Flytt

vonnes.wordpress.com

Övertygande?

Facebook roar mig. Det finns verkligen representanter från alla olika sorter där. Nu menar jag förstås inte raser eller kulturer, även om de också finns representerade på min kompislista. Det jag snarast tänker på är status-torskar av olika slag.

Jag är själv en sådan. Inte så att jag varje dag måste skriva en status eller att jag i den ens är tydlig, men på så vis att jag gillar att skriva dit något. Ofta blir det lite tvetydigt eller direkt udda. Något folk reagerar på, frågar om, skojar till det om eller vad som. Blir ofta lite querky kommentarer som följd.

Sen finns det de som skriver ut precis varje sak de gjort under hela dagen. Dessa har ibland även med vad de drömt under natten. Detaljerna flödar och man får en komplett uppdatering om vad som försiggår i deras liv. Vissa skriver man passande kommentarer till, men de flesta trycker man sig förbi med hjälp av gilla-knappen.

Det finns sedan en variant som i stort sett endast skriver om nyheter som florerar i media. Skandaler, miljöhändelser, politik, ja lite vad som helst faktiskt. Diskussionerna i kommentarform kan ibland bli intressanta, men iaf i mitt fall blir det oftast för djupt för att jag ska orka engagera mig. Facebook = lättsamt.

De som senast fångat mitt intresse är de som dag efter dag, gång efter gång, talar om exakt hur lyckliga de är. Stämmer deras utsago är de väl unnade den lycka de skriver om, men är de egentligen helt ärliga när de skriver så? Missförstå mig rätt, jag vill att de ska vara lyckliga. Inget snack om saken. Mer lycka åt folket! Men jag är kanske lite cynisk.... När någon upprepar sådant om och om och om och om och om och om och om igen får jag känslan av att de försöker övertyga alla, inklusive sig själva, om att det är så. Känns tyvärr inte äkta efter ett tag. Jo, jag är cynisk.

Det finns naturligtvis många fler varianter än de jag tagit upp ovan. Några väljer att bara skriva när de fått hjärtan, kommit till nästa nivå i något spel, behöver bygga på sitt stall, raggar kumpaner i maffiakrigen och en massa andra saker. Jag brukar gömma de applikationerna, så i praktiken ser jag aldrig dessa människors status.

Statusen på facebook är späckad med roliga inlägg, knepiga kommentarer, informativa meningar och bestämda proklamationer. Det är bra. Vi ska vara olika. Mångsidighet berikar. =)

Hårt fall

De ringde från den skola grabben sökt in på till hösten. Det är samma skola han gick på förra hösten, innan han kände ett enormt behov av en sabbatsperiod. Jag fick intrycket av att det är därför de ringde, de kände igen namnet.

Han kom inte in. Visserligen ligger han på reservplats, men kontentan är ändå att han i nuläget inte kommit in. Hon som ringde ville veta mer detaljerat om varför han slutade hos dem i december och hur motivationen ser ut nu. Jag berättade som det var och är, rakt och utan krusiduller. Hon ska nu prata med rektorn och se hur landet ligger. Inga löften, men hon ville att vi håller kontakt nu framöver.

Jaha. Vad säger man? Klart som korvspad att vi hoppats på att han kommit in, utan knussel.

Fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan!

Vilken dag!

Man kan summera min dag med fem ord.

Hårklippning, hamburgare, cykel, spendering och krabba.

Sonen är äntligen klippt och ser ut som en grabb igen.

Hamburgare á Mickey D´s till lunch och hemma-grillade sådana till middag.

Försökte laga en antik cykel utan framgång och senare blev det en cykeltur med min nya, fina stålhäst.

Blev hembjuden till... eeehhh.... svärfar, antar jag... på fredag och han ville veta om jag gillar skaldjur och då speciellt kräftor. Nix pix. Men skaldjur som skaldjur, nu ser jag på Deadliest catch och där handlar det om krabba.

Out of touch

Den gångna helgen har svischat förbi med en hiskelig fart. Efter min konstiga sjuka i förra veckan kom då fredagen, midsommarafton. Det var rätt skönt att vara på jobbet redan kl sju. Det är lugnt där då och det håller i sig i någon timme till innan det är dags att ta itu med dagens alla sysslor.

Självklart innehöll dagen arbetsdagen en del kaos, konstigt vore annars. Förändringar i rutiner, det oförutsägbara i det klientel vi har och antal boenden vs personal som var givna faktorer för det. Men det var ändå en bra dag på jobbet.

Överraskningen var stor när jag kom hem. Visserligen hade jag bett Honom hämta upp min grabb innan jag slutade för att vi skulle kunna fira midsommar och min födelsedag ihop, men jag hade inte förväntat mig att de skulle ha handlat och fixat så att jag bara behövde sätta mig och lägga upp fötterna medan de ordnade det sista. Med tanke på att de egentligen aldrig umgåtts utan mig var det en positiv utveckling att de träffats tidigt för att kunna bestämma mat och handla ihop.

Grabben satt med oss hela kvällen. Vi pratade, skojade och skrattade. Han blev erbjuden en cykel att ta sig hem med men han valde ändå att sova kvar. Det är stort. Han gillar inte att sova någon annanstans än hemma. Speciellt som han inte har tillgång till sin dator då. Min Han var snäll och kopplade igång sin dator åt grabben, men denne valde ändå att sitta med oss en bra stund innan datorns lockelse blev för stark.

Lördagen och söndagen innebar mer jobb. Faktiskt hann jag knappt med något annat. Igår var jag så trött när jag kom hem att jag somnade sittandes i soffan vid 18-tiden. Det hör inte till vanligheterna. Har känts som om jag varit i en bubbla, utanför världen, i några dagar. Tröttheten är botad med en riktigt god nattsömn och efterföljande sovmorgon. Nu ska jag läsa ifatt lite nyheter innan det är dags att åka till jobbet igen.

Urlakad

Någon gång mitt i natten i går vaknade jag av en skarp smärta i magen. Det blev en snabb tur till toa som följdes av ett flertal besök där. Jag fick dessutom skyhög feber och mådde så illa att jag inte kunde behålla något alls, inte ens vatten.

Jag fortsatte må lika dåligt under förmiddagen. Faktiskt mådde jag så dåligt att jag frångick min vana av att alltid klara mig själv och ringde sjukvårdsupplysningen. Sjuksköterskan där skrämde mig lite eftersom hon dels tyckte det lät som svår solsting men att det även kunde vara blindtarmen med tanke på den starka smärtan på höger sida av magen.

Rekommendationen var att låta bli smärtstillande, ligga stilla och känna efter. Härligt. Men med 39.6 i temp (med alvedon i kroppen) är det svårt att hålla sig vaken. Jag gled in och ur dvala hela dagen. Som tur är gick smärtan i sidan över sent på eftermiddagen, så det var inte blindtarmen. Någon sked vätskeersättning nu och då var det enda jag lyckades behålla tills åtta på kvällen. Då klarade även lite kräm och mjölk att stanna kvar i magen.

Ytterligare kontakt med sjukvårdsrådgivningen konkluderade att jag troligen fått i mig något dåligt samtidigt som jag drabbats av solsting. Inget att oroa sig över, alltså. Vilken tur, alltså. ;)

Även natten till idag späckades med frossa, illamående, ont i hela kroppen och skyhög feber. Jag har inte vågat äta något heller. Är aningen rädd för reaktionen. Inte undra på att jag känner mig urlakad.

Flytt?

Jag har funderat på att flytta min blogg till wordpress. Anledningen till det är att jag där kan välja att lösenordsskydda vissa inlägg. Att jag inte redan gjort det beror mest på att jag inte har ork att ta tag i det och att det jag faktiskt skriver ändå är rätt så harmlöst.

I fallet med hans dotter finns det ingen chans att hon läser det jag skrivit. Trots att hon vet att jag har en blogg så vet hon inte vart jag skriver, under vilket namn jag skriver och min dator är inte bara lösenordsskyddad, den är även inställd på att ta bort all tidigare historik var gång man stänger av den. Hon känner heller ingen som kan adressen.

Detta innebär dock inte att allt jag skriver är ok. Jag är medveten om det. Att jämföra henne med en amöba i vissa lägen är elakt. Men det är min blogg och jag är hellre elak där, där jag för de flesta läsare är relativt anonym, än att jag säger det direkt till henne eller proklamerar det offentligt. Det är min ventil.

Jag gör vad jag kan och ja, ibland gör jag fel.

Plattfötter?

När jag cyklar har jag pedalen under fotens trampdyna. Det är något jag observerat att tjejer i regel har. Killar däremot har i regel pedalen under fotvalvet, dvs i mitten av foten. Jag upptäckte detta för länge sen och tänker på det varje gång jag är ute och går och lägger märke till någon som cyklar förbi mig.

Jag finner att man får mer kraft att trampa med om man har pedalen under trampdynan och dessutom anser jag personligen att det är bekvämare att ha den där. Är det möjligt att skillnaden i storlek på tjejer och killars fötter ändrar dynamiken på det?

Nu gör jag slag i saken och försöker tillfredsställa min nyfikenhet. Är det någon som vet varför det (generellt) finns en sådan skillnad mellan könen gällande vart under foten man har pedalen?

Spegel, spegel, på väggen där....

Inte min, men samma format.

En del av ett samtal där jag och sonen fånade oss....

Jag: Wow, big word. Do you have a paper of new words to learn in your room, or something? *hehe*

Son: Nah, it´s behind the mirror in the hall.

Jag: Behind is good since it would crack if you showed your face in it.

Son: *tystlåten* At least I fit...

Jag: *stum* *ASG*

Kan tillägga att min kompis vid detta laget vek sig av skratt, främst för att jag blev stum.

Tappa kontrollen

Kanske är jag ett kontrollfreak, men i så fall får det vara ett faktum hellre än något jag jobbar med. Jag gillar verkligen inte att inte ha iaf lite koll. Tyvärr händer det ibland att jag, trots det, ändå hamnar där, utan koll och kontroll. Det har oftast med brister i förståndet och alkoholintag att göra.

Vi hade personalfest i tisdags. Det var en allt igenom supertrevlig tillställning. Lekar avlöste varandra, skratten klingade och maten var god. Drickat var heller inte att förakta. Ändå var jag helt redo att åka hem när min skjuts anlände vid 22.30. Tur var väl det...

I bilen hem small det liksom till. Jag minns inte själva resan hem och har definitivt inget minne av att komma hem. Sånt ger mig en knut i magen. Alltså, den där självkontrollen jag vanligtvis begagnar mig av kan ibland slipas av och jag kan inte låta bli att grubbla över att jag kanske har sagt något otroligt dumt eller/och mindre taktfullt.

Inte blir det bättre av att Han bara skrattar och säger att det vore lika bra att de kollegor som åkte med oss hem förhoppningsvis också glömt hemresan. Ångest de lux. Turligt nog är han ingen sadist utan efter att ha retats lite berättade han att jag bara varit tjatig. Inte sagt något utbota dumt eller ogenomtänkt. Bara upprepat mig var tredje minut under en halvtimmesresa. *phew*

Man kan ju tro att baksmällan skulle komma som på beställning, men nej. Trots min.... ehhhh... klappfulla.... hemkomst funkade instinkterna. Jag bälgade tydligen en hel massa vatten innan jag somnade, så visserligen var jag trött igår men i övrigt mådde jag hur bra som helst. Tack och lov för det iaf.

Usch. Nu kommer det gå många år innan det blir något sånt igen. Hellre sipp än sapp.

Får man ge bort dem?

Åh, så otroligt trött man kan bli på truliga tonåringar. Det spelar ingen roll vad man gör, de har alltid något att gnälla över.De har allt de någonsin kan behöva och ändå gnäller de som om de vore både andligt och materialistiskt fattigare än de som förr bodde i fattigstugorna. Bootcamp är ett koncept som börjar låta som ett bra alternativ just nu. Jag kan se det framför mig...

Tänk er ett läger mitt ute i ingenting där tonåringarna tvingas bo i tält, inte har elektricitet, ingen täckning på mobilen och måste fånga en del av maten själva om de inte vill livnära sig på det de odlar.

Lägg sedan till några bad ass lägerledare som tvingar dem att kliva upp tidigt på mornarna, tvingar dem sköta sina odlingar, sin jakt, att tvätta kläder, hålla ordning och att samarbeta utan att acceptera något gnäll från de små raringarna.

Jo, det känns som ett alternativ. Finns det något sådant i Sverige?

Söndagsutflykt

Slöseri

Jag har precis spenderat en hel dag i sängen. Huvudet har sprängts minst sju gången och magens innehåll har mött Herr Gustavsberg alldeles för frekvent för mitt gillande.

Migrän är verkligen ett slöseri. Det slösas på energi, näring, tid och välmående. Nej. Det finns inget bra med migrän. Fy fan.

Tjat

Fan vad det ska tjatas och skvallras...

För alldeles för många gånger i ordningen har jag svarat på samma frågor. Är de obligatoriska att ställa till personer som inleder ett förhållande i vår ålder?

Bara för att klargöra...

Nej, vi ska inte flytta ihop. Visserligen är jag väldigt mycket hos honom men det innebär inte att vi måste flytta ihop. Det är rätt skönt att ändå ha mitt eget och just nu trivs vi ypperligt med situationen som den är.

Nej, vi ska inte skaffa barn. Vi har bägge ett barn sedan tidigare och känner inget behov av att skaffa ett gemensamt. Bägge barnen är i tonåren och inom några få år kommer de flyga ur boet och ge oss en hel massa tid att ägna åt varandra, resor och att njuta av "friheten" av att ha barn men ändå inte behöva ta hand om dem precis hela tiden.

Nej, dessa två tidigare faktorer innebär inte att det finns någon fnurra på tråden. Vi är bara rörande överens om att någon flytt inte är aktuell förrän iaf mitt barn (eftersom han är äldst, mer beslutsam och därför mer trolig att flytta först) stadgat sig i ett eget boende. Att vi inte ska skaffa barn är också ett väldigt gemensamt beslut. Vi har barn som snart är vuxna. Varför i himmelens namn börja om? För att folk förväntar sig det? Jo, tjena... Vi trivs som det är. Punkt slut.

Hjärnsläpp

Ni vet kanske hur det är att gå vänta på att barnen ska göra det ni sagt åt dem och de hela tiden drar ut på det hela? Till slut tvingar man dem med nästan-våld eller så gör man det själv. Här om dagen gjorde jag det själv... till grabbens stora förnöjelse.

När jag väntat en vecka på att han skulle fixa nätverkskabeln mellan väggen och switchen eftersom det retade mig att det låg en tiometerskabel i all sin prakt där när det endast behövs en på två decimeter orkade jag inte tjata längre. Just då gick han förbi skåpet där jag har verktyg och annat som kan vara bra att ha hemma. Irriterat sa jag åt honom att ta fram buntband så att jag äntligen fick den där knallblåa kabeln i en prydlig bunt istället för i en lös härva.

Jag antar att alla sett buntband och vet att de finns i olika storlekar? Tydligen har jag bara de som är väldigt tunna och knappa tio cm långa. Efter en djup suck muttrade jag fram en del väl valda svordomar som speglade mitt humör, sen delade jag upp den prydliga bunten i två genom att med ena buntbandet knyta ihop halva åt gången och sen göra om det på motsatt sida av bunten.

Vid det här laget hade grabben suttit sig ner bredvid mig och flinar brett. Jag skickar iväg en bister blick som borde ha fått honom att försiktigt avlägsna sig, men till min stora förvåning flinar han bara bredare. Faktiskt började han småskratta lite. Hmmmmm?

När jag till slut fäst fyra buntband runt kabeln och fortfarande muttrar över ohjälpsamma, elaka ungar frågar han mig försynt hur jag egentligen tänkt. De som känner mig väl kan tänka sig den blick jag gav honom och det aningen syrliga svaret om att vissa inte förstår det uppenbara jag leverarade. Det var precis det han väntat på...

"True. I see your point. I guess anyone else would have known to put the strips together and make one big one that fit the whole cable instead of struggling with four small ones, but you - obviously - missed the obvious."


*HARKEL*

Att handla en klänning

Hur satans svårt kan det vara???

Jo, svaret idag var att det var stört omöjligt. Vi var på stan i tre timmar, letade igenom 15 butiker och började sen om igen. Jag skojar inte. 15 butiker. Någon som missat att jag avskyr att shoppa? Det är ett mirakel att jag inte sprängde en ven i skallen och fick ett apoplektiskt anfall. Stundtals fantiserade jag om att få det och därefter bli bortforslad med ambulans. Vilken utopi!

Inte sjutton åkte vi hem med någon klänning, någon kjol, någon top eller någonting alls för den delen. "Den har för konstig söm där. Den här har nog fler köpt och jag kan inte ha samma som någon annan. Mäh... är du rolig eller?. Nej, den sitter inte bra. Nej, den är ful. Den har fel färg. Den är inte min stil..." Ursäkterna och anledningarna till att inte köpa den hon provade just då var många.

Till slut gav jag upp. Jag talade om att hon fick tio minuter på att bestämma sig för något. Klänning, kjol, linne, tights, whatever. Gjorde hon inte det hade hon förverkat sin chans och får därefter rota i garderoben för att hitta något att ha på sig på avslutningen. Eftersom vi i lördags gjorde alla butiker på Hälla och idag gjorde alla butiker på stan finns det inte mycket annat val. Jag har gjort mitt och kan inte ens tycka synd om henne för att hon "inte har något att ta på sig" på avslutningen.

Jag hatar shopping!

Kvällsskift

Vi lägger egna scheman varje månad. Ja, utom nu över sommaren då vi kämpat med att lägga fyra fyraveckorsperioder på en och samma gång. En mycket intressant upplevelse, faktiskt. Hur som helst så har jag själv lagt den kommande veckan.

Fråga mig inte hur jag tänkte när jag la ett gäng långa kvällsturer på en och samma vecka. Har en sådan, en korttur (16-20) och några 13-21.30. I helgen har jag jobbat två 13-22 turer och vet redan att jag lever.

Fråga mig heller inte vad jag tänkte då jag lovade att åka ner på stan och kolla på klänningar till avslutningen med Hand dotter på min lediga dag. Jag kommer vara skittrött när jag äntligen får lite ledigt.

Hej och hå, till gruvan vi ska gå...

Kvällen är här och jag kan slappna av och bara vara. Visserligen var vi medbjudna på en tillställning nere på stan, men jag hade sedan tidigare känt att jag inte hade någon lust och tackat nej. Han däremot tackade ja och har sedan frågat mig många gånger om jag inte ångrat mig. Det fanns utrymme för ånger, men nej. Jag ser verkligen fram mot en kväll med en bok som sällskap.

Jobbet har varit rätt krävande på sistone och med mitt onda knä har speciellt de två senaste dagarna varit tunga. Ska jag orka jobba långa kvällspass i morgon och i övermorgon också behöver jag en kväll för mig själv. Faktiskt är det lite skönt att han tackade ja och sen inte hade någon möjlighet att ångra sig. Jag har fyra nya Nora Roberts jag ser fram emot att plöja. Ja, inte alla ikväll kanske, men rätt snart. =)

Ha en bra kväll!

12 timmar senare

Jaha. Då vet jag. Man ska inte jobba med ett paj knä. Näpp. Tur att det finns alvedon och elastiska bindor.

Knä

Jo, resultatet av gårdagens lilla fadär är ett svullet knä, skrapsår, en del blåmärken och en sargad image. Inget allvarligare. =)

Men jag måste köpa ett bandage på väg till jobbet idag så att jag inte överanstränger knät för mycket. och kanske några värktabletter...