord, speciellt om de inlemmar dem i sitt dagliga tal och i skrift. Det vackra Österlén kommer ofta på tal när denne man orerar.

I förra veckan hörde jag honom på radio. När han påbörjade två av varandra efterföljande meningar så här... "Initialt och till en början måste man..." och "Det är genomskinligt och transparant..." var min ragg rest och resten av intervjun gick mig förlorad. Jag tror inte jag missade något. Men det är ändå skönt att svenska språkets förkämpe har sådan koll på språket att han klarar av att upprepa sig så där snitsigt. Usch. Ja, jag blir irriterad.

Ledbruten

Jag är inte van! Visst rör jag mig mycket och visst blir det konstiga ställningar när man har det jobb jag har, men att spackla, slipa, maska och måla är inte något min kropp är van vid. Jag har krypit, stått på knä, sträckt mig, stått på tå och ta mig sjutton om jag inte hoppat lite också.

Gissa om min kropp känner av allt detta! Mest handlederna. Karpaltunnelsyndrom plus de ovana rörelserna gör att jag känner mig som minst hundra år i händerna. Aningen jobbigt, men det kommer att vara värt det i slutändan... hoppas jag.

Min Han flyttar i helgen och då ska det förhoppningsvis vara klart. Dottern får ett helt nybyggt rum på övervåningen, som tidigare fungerat som vind. Det kommer att bli ett litet kontorsutrymme och ett badrum där också, men badrummet får vänta tills de flyttat in. Hennes rum är viktigast. Knappast att hon vill dela med farsan eller bo i vardagsrummet. Det vore ju ett öde värre än döden... Åh, att vara femton igen! Eller... Nej, förresten.

Jag är arbetslös, pank och sonen har ingen sysselsättning. Ändå känns livet bra just nu. Visst skulle jag kunna gräva ner mig, tycka synd om mig och se allt nattsvart, men vad är det för mening med det? Jag är hellre på bra humör och ser att det finns ett slut på det svåra. För det gör det. Kanske inte i morgon eller nästa vecka, men så otroligt långt bort ligger det ändå inte. Bara att ta sig dit.

Jag har träningsvärk. Jag är ledbruten. Jag har fan ont! Men det gör inget. =)

Småaktig och barnslig?

Idag bad jag sonen välja vilket bröd jag skulle baka. Eftersom han är lite kräsen tänkte jag vara snäll genom att låta honom bestämma. Svaret jag fick var... "I don´t care, I´m not gonna eat any anyway!"... i en rätt nonchalant och nedlåtande ton.

Jag känner den pojken bättre än han tror. Om jag valt att baka vitt bröd med basilika, oregano eller mozzarella hade han visst ätit av det sen. Bara därför valde jag att göra en dubbel sats rågbröd med paprika och gröna oliver, två saker som får det att vända sig i magen på honom.

Rätt åt honom!

Usch, vilken låg människa jag är...

Dagarna går...

.... alldeles för fort.

Nu är det slut. Mitt vikariat gick ut igår. De sista dagarna var vemodiga. Absolut inte utan skratt, men ändå fanns där en sorgsen känsla mitt i allt det som framkallade glädjeyttringarna. Jag vill verkligen inte sluta där. Jag känner att det var hemma för mig. Många av kollegorna har uttryckt att de vill att jag ska vara kvar och att jag passar in där.

Nu är inte allt nattsvart eftersom det om ett gäng månader kommer finnas ett grav-vik där och att de kommer att begära mig till det. Det är även bestämt att jag kommer att få jobba mycket i sommar. Nej, det är inte kört. Men det är ändå för jävligt att jag först måste gå hemma i flera månader.

På tal om det fick jag ett svar på mitt mail till chefen på Bemanningstjänst. Hon bad om ursäkt för att svaret dröjt och talade om att hon bett en av tjejerna där gå igenom mitt anställningsavtal. Jag tror inte det leder någonvart, men det är iaf skönt att de inte bara ryckte på axlarna.

Idag ska jag tvätta och baka bröd. Jo, det är så mina dagar kommer se ut framöver. Jag måste verkligen hitta på saker för att inte bli tokig. Folk skrattar åt tanken på att jag kommer behöva tapetsera om snart eftersom jag kommer att förstöra de befintliga när jag klättrar på väggarna av leda och rastlöshet. Härligt. Men ja, då har jag iaf något att göra. Att lära mig tapetsera kan ju fördriva lite tid. =P

Ha en god fortsättning på årets första dagar. Snart börjar verkligeheten igen, om den inte redan börjat med jobb, skola och andra måsten.