Normala/onormala

En kommentar från *en annorlunda mamma* har fått mig att fundera. Hennes fråga var om det verkligen finns normala män. Klart det måste göra det! Jag har bara inte varit speciellt bra på att hitta dem. För att vara någon som i allt annat är rätt vettig och ofta visar upp en bra portion sunt förnuft är jag sorgligt bristande i mitt omdöme av killar...

Jag har väl inte så himla många att gå igenom, men det finns tre som måste räknas som ex och några som mest varit i inledningen av att bli ett förhållande.

Mitt första ex är ju beskriven rätt bra i mina två tidigare inlägg, så honom hoppar vi över just nu. Say no more, liksom...

Ex nummer två var himla bra, för han såg verkligen mig. Precis vad jag behövde! Iaf innan jag insåg att han alltid ville se mig. Inte av svartsjuka, utan av osäkerhet. Något annat jag inte behövde var att han så fort vi hunnit flytta ihop bestämde sig för att det då var ok att förvandlas till en svamp. Efter en enda månad åkte han ut.

Mitt tredje ex fick sju år av mitt liv. Det är svårt att förklara. Allt var inte guld och gröna skogar, men heller inte ett rent helvete. Till slut var avvägningen tyvärr oftast mot det dåliga och då orkade jag inte mer. Han var så himla kul. Spontan, impulsiv, skojfrisk, kärleksfull, hämningslös och tokig. Allt detta är bra. Han hade varit suverän om han inte också hade en annan sida. Den var tungsint, ansvarslös, humörskiftande, manipulativ, oekonomisk och egoistisk. Tyvärr har han lämnat spår i mitt liv långt efteråt eftersom han även var rätt duktig på att dölja vissa saker tills efter jag tagit några stora beslut baserat på det jag visste om honom innan. Idag sitter jag med skulder jag har svårt att bli av med för att jag är låginkomsttagare, ensamstående mamma och faktiskt inte vet från månad till månad om jag har jobb. Spännande får en helt ny innebörd...

Sen har vi de som aspirerat till att bli ex....

Nummer ett visade sig faktiskt vara kär i mig, men var livrädd för konceptet barn så han gick bort som pojkvän. Vi var otroligt nära vänner tills han träffade sin nuvarande och han inte längre fixade att umgås med mig som innan.

Nummer två var inte kär i mig. Då. Det tog honom fem år innan han insåg att han faktiskt var det. Troligt att jag behöver någon som tar fem år på sig att förstå något så elementärt.


Jo, det finns normala killar. Jag ska nog ta och finna mig en sådan. Det känns som om det är dags för det. =)

Sömn

Klockan är nu fyra på morgonen och jag är pigg som en lärka. OK, visserligen brukar jag vara vaken på natten men då trött utan att vara "sovtrött", men just nu är jag ovanligt pigg eftersom jag för en gångs skull lät mig besegras av tröttheten jag kände tidigt på kvällen.

Det är oftast ingen bra idé att lägga sig och vila före kl åtta, men faktiskt kändes det som ett bra alternativ idag. Jag vaknade vid tre. Jisses, 7.5 timmar i sträck. Känns overkligt. Men skööööönt! Jag skulle kunna sova i tre och en halv, fyra timmar till, men det vore väl att gapa efter för mycket. *S* Jag är glad för dessa timmar. Hur lyxigt som helst. =)

Och bara så att ni vet, nu har jag lugnat mig angående exet. I vanliga fall har jag rätt stor distans till honom, men rätt vad det är kryper han innanför skinnet på mig. Vanligtvis när jag är i stort sömnbehov faktiskt. Undrar om det finns något samband...? ;)

Jag var väl lite arg...

Märktes det att jag smått irriterad när jag skrev inlägget innan detta? Om inte så är jag mildare i min framhålling än vad jag borde vara. *L*

Det har som sagt varit många turer med exet, även om han faktiskt är en väldigt tyst och beskedlig människa. Att sonen leker autist när han blir pressad är inte alls konstigt med tanke på att pappan beter sig som en fullfjädrad sådan när han i sin tur känner sig pressad. Nåja, jag tänker inte dra allt som varit, det skulle tråka ut alla. Men en sak jag aldrig kommer glömma är när grabben åkte in för blindtarmen.... Oj, oj, oj.....

Han skjutsade iaf upp oss till sjukan, men sen visste de inte hur lång tid det skulle ta så efter ett gemensamt beslut åkte han tillbaka till jobbet. Jag skulle ringa om det blev något förändring. Nå, de observerade grabben i rätt många timmar innan de bestämde sig för att trots allt göra en titthålsoperation för att se efter vad det egentligen var. Grabbens blindtarm satt tydligen bakom levern, vilket är ovanligt, och symptomen var inte avgörande för att de skulle göra en bedömning.

Jag satt med grabben på sjukan från 10 på fm. De började operera vid 17.30. Jag ringde grabbens pappa och lämnade ett mess på telesvararen om detta. Jag hade ingen plånbok med mig. Upptäckte på vägen till sjukan att jag glömt den. Nå, hur som helst satt jag och väntade på att operationen skulle bli klar. 1-1.5 timmar skulle den ta. När det gått två timmar kom exet upp. Den snälla människan, som visste att jag glömt plånboken, hade med sig ett äpple till mig. Vilken underbar människa! Aningen surt frågade jag varför han inte svarade i telefon när jag ringde, men han hade glömt den i jackfickan då han först var ut och åt och sedan var och bowlade. Förstås. Att jag inte tänkte på det!

Nå, operationen tog över en timme mer än de sagt att det brukar göra så man hann bli aningen nervös. Vilken lättnad det var när en sköterska meddelade att grabben låg på uppvaket och att allt gått bra. Man inser inte riktigt hur spänd man är förrän det släpper. Vi fick sitta med honom tills han vaknade. Eller... Iaf tills han gläntat på ögonen och sedan blivit brutalt väckt.

När de sa till om att grabben skulle få åka till avdelningen står exet plötsligt och flämtar och håller sig uppe genom att hålla sina händer på mina axlar. Ok, snacka om dog-died-came-back-and-died-again-breath. Jag ropade på sköterskorna som konstaterade att den stackaren höll på att dåna. Ja, han dånade. Ner med skallen mellan knäna, fram med ett glas väldigt sötsliskig saft. Jag koncentrerade mig på min lilla 11-åring som precis då slog upp sina mörkt bruna. Förvirrat såg han sig omkring och fattade nog inte en hel del av det som hände. Nå, pappan hans mådde bättre men tog ett felsteg när han reste sig upp. Alltså, jag SÅG hur han ställde foten snett innan han ställde sig upp. Säkert inte medvetet, men gissa om jag svor över det sen.

Hur som, han gungade till lite när han skulle ställa sig upp. Sköterskorna tjöt i kör, en trycker ner honom på stolen igen, en annan sliter ut syrgasen ur näsan på grabben och den tredje skjuter grabben så långt ut till höger i sängen det bara går. Hans arm hängde utanför. Därefter placerar de helt sonika pappan i sängen bredvid grabben och tjattrar som apor då de ger honom syrgasen. Grabben ser vid det här laget helt väck och lite skrämd ut. Jag svär som en borstbindare inombords men koncentrerar mig fortfarande på grabben. Håller honom i handen och pratar lugnande till honom. Jag trodde i min enfald att detta bara var en liten passus i händelserna.

Ack så jag bedrog mig. Pappan låg och småskrattade, men sköterskorna ville inte riskera att han svimmade på riktigt, så när det äntligen är dags att föra en fortfarande nyvaken och groggy son till avdelningen fick det där fanskapet ligga kvar i sängen. Japp. De sköt dem bägge genom korridorerna på sjukhuset. Megapuckot ligger och fnissar och sonen fattar ingenting. Framme på avdelningen kommer en sköterska med leverpastejsmacka och saft åt pappan medan de inte ens frågade mig om jag, som varit där i 13 timmar, ville ha något.

När allt är lugnt väntar jag på att han ska åka hem så att även jag kan gå lägga mig. För att göra en redan alldels för lång berättelse kort kan jag berätta att jag själv tog mig hem mitt i natten eftersom han efter tre timmar fortfarande kände sig lite trött efter det som inträffat. Jag var dock tvungen att vara där igen senast kl 8. Han var bara tvungen att vara på jobbet dagen efter. Jag var där. Jag satt där hela dagen. 18.30 kom han. Jag frågade om dagen. Joooo.... han hade ju sovit så illa att han åkt hem och sovit bort hela dagen istället.

Grabben och jag tog bussen hem några dagar senare. Pappan svarade inte på något av de tre nummer jag ringde, trots att han visste att vi skulle ha skjuts hem den fm. Enligt läkaren jag pratade med efter operationen hade grabben inte klarat sig om de väntat två timmar till innan de opererade. Tre dagar senare åkte han buss hem. ♥

Ex

För i helvetes djävlar vad trött jag är på mitt ex. Den där sorgliga ursäkten till en karl har gjort det igen. Redan när grabben var fem år frågade han mig första gången om pappa verkligen bryr sig om honom. Så har det fortsatt sedan dess. Saker som borde vara självklara är inte det. Stödet när grabben blev diagnostiserad med tredubbel epilepsi var.... obefintligt. Jag fick istället det slängt i ansiktet att jag hittat på allt och att han minsan inte tänkte tvinga i grabben en massa tabletter i onödan. Ni kan tänka er hur den visan gick sedan. Kontentan av det hela blev iaf att idioten var på ett enda läkarbesök med grabben utan mig och läkaren bokade om med orden att det "var lika bra att vi tar ett besök av mamman istället eftersom hon iaf vet vad det handlar om". Puckot hade då varit med på flera läkarbesök eftersom jag tvingat honom. Efter den gången slutade jag tvinga honom.

Nå, situationen mellan honom och grabben är lite skev. Där hemma bestämmer grabben. Har gjort sedan han var fem eller så. Patetiskt. Pappan har ofta ringt till mig och bett mig reda upp när de varit osams. Det händer fortfarande, om än inte lika ofta. Jag har nämligen börjat vägra. Orkar inte ta deras skit också. Grabben är 15 och pappan 40. De får fan utkämpa sina egna krig. Jag har nog när grabben är här och det "helt plötsligt" finns regler och krav. Det är ingen snäll situation puckot ställer mig i när han låter bli att ställa krav eftersom sonen iaf bara struntar i honom. Matlagningen där borta står grabben oftast för. Några år sen bad han mig lära honom laga mat eftersom han bara får mackor hos pappan. När grabben är som mest arg på mig, tonårsförbannad utan empati, kan han ibland kasta ur sig att han kommer hem hit enbart för matens skull. Sist blev jag iofs lite förbannad över det och frågade lugnt om jag skulle ge honom en kokbok så att han slapp mig helt istället. Han såg rätt nollad ut då, faktiskt. *hehehe*

Det som triggat igång mig nu är en sådan liten sak egentligen. Men samtidigt inte. Hans pappa har mycket bättre ekonomi än jag. Har alltid haft. Ändå är det jag som hela tiden står för kläder etc. Visst, ytterkläder och skor har vi kommit överens om att jag ska fixa eftersom jag får hela barnbidraget. Det är rättvist. Men när grabben redan dagen efter att han varit här en vecka kommer för att byta kläder eftersom pappan dels inte tvättat de kläder grabben har där och dels bara har ca två par byxor och tre t-shirtar som ska räcka över hela veckan blir jag så less. Förr om åren skickade jag över kläder grabben ärvt men inte använde så mycket här, men jag slutade med det i förhoppning om att pappan skulle fatta att han måste skaffa schyssta kläder till grabben. Nu har grabben istället nästan inget att ha på sig, så han kommer iaf hit innan skolan och byter om. Det mest sorgliga i denna historia är att han en gång efter ett halvår gick med på att jag handlade åt grabben. 945 kr gick kalaset på. Då fick jag 2 par byxor, 3 t-sirtar, 2 huvtröjor, 3 par kalsonger och 2 par strumpor. Det var alldeles för hiskeligt dyrt. Oj, oj, oj.... Månaden efter köpte han två sällskapskatter. Inget han får ställa ut eller avla. Men abessinier skulle han allt ha. 13 000 kr för två kattdjävlar. Men sonens kläder var för dyra.

Pisspotta!

Trivialt

Just nu sitter jag och kollar på klockan. Jag inser att jag faktiskt hinner. Jo, om jag vill alltså....

Vad jag sitter och funderar på? Om jag ska ta mig tid att locka håret förstås. Duh.... klart det inte är större än så. *S* Jag har visserligen sett på träden att blåser en del och då känns det som om nej-sidan kommer att vinna rätt stort. Ingen mening liksom.

Och jag är faktiskt inte helt ytlig. Bara ibland. *L*
Tidigare idag har jag samlat ihop alla papper jag behöver för att stångas med både försäkringskassan och bemanningstjänst efter jobbet i eftermiddag, så jag känner att jag förtjänat en ytlig stund. Förresten så bor jag här, jag gör som jag vill! =P

Positivt tänk

Cynisk

Jag är skadad av det moderna samhället. När jag läser tidningar etc kan jag inte låta bli att tänka cyniskt och eländigt. För någon minut sedan drabbades jag av just detta.

Jag läste om en teologie doktor, skribent och etikforskare som skrivit en bok om sin manodepression och sina självmordstankar. Min första tanke var visserligen "trist att hon mår så dåligt", men sedan läste jag själva artikeln. Cynismen överföll mig med full front.

Här har vi en kvinna som gav ut en bok igår. Den handlar om självmordstankar och hur dåligt hon mår. I förrgår försvann hon. Stort polisuppbåd, massor med oroliga människor och ett stort pådrag för att finna denna kvinna som är känd för sina destruktiva tankar. Idag ringde hon från Köpenhamn och talar om att hon mår bra.

Snacka om att köpa sig lite reklam på skattebetalarnas bekostnad.

Jaha...

Då var det mitt i natten igen. Jag har inget vettigt att skriva så förvänta er inget intressant eller spännande inlägg. Visserligen är inte det någon standard för den här bloggen, men ändå.... *S*

Vad är egentligen sepia? Jag menar, rent rationellt vet jag ju att det från början är något som kom från en bläckfisk och att det användes till att skriva med på sköra material som t ex papyrus. Men nu då? Det är inget bläck nu, utan används för att beskriva en sorts färg. Men det är ju ingen färg. Det ser ut som en blekning av någon "smutsig" nyans av brunt möjligen, men ingen färg. Så... vad sjutton är det egentligen? Och varför har de infört en sådan bild bland skolfotografierna?

Jag har för varmt inne. Det är sanslöst. Jag har tänkt flera gånger att jag måste dra ner elementen, men gör jag det? Nej, jag är för lat/senil/oengagerad/inaktiv och slö för att göra det.

Det ska tydligen vara så att utbildning försvårar utvecklingen av alzheimers. Inte stoppar den helt, men sinkar den lite. Tydligen har det med aktiviteten i hjärnan att göra. OK, jag är lågutbildad, men nog fan tänker jag en hel del iaf. Jag antar att de menar ren problemlösning och andra mer stimulerande tankar men sådana kan man faktiskt ägna sig åt även om man är lågutbildad. Och att vara allmänbildad har inget med om man är akademiker eller knegare att göra.

Äsch, jag struntar i det här nu. Jag måste sova innan grabben vill ha brunch. Det är ju söndag så det är väl scones som står på menyn...