Tjejkväll

Hör och häpna, klockan är efter tre på morgonen och jag är hemma. Ja, hemma hos mig. Visst skulle jag kunna lyfta luren och bli hämtad, men det ämnar jag inte göra. Hur muppigt det än kan låta så saknar jag mina kuddar. =P

Det har varit tjejkväll här hemma ikväll. Några tjejer från mitt fd fd jobb, alltså inte det senaste utan det jag hade innan det senaste, har varit här och fått mig att tjuta av skratt. En av tjejerna gjorde en suverän förrätt som fick alla att vrida sig av prestationsångest. Himmel, hur skulle ens egen rätt smaka efter den gudomliga upplevelsen???? Jag stod för varmrätten (logiskt eftersom jag hade tillgång till spisen och ugnen, liksom) . Tack och log föll den i lika god jord. *phew*

Efterrätten var ännu godare än den såg ut. Herregud, får jag inte receptet på den kommer jag hemsöka tjejen som gjorde den i resten av hennes dagar. Pricken över i´t var björnbären. Syrligt mot sött gör allt komplett.... Trodde jag. Jag hade glömt grönsaksstängerna med fantastisk dip till.

Jo, vi åt gott som fan, pratade bort massor med tid och skrattade så vi kiknade. Det var verkligen en tjejkväll. Pax för att vara med nästa gång också! =)

Morgonnyheter

Dagens titt i diverse onlinenyhetsförmedlare visar ett brett spektrum av elände.

En man som misshandlat sin fyraåriga son fick fyra månader och 12 000 i skadestånd att betala till sonen. Eftersom han suttit häktad länge är han fri om några veckor. De sociala myndigheterna utreder nu sonens situation. Jag är tyvärr cynisk nog att undra hur detta ska gå. Och vart ska sonen bo när pappan kommer ut (utgår från att utredningen drar ut på tiden)?

En svensk man har valt att leva som en munk. I tidningen vinklar de hans tillvaro som ensam. Är det inte upp till honom själv att bedöma om han känner sig ensam eller om det bara är skönt att leva i symbios med sin tro?

Ett litet flickebarn föddes helt utan ögon. Hennes femtonåriga mamma säger "Jag kommer att behandla henne som vilket barn som helst". Det skrämmer mig lite att den unga flickan kände ett behov av att betona det.

En högt uppsatt polis har missbrukat sin ställning för att kunna begå sexbrott. Det underminerar förtroendet till polisväsendet, men samtidigt är det inte underligt/ovanligt att en intelligent psykopat/sociopat jobbar för att manipulera sin omgivning för att få en ställning i vilken h*n kan utöva sina böjelser och samtidigt fippla bort misstankar om det.

Ursut, det svenska 80-talets största skurk, är åter på tapeten. Han har begått brott i Rumänien och sitter numera häktad där. Och? Låt dem behålla honom.

Salige påve Johannes Paulus II kan bli helgonförklarad. Anhängare till den numera förmultnade påven menar på att JP II´s val att pina sig själv med slag och halvsvält för att påminna sig om Jesus lidande visar att han förtjänar att bli kallad helgon. Jag kallar det galenskap och masochism, men vad vet jag?

Vem av oss tror att Octomom, kvinnan som födde åtta barn på en och samma gång, blivit smal och fin naturligt efter bara ett år efter förlossningen? Hon, som dessutom har sex barn sedan innan, visar nu upp sig i bikini för de tidningar som betalar tillräckligt bra. Skönt. Då blir hon inte efter i avbetalningarna till plastikkirurgerna.

Det finns naturligtvis fler nyheter som skriks fram i svarta rubriker, men jag orkade inte fördjupa mig i dem speciellt. Elände sveper över oss ändå, jag behöver inte veta alla miserabla detaljer om den olycka som drabbat någon stackars människa i Långtbortistan.

Irriterad

Trots ihärdiga försök är det omöjligt. Det spelar uppenbarligen ingen roll att jag logiskt och rationellt kan acceptera det faktum att sonens pappa inte visar något som helst intresse i sin son. Inga telefonsamtal, inga sms, inga mail, inget på msn och inget på skype. Det börjar som en lätt irritation och utvecklar sig sedan till en het, flammande ilska ju längre tid det tar innan jag får tag på honom.

Det är en hel månad sen jag fick tag på honom sist. Jag har försökt ringa några gånger bara för att uppdatera honom om vad som händer/inte händer angående hans ättelägg men han har tydligen varit för upptagen för att både svara och ringa upp senare. Jag förstår inte. Han befäster sonens känsla av att hans pappa aldrig egentligen brytt sig om honom. Jävla karl!

Jag vet att sonen inte är schysst när han pratar med sin pappa. Han är otrevlig och beter sig illa. Han brukar tona ner det när jag är med eller inom hörhåll, men jag vet ändå. Det är inte ok. Ändå känns det som om det är pappans strid nu. Jag har buffrat mellan dem i femton år. Under det sista året har jag dragit mig ur. Pappan är gammal nog att utkämpa sina egna strider och sonen är gammal nog att lära sig veta hut från den han stångas med. De kommer aldrig kunna umgås om de inte själva löser detta.

Men vad fan! Hur kan den ena parten välja att vara förälder? Det är en helt befängd tanke. Man är förälder på heltid från dag ett, oavsett om man bor ihop på heltid, träffas varannan vecka eller har annan form av kontakt. Man är ändå förälder!

Vad bidrar han med?

Jag kan ärligt säga att jag aldrig läst en blogg skriven av den hypade mannen Alex Schulman. Bara tanken på den karln får mig att rysa av obehag. Detta kommer sig av att jag råkat se honom i korta snuttar på tv eller i webnyheternas små klipp. Jag kan helt enkelt inte med honom.

Nyfikenhet om varför han är så otroligt hypad har fått mig att titta på några delar av de klipp AB dagligen envisas med att visa av hans talkshow (i brist på bättre ord). Jag har sett, jag har lyssnat och jag står fortfarande lika undrande. Karln är larvig, verkar lida av hybris och är bara för mycket på alla vis. Intervjuerna är på sådan låg nivå att jag lider med de stackars människorna som inte visste bättre än att tacka ja till att delta i dem.

Just nu verkar AB ha snöat in sig på kombinationen Schulman - Alsing. Har stackars Schulman tappat i popularitet så att Alsing måste dela lite av sin glans med honom? Eller är det tvärt-om, kanske? Hur som helst kan jag inte annat än hålla med i det Adam Alsing kläckte ur sig (iofs med ett skratt, men det får stå för honom) när Schulman frågade om spontana reaktioner till hans löpsedlar med falska scenarion om hur Alsing gått hädan. När Alsing fick se löpen där han gått bort i en flygolycka alternativt stilla lämnat in i hemmet utbrast han... "Du är ju sjuk i huvudet!".

Sömn

I går sa kroppen ifrån. Rejält. Inte så att jag hade ont eller liknande, utan den la helt enkelt av. Efter att ha tagit rätt på köket efter maten bestämde jag mig för att lägga mig på sängen och lösa korsord. Klockan var strax efter åtta då. Jag stängde av musiken eftersom det ändå inte fanns någon mening med att ha radion på. Tre män brottades med golvvärmeslingor precis ovanför mitt huvud. Det hamrades, sågades och svors utan hämningar. Jisses...

Jag, som vanligen inte kan sova ens om tv´n är på utan ljud, somnade inom tio minuter. Jag låt tydligen med ansiktet i korsordet och snusade så gott. Jag hade inte ens hört att de tappat en sticksåg i golvet och skrikit i samband med det. Inte heller hörde jag när Han kom och la sig. Eller att han låg och såg på tv en stund innan han somnade.

Jag rörde mig inte förrän han puttade till mig i morse. Det var dags att kliva upp om jag ville ha skjuts hem. Tydligen var han lite sen eftersom det var tredje gången han puttat till mig utan att jag reagerat. Trots att jag sovit som klubbad i över tio timmar kände jag ändå att jag kunnat sova en stund till. Oj.

Men vad fa...

Av någon anledning vägrade Firefox funka. Min dator börjar bli rätt trasig, faktiskt, så jag var inte förvånad. Eftersom jag inte gillar IE alls blev nödlösningen att ladda hem Flock. Jag provade det i någon dag men insåg sedan att jag inte gillade den browsern speciellt. Visst funkar det, men jag är van vid firefox och vissa vanor är svåra att ändra på. Speciellt när man inte vill.

Jag installerade om Firefox och trodde det skulle göra susen. Troligt att det skulle vara så enkelt, eller hur? Jo, tjena! Klart som sjutton det inte blev någon skillnad. Jag använde nämligen inte hjärnan. Skiten såg exakt ut som innan. I min enfald kom jag inte på något bättre att göra än att åter igen installera om eländet. Jepp, precis samma resultat. Ni som känner mig lite bättre kan tänka er hur tapterna krullade ihop sig av alla eder som studsade på väggarna här hemma...

Idag installerade grabben om Firefox åt mig. Han gjorde exakt samma som jag när han laddade ner det. Inga konstigheter där. Döm om min förvåning när det plötsligt funkade. Jag överöste honom med beröm och proklamerade att han är ett geni. Tyvärr råkade jag höra hans låga muttranden om min mindre geniliknande intelligens när han lämnade rummet...

"Any idiot would know to uninstall the add-ons as well before reinstalling a web-brower..."

Ummmm......

Knäppa amerikaner?

Jag gillar historia. Jag har en tendens att fastna i underliga funderingar. Två faktum som utgör delar av mig. Ofta sammanfaller dessa två eftersom det finns mycket underligt i historien.

Det jag fastnat för just nu är vad amerikaner har en förkärlek att skrika när de ska göra något modigt, vågat, farligt, dumdristigt eller bara rent korkat. Jag förstår att de förknippar den personen med mod, integritet och stor jävlar anamma, men samtidigt är det aningen lustigt att de använder hans namn som de gör.

Geronimo var chirichua-apache, en svuren fiende till de vita. Han gjorde vad han kunde för att besegra dem när de ville fösa undan hans folk i reservat. Tillsammans med endast 34 krigare flydde han från sagda reservat i Arizona och under det år de härjade dödade de ett tusental vita människor och mexikaner. Han stod upp mot den överhet som hotade och använde list, skicklighet och oväntade manövrar till att hålla sig undan den amerikanska armé.

Visserligen tillfångatogs han av sagda armé och fördes sedan till ett arbetsläger i Florida där han tillbringade två år innan han återförenades med sin familj i Alabama. Bondelivet väntade där tills de omplacerades till ett bondeliv i Oklahoma. Geronimo blev tydligen en rätt hyfsad bonde som lyckades försörja sin familj på detta värv. 1909 dog han, 79 år gammal, utan att återse sitt älskade Arizona. Han begravde stridsyxan i september 1886 och levde i fred med de vita under resten av sitt liv, men hans anda var inte besegrad.

Idag äras hans namn och hans svurna fiender använder sig av det som ett medel att peppa sig själva innan de utför något som innebär en utmaning. Amerikaner är fan experter på att förvränga historien så att den passar dem.

När jag kollade upp årtalen för att vara säker på att skriva rätt fann jag en lustig detalj. En av de mest ärade chirichuahövdingarna hette Chihuahua. Undrar om han skulle vara glad över att en av de minsta och bjäbbigaste hundraserna är döpta efter honom?

Aspirin

När jag var liten var den aspirin den enda värktabletten vi hade hemma. Troligen för att det var den enda sorten morsan kände igen när hon som nyanländ medborgare av detta land gick ner till apoteket för att hitta något som dämpade den oundvikliga huvudvärk man får som småbarnsförälder, men oavsett anledning var det den sorten som fanns i medicinskåpet.

Nyligen läste jag om forskning gjord om Spanska sjukan, den influensa som 1918 kraftigt decimerade världens befolkningsantal. Tillsammans med världskriget gjorde det sitt bästa för att utrota mänkligheten, faktiskt. Hur som helst, i den artikel jag läste nämde de just aspirin.

På den tiden ansågs aspirin vara ett mirakelmedel. På sitt sätt var det nog det också, även om läkarkåren kanske såg aningen övermodigt på dess effekter. Patienter med spanska sjukan kunde få 1000 mg/tredje timme. På en dag blev det alltså 25 abletter. Idag vet vi bättre än då vad bieffekter av medicin är, så det finns nog ingen som läser detta som inte reagerar på den höga dosen. Då? Nej, de pillertrillade för glatta livet.

Karen Starko är den forskare som inriktat sig på att ta reda på aspirinets verkan på dessa patienter. En konsekvens av att äta för mycket aspirin är att man kan få blod i lungorna. Det har fastslagits att relativt många av de behandlade patienterna hade just det. Man är osäker på om detta i sig varit dödande, om de dukat under för influensan eller om det var en kombination. Starko forskar nu mera intensivt för att få ett svar på detta.

Är det bara jag som ställer sig frågande till varför man forskar om detta? 1918 är nästan ett sekel sedan. 92 år har gått sedan dessa människor dog. Medicinska rön är idag tusenfalt bättre än då. Tekniken har utvecklats så mycket att det knappt ens liknar det som fanns då. Kunskapen har ökat explosionsartat. Trots detta och trots omfattande forskning och analysering av Spanska sjukan har man inte hittat någon bot för den varianten av influensa. Spelar det idag någon roll om patienterna dött av Spanska sjukan eller om de blivit medicinförgiftade? Vilken nytta har man av forskning som inte ger svar eller bot om influensan och forskning om en medicin som man idag vet bieffekter av och därför inte längre används som mirakelmedicin i hiskeliga doser?

Koma

Dagen har gått som i ett vacuum. Det finns ingen speciell anledning till detta, utan jag har helt enkelt varit lite frånvarande och känt mig lite låg.

Aktiviteter har avlöst varandra och jag har gjort det jag ska utan att det varit jobbigt, men ändå har jag känt mig lite frånkopplad. Det kan bero på att jag är skittrött. Sömnen är det inget fel på men jag är trött ändå. Kroppen vill rör sig som i slow motion. Skallen rör sig ännu långsammare. C´est la vie.

Mer än man vill

En enkel fråga igår eskalerade till en aningen mer djupgående diskussion än vad som var tänkt. Det hela förstärktes av var sin flaska vin och voilá, tungan lossnade.

Inga hårda ord, men väl några mindre genomtänkta sådana. Intressant faktiskt. Vi blev inte osams eller högljudda, så tydligen klarar vi att vara oense utan att allt spricker eller blir för stort, men vi måste fortsätta jobba på vår kommunikation. Den är i sig väldigt bra, men det är troligen ingen nackdel att veta hur vi agerar, reagerar och funkar när vi inte är ense.

Det allra bästa är att vi idag inte går omkring och tjurar. Diskussionen avslutades och lämnades därhän. Eller, ja... vissa väldigt illa genomtänkta ord har upprepats, men med glimten i ögat. =)

Horribelt

Jag har mina egna åsikter om Försäkringskassans regler utan att jag för den skulle skyller på de som jobbar där. De måste tyvärr följa de normer och regler som finns. Men ibland funderar man på vart civilkuraget hos dessa människor finns.

Miriam Landau fick skadestånd från Tyska staten efter att först tvingats bo och jobba i ett ghetto och därefter hamna i koncentrationsläger. 80 000 kr retroaktivt, efter alldels för många år. Vad hände? Jo, ingen vid FK sa ifrån, utan istället blev det en utredning om hennes pension. Sagda pension minskades med sammanlagt 42 942 kr eftersom FK ansåg att arbetet i ghettot var frivilligt.

Tyska staten ansåg det tvångsarbete och gav kvinnan skadestånd för lidandet och den svåra sjukdom livet i ghettot medfört, men i sin oändliga visdom visste FK bättre. Klart som fan att det var frivilligt! Vem vill inte bo i ett ghetto, bli kroniskt sjuk och sedan, som pricken över i´t, hamna i koncentrationsläger? Idioter.

Varför ropade ingen stopp? Varför gick ingen till tidningarna redan från början? Hur hemskt det än är verkar det vara det enda sättet att få den myndigheten att tänka till.

Älskade barn

Samtal med sonen idag....

Me: Ohh, I have to go to town and get your cousin a birthdaypresent! I don´t really feel like it today, but I have no choise.

Son: *mutters* You think you have problems....

Me: So yours are worse? Do tell....

Son: 17th of February.

Me: *just a little ironic* Yes, that date gives me the creeps too... *smile* What happens that day?

Son: Her birthday.

Me: Oh... Yes... You do have problems. And guess what?

Son: *suspicious look* What?

Me: The 14th of February is Valentines Day. But of course, if she´s just your friend you needn´t worry about that.

Son: *head sinks down*

Jag: Yes dear, you have problems... *laugh*

Son: *hopeful* Valentines Day is when you get someone chocolate, isn´t it?

Jag: Yep, that usually does it. But since you just became an item you´ll have to do better than that.

Son: *quietly* Mom..... will you help me?

Mitt älskade barn börjar bli vuxen. ♥

Mat, musik och dunk

Lånad bild

Sitter hos Honom. Som vanligt. Sonen informerade mig i morse om att han inte skulle komma hem förrän väldigt sent. Han påpekade även att det vore skönt om jag inte var hemma när han kom hem. Obstinat och fyrkantig som jag är bestämde jag på stående fot att jag definitivt skulle vara hemma när sonen kom hem. *hehe*

Nu blir det inte som jag tänkt, men det tror jag inte att han blir ledsen över. Faktum är att han skickade ett alldeles för glatt sms i svar när jag meddelade honom det. Jag väljar att inte ta åt mig. Han är tonåring.

Anledningen till att det inte blir som jag tänkt är att det läggs golv. Jag har skött markservicen och hjälper dottern med läxan. Matte, så klart. Jag avskyr matte! På övervåningen dunkas och bultas det som om man står i en snickarverkstad på ett dagis. Språket är dock aningen annorlunda. ;) Här nere spelar vi musik och tar det lite lugnare nu när maten är uppäten och disken står i maskinen.

Det blir en lugn kväll för mig. Hur länge grabbarna ämnar hålla på är lite svävande, men jag ska ta det lugnt och bara vara. =)

Komma i tid

"Vi kommer någon gång mellan kl 10-13 med golvskivorna."

Mellan tio och ett. Visst sjutton borde man ha gott om tid då om man kliver upp halv nio och sömndrucket börjar göra i ordning frukost? Man kan ju tycka det iaf. Killen på Schenker tyckte inte. Tio i nio stod en sur gubbe utanför och muttrade om att det omöjligt gick att köra in med hans stora lastbil på den trånga gården.

Vilken syn egentligen. Jag i top och trosor, Han i kallingar, en sur gubbe i full mundering med reflexväst. Härliga tider.

Och det gick bra, även om han körde ner en och annan brevlåda. Nu ska byggas golv. =D

Fika och inredning

Jag hotade att gå ifrån honom om han valde den här...

Jag gillar när folk jag träffar online visar sig vara precis lika trevliga offline. Spenderade över tre timmar hemma hos Meta igår. Jag drack så mycket thé att det på kvällen kändes som om min blåsa blivit misshandlad, men vad gör det när jag hade så otroligt trevligt att jag gärna gör om det... =) Tack tjejen!

Säga vad man vill, men inredning är inte min grej. Visst gillar jag att ha det fint omkring mig och visst sjutton finns det saker jag vägrar ha i mitt hem (rosa är en av de sakerna), men faktiskt krävs det väldigt lite för att jag ska bli nöjd. Jag springer inte omkring och letar efter just den saken, den färgen eller den utformningen. Att jag sedan lyckats få ihop ett hem som är enhetligt och mysigt är kanske ett mysterium för många, men jag trivs. =P

Knappt hade jag kommit hem till honom igår förrän jag hamnade vid spisen (han har lite svårt med koordination, simulanförmåga och att röra i grytor med bara en hand) med ett löfte om att vi skulle göra något jag tycker om så snart vi ätit. Nu gillar jag visserligen att laga mat och visste att vi skulle måla det sista i dotterns rum under kvällen, så jag tog det med en nypa salt. Så kul är det inte att måla något som känns som om det aldrig kommer att bli klart.

Men nej! Hur kunde jag ha trott att han syftade på målningen? Det hade ju faktiskt varit roligt i jämförelse med vad vi faktiskt gjorde. Nej, nej, nej. Vi shoppade gardiner till köket istället. Jippie... eller inte. Jag fick visserligen ett ord med om färgen på dem och han var så enkel att han tog första bästa jag pekade på och bägge blev sjukt nöjda med hur de satt, men att dra med mig för att handla gardiner är inte något jag uppskattar. Tortyr är väl lite överdrivet, men det måste ändå få räknas som inledning till det...?

Han behöver gardiner till sovrummet också. *ryser*

Nytt

Igår tog jag med mig en väska till Honom. Jag har tidigare inte lämnat annat än en tandborste, som redan från start har fått bo hos honom. Jo, jag vet att jag varit här väldigt mycket och att det egentligen varit logiskt att lämna lite prylar hos honom av rent praktiska skäl, men jag har ändå värjt mig lite för det. Mina ursäkter har varit att han ju snart skulle flytta och, när det väl var gjort, att han skulle få komma i ordning själv först. Nu fanns det inga ursäkter kvar. Och faktiskt... Det känns bättre än jag trodde. Naturligtvis är det bara lite som fått en boplats här, men det känns ändå ok. Skönt. Nu behöver jag inte släpa kläder, smink och annat varje dag.

Bloddrypande

Igår tillbringades några timmar på akuten för att se efter en tumme. Sagda tumme, tillhörande Han, hade på något vis lyckats bli skuren ända ner till benet av en sk rakbladsskrapa. Nu är han inte en typisk machoman, men trots det såg han lite besvärad ut när jag sa att det inte finns annat att göra än åka upp så att de fick sy igen det. "Men... om jag trycker lite så slutar det blöda. Det blir nog bra ändå."

Jo, tjena! Klart det slutade blöda efter lite tryck och ett väl åtknutet bandage. Men det innebar inte att jag gav med mig. Han blev nog aningen orolig han också, eftersom han inte protesterade mer när jag tog på mig ytterkläderna för att åka till akuten. Att det börjat droppa lite ur förbandet igen kan ha haft något med det hela att göra...

Eftersom han skurit av senan och snittat sönder kapseln som omgärdar leden i tummen tog det en bra stund innan det hela var lagat. De skötte allt på plats och jag fick faktiskt titta på. Han ville inte veta vad de gjorde så han låg och tittade på mig med oförstående ögon. Men, till mitt försvar måste jag säga att jag inte är morbid, utan bara intresserat nyfiken. Jag fick läkaren att förklara steg för steg vad de gjorde och vad de olika verktygen hade för funktion. Jag kommer aldrig kunna något liknande själv, men det var ändå lärorikt.

Nu är handen gipsad fram tills på torsdag och eventuellt måste de skära upp allt igen för att kolla så att senan läker ihop som den ska. Kanske får jag följa med då också. Vi får se...

Vissa uttalanden straffar sig direkt

I en kommentar till gårdagens inlägg skrev jag att jag sover bättre hos Honom. Jo, tjena!

Inatt har jag knappt sovit en blund. Inte egentligen för att jag själv haft problem med sömnen utan för att han snurrat som ett vindspel och dessutom varit upp och ränt på toa flera gånger. När han snurrar och har sig slänger hans extremiteter omkring och landar lite på måfå. Eftersom han är rätt lång har han således ganska lång räckvidd på sagda extremiteter. Sängen är 160 cm bred. Lätt att räkna ut att jag låg i vägen, liksom.

Jag hade tänkt baka lite nu på morgonen, men det blir tyvärr inte så. Ladyn kommer på thé och mackor vid lunchtid och jag har redan bröd till det. Hon får ta med sig en påse hem någon annan dag. Jag orkar helt enkelt inte slänga ihop en deg och passa den idag. Ledsen, gumman! Jag väntar bara på att brorsan ska åka (han har varit här hela veckan) och sen ska jag försöka sova någon timme innan jag hoppar in i duschen och gör mig presentabel.

Tankar

Det är tidig morgon och jag har (som vanligt) nyligen kommit hem. Eftersom jag tillbringat de senaste dagarna sovandes känner jag mig inte trött nog att somna om en stund. I vanliga fall tycker jag det brukar vara rätt skönt att göra det. Idag känner jag mig rastlös. Då jag inte har något speciellt att göra och brorsan och grabben ligger i olika rum och sover finns det inte mycket annat att göra än att tänka. Klart som fan att hjärnan kickar igång som på given signal. Mer eller mindre obetydliga tankar fyller skallen, som pusselbitar som inte passar ihop.

Jag undrar hur en vän mår. Nässelfeber är inte att leka med. Tur att hon fick vård så fort igår.

Jag saknar jobbet.

Vad ska jag laga för mat idag?

Försummar jag min son? Jag har inte sovit hemma på flera veckor. Iofs åker jag inte förrän framåt kvällen och kommer hem vid sju på morgonen för att sen vara hemma med honom under dagtid. Sonen ignorerar mig större delen av tiden, men trots det känns det som om jag borde vara hemma på nätterna. Är jag en dålig mor?

Varför skriver jag inte just nu? Motivationen är puts väck.

Efter att ha kollat igenom horoskopsboken jag fick igår kan jag konstatera att vissa saker är jag i ett nötskal medan andra är helt åt helsicke. Generaliseringar funkar alltså om man vill tro.

Jag är verkligen kär.

Hur kommer det sig att ett av mina e-post konton frågar om jag verkligen vill radera spam, men tar bort mail från inkorgen utan tvekan? Borde det inte vara tvärt om?

Jag borde ge fiskarna lite fräscht vatten idag.

Hur kommer det sig att jag ger andra vettiga råd och sen inte tillämpar dem själv?

Jag borde börja träna.

Helvete vad fattig jag är nu och kommer vara under tiden jag inte jobbar. Hur fan ska det kunna går runt?

Jag läste en mening i en bok igår...."Vi är väl alla produkter av våra föräldrars glädje och lidande". Hemska tanke!

Undrar om drömfångaren jag har ovanför sängen verkligen funkar?

Ödlorna jag såg på Chilli var verkligen fina. Synd att jag inte har plats på väggarna för dem. Eller råd att köpa dem överhuvud taget...

Hyllan ovanför min säng är sned. Orkar inte fixa till det.

Kanske ska jag sova en stund i alla fall.....

Presenter!!!

Jag gillar verkligen att få presenter. Det är inget jag förväntar mig eller kräver, men när jag ändå får sådana blir jag alltid lika glad.

Idag fick jag två stycken. En bok om årets horoskop. Har inte hunnit titta igenom den ännu, men ska snart göra det. Den andra presenten är det ni ser på bilden. Min gamla locktång gick sönder i förra månaden och jag har inte kommit mig för att ersätta den. Mest beroende på lathet och jag svurit en hel del åt att inte ha någon. Ladyn - den underbara människan - gav mig en som hon haft liggandes hemma utan att den blivit använd. För mig är det verkligen guld värt. Tack!!!! ♥ ♥ ♥

Nu ska jag bara lära mig alla funktioner. Det är inte bara en locktång, det är en hel vetenskap. =P

Möjligt?

Idag har jag lärt mig något nytt.

Det är tydligen möjligt att ha en kroppstemp på 35.8 utan att vara döende. Visserligen har jag ont överallt fortfarande och är stel som fan, speciellt i nacken. Kanske är det början till likstelheten som kickat in? Hur som helst visste jag inte att det var möjligt med en sådan låg temp utan att man tidigare legat i en isvak eller snödriva alldeles för länge. Det borde rimligen inte vara möjligt efter att man legat under ett täcke och en fleecepläd i fyra timmar. Hur som helst, jag har lärt mig att det går.

Och naturligtvis har jag kollat termometern och tagit tempen flera gånger efter att det konstaterats att den fungerar som den ska. 35.8. Jisses. Inte undra på att jag känner mig frusen.

Aj

I morse vaknade jag med tanken på att jag troligen inte hade feber. Mmmmm, tanken var ju bra. 38.2 är visserligen lägre än de 39 jag kom upp i igår och denna gång är det utan påverkan av febernedsättande. Alltså är det en positiv utveckling på det hela. Tror jag.

Det som får mig att tveka angående den positiva utvecklingen är att jag idag har ont i precis allt. Det låter överdrivet, men det är ändå ett faktum. Jag har ont i huden när jag kommer åt något. Det gör ont att röra mig. Det gör ont att tänka. Det gör ont i fötterna när jag går. Det är till och med jobbigt att sitta. Det enda (tack och lov) som inte gör ont är ryggen. Den mår fortfarande bra.

Nåja, sonen har varit uppe hela natten igen, så jag lär ju få lugn och ro under dagen. Ska gå lägga mig och sova igen. "Ska bara" först... =P

Temperatur

Igår kände jag mig tröttare än vanligt när vi städade. Eftersom det varit en rätt intensiv period med att bygga övervåning, plocka ordning och flyttstädning kändes det som en rätt logisk utveckling av det hela. Klart man blir trött.

Jag kom hem vid sju i morse och gick genast och la mig igen. Kände mig helt sänkt och hade inga andra planer än att göra lunch åt brosan som fortfarande låg och trynade på soffan när jag klev in. Sova en stund till kändes helt rätt. Jag ordnade lunch och slapp disken. Schysst med en bror som är tacksam över mat och vill göra sin del. *hehe*

Jag passade på att kolla tempen medan han diskade. 38.7º och då hade jag ändå tagit en Advil någon timme innan eftersom jag kände huvudvärken komma smygande. Skit också. Jag har 36.6º i vanliga fall. Nu förstår jag varför jag kände mig trött igår och helt sänkt idag. Sova middag, kanske?

Fjortis?

Ibland blir jag så uppfylld av känslor att det känns som om jag ska spricka. Det är så svårt att beskriva, men tänk er det där bubblande pirret som får fjortisarna att ramla ihop i en fnittrande hög... Lite så är det.

Klart jag förstår att det beror på att jag fortfarande är nykär. Det gör inte känslorna mindre intensiva. Att kunna tänka rationellt och ha förståelse för varför man reagera på ett visst sätt gör inte att känslostormarna blir lugnare. Jo, jag är nykär. Fan vad det får mig att må bra!

Trots det nykära kan jag inte påstå att jag är blind. Nej, jag ser honom för den han är. Det är kanske lättare eftersom jag ju känt honom förr och därför redan hade en uppfattning om honom som inte baserats på de himlastormande känslorna jag hyser för honom nu. Grunden har inte förändrats mycket sedan den gamla "goda" tiden. Han är sig lik. Eller nej.. Vissa saker har ju naturligtvis förändrats. Han dreglar inte längre efter varje kjolstyg han ser. När han var 24 behövde han haklapp så fort det visades lite hud, oavsett om det var en helt anständig, kort klänning eller om det visades bröst på tv. En bra utveckling.

Skillnaden ligger främst hos mig. Ia´s kommentar om att hon inte känner till min resa fick mig att tänka igenom den. Jag ämnar inte dra den här eftersom jag då skulle få skrivkramp, men att säga att de erfarenheter jag haft hittills har fått mig att inse att den här killen är värd att tyckas om för sin egen skull, att uppskattas för den han är och att se igenom ytan för att upptäcka djupet inom honom vore inte en överdrift.

Ja, han är "square". Kanske till och med så att fyrkantigheten ibland begränsar honom eller får honom att uppfattas som lite mesig. Det gör inget. Ja, han är pedant. Det gör absolut inget. Han klär sig så propert att man ibland funderar på hans egentliga ålder. Spelar ingen roll. Han har svårt att uttrycka sina känslor. Inte heller ett problem.

Den här killen är snäll, omtänksam, kärleksfull, intresserad och intressant. Han är mån om att de i hans närhet har det bra och gör helt naturligt det där lilla extra som gör att man känner att han verkligen bryr sig om. Han äger en självkänsla som gör att han mår bra i sig själv utan att känna behovet av att hävda sig på andras bekostnad. Han står för sina åsikter och har en stark känsla för rättvisa.

Det som får det att bubbla och pirra inom mig är att han är min!
Eller.... att han iaf tycker om mig tillbaka. =P

Aldrig mer?

Ja, ja, jag vet. Man ska aldrig säga aldrig. *suck*

I november -08 flyttstädade jag i det som visade sig vara lägenheten värre än något man kunnat tänka sig. Det var innan jag började skriva här, men de som följde min dagbok på AP minns kanske mina målande beskrivningar av det stället. Sanitär olägenhet var nog det mildaste uttrycket jag använde då, tror jag. Äckelkänslan fick mig att må illa och jag svor att aldrig utsätta mig för något sådant igen.

Gissa vad jag ägnade gårdagen och kommer att ägna ikväll åt? Japp. Just precis. Om Han flyttar måste han naturligtvis även flyttstäda. Nej, han har inte frågat om jag vill/kan hjälpa till. Åter igen är det jag som utgått från - och helt sonika meddelat att jag ska - det. Jag utgår från en hel del, verkar det som. =P

Skillnaden nu och då är enorm. För mig är en flyttstädning lika med en rejäl grovstädning som kräver mer än vanlig vardagsstädning. Men eller hur! Den här killen är så ordningssam att han dragit ut kyl-frys-spis regelbundet för att städa där. Det räckte med att torka av de ytorna med medel, sen var det klart. Alltså... om jag inte vore så övertygad om att jag inte alls behöver gifta mig för att veta att jag hör ihop med någon skulle jag fria. *haha*

Svag?

Idag går Hans flyttlass. Jag hade av någon "outgrundlig" anledning trott att jag skulle hjälpa till att bära, men tydligen blir det inte så. De är några karlar som ska göra arbetet, så jag "slipper".

Det hela får mig att fundera lite. Jag undrar om han tror att jag skulle vara i vägen. Jag retar mig inte på det och jag tar det inte hårt, men jag undrar. Om jag förstått det hela rätt har de tjejer han haft tidigare varit aningen våpiga. När det varit tillfällen som innefattat att flytta tunga saker eller göra något som är ansträngande har de undvikit att finnas till hands. OK, jag baserar iofs detta på hörsägen och en känsla, men det förstärks av att han ibland frågar mig hur det är med ryggen, händerna, om jag får huvudvärk av att anstränga mig, utgår från att han alltid ska bära matkassen från affären etc.

Igår plockade vi isär hans säng så att det idag är lätt att förflytta den. Alltså... en sängram är inte speciellt svår att plocka isär, så jag gjorde det mesta jobbet innan han ens hunnit in i rummet. Han blev helt paff. Jag tror han behöver lära sig att jag är allt annat än ett våp och att jag knappast förväntar mig att han ska sköta saker jag klarat av sen jag var väldigt ung. Jag ber bara om hjälp då det är något jag pga oerfarenhet eller tyngd inte klarar helt själv. Kanske är jag självständig i överkant, men jag trivs med att inte vara beroende av någon.

Han bor en bit bort. Jag har promenerat dit många gånger. Jag gillar ju att gå och kylan är inget som avskräcker mig. Detta vet han. Ändå blir han lika chockad var gång jag inte utgår från att han ska hämta mig. Faktum är att han erkänt för mig att han under hela den tid vi umgåtts förväntat sig att jag ska ta för givet att han kör mig dit jag vill. Han var nästan förnärmad över att den enda gång jag bett om skjuts var då hans dotter behövde hjälp med läxan och jag var tokförkyld och hade feber. Mäh....

Kanske behöver vi bägge lära oss att det finns mellanvägar...?

Idag

Jag har haft fullt upp hela veckan. Inte sjutton har det märkts att jag blev arbetslös i måndags. Men idag... Idag har jag gjort... ingenting! Nu vet ju alla att det egentligen är omöjligt att göra ingenting en hel dag, men jag har ändå inte gjort några måsten. Det har varit otroligt skönt! Umgicks lite med sonen på förmiddagen, innan han fick bättre för sig och försvann som en avlöning. Så var det med den dagen tillsammans. Han visst inte när han skulle komma hem och sex timmar senare har jag fortfarande inte sett röken av honom.

Ett långt, hett bad var givet när jag fick tid för mig själv. Det var otroligt skönt att mjuka upp lederna (jag höll av misstag på att säga musklerna) lite. Fanns behov av det må ni tro.

Lilla farmor fick ett tvåtimmars besök. Alldeles för länge sen jag hälsade på henne. Jag måste skärpa mig. Trist att äta ensam, men samtidigt blev det oerhört lite disk att ta hand om.

Började på en ny bok i eftermiddag. Jag vet inte varför jag envisas. Jag gillar helt enkelt inte Camilla Läckbergs böcker om Fjällbacka. Ändå är detta den femte i sviten jag läser. Man kan ju tycka att jag vid detta laget kommit fram till att jag inte ska läsa fler eftersom det tar mig hur lång tid som helst att komma in i boken och jag inte ens då gillar den. Nej, inga fler av henne sen.

Musiken dånar. En salig blandning av allt möjligt. Och ingen tonåring som går och skruvar ner.

Jepp, detta har varit en bra dag. =D

Kan inte rå för det...

Jag har retat mig på det svenska språkets förkämpe nummer ett i någon vecka nu. Jag vet att det är löjligt och helt meningslöst, men det bara blir så. Jag försöker låta bli att slösa energi på något så onödigt. Jag lovar att jag försöker. Ändå blir det så att jag känner att jag reagerar likadant var gång jag hör hans namn. Tyvärr är han väldigt aktuell i tidningar och radio just nu. *suck*

Har ni listat ut vem jag menar? Han brukar yra om att han värnar om vårt vackra språk och kritiserar gärna de som använder främmande ord, speciellt om de inlemmar dem i sitt dagliga tal och i skrift. Det vackra Österlén kommer ofta på tal när denne man orerar.

I förra veckan hörde jag honom på radio. När han påbörjade två av varandra efterföljande meningar så här... "Initialt och till en början måste man..." och "Det är genomskinligt och transparant..." var min ragg rest och resten av intervjun gick mig förlorad. Jag tror inte jag missade något. Men det är ändå skönt att svenska språkets förkämpe har sådan koll på språket att han klarar av att upprepa sig så där snitsigt. Usch. Ja, jag blir irriterad.

Ledbruten

Jag är inte van! Visst rör jag mig mycket och visst blir det konstiga ställningar när man har det jobb jag har, men att spackla, slipa, maska och måla är inte något min kropp är van vid. Jag har krypit, stått på knä, sträckt mig, stått på tå och ta mig sjutton om jag inte hoppat lite också.

Gissa om min kropp känner av allt detta! Mest handlederna. Karpaltunnelsyndrom plus de ovana rörelserna gör att jag känner mig som minst hundra år i händerna. Aningen jobbigt, men det kommer att vara värt det i slutändan... hoppas jag.

Min Han flyttar i helgen och då ska det förhoppningsvis vara klart. Dottern får ett helt nybyggt rum på övervåningen, som tidigare fungerat som vind. Det kommer att bli ett litet kontorsutrymme och ett badrum där också, men badrummet får vänta tills de flyttat in. Hennes rum är viktigast. Knappast att hon vill dela med farsan eller bo i vardagsrummet. Det vore ju ett öde värre än döden... Åh, att vara femton igen! Eller... Nej, förresten.

Jag är arbetslös, pank och sonen har ingen sysselsättning. Ändå känns livet bra just nu. Visst skulle jag kunna gräva ner mig, tycka synd om mig och se allt nattsvart, men vad är det för mening med det? Jag är hellre på bra humör och ser att det finns ett slut på det svåra. För det gör det. Kanske inte i morgon eller nästa vecka, men så otroligt långt bort ligger det ändå inte. Bara att ta sig dit.

Jag har träningsvärk. Jag är ledbruten. Jag har fan ont! Men det gör inget. =)

Småaktig och barnslig?

Idag bad jag sonen välja vilket bröd jag skulle baka. Eftersom han är lite kräsen tänkte jag vara snäll genom att låta honom bestämma. Svaret jag fick var... "I don´t care, I´m not gonna eat any anyway!"... i en rätt nonchalant och nedlåtande ton.

Jag känner den pojken bättre än han tror. Om jag valt att baka vitt bröd med basilika, oregano eller mozzarella hade han visst ätit av det sen. Bara därför valde jag att göra en dubbel sats rågbröd med paprika och gröna oliver, två saker som får det att vända sig i magen på honom.

Rätt åt honom!

Usch, vilken låg människa jag är...

Dagarna går...

.... alldeles för fort.

Nu är det slut. Mitt vikariat gick ut igår. De sista dagarna var vemodiga. Absolut inte utan skratt, men ändå fanns där en sorgsen känsla mitt i allt det som framkallade glädjeyttringarna. Jag vill verkligen inte sluta där. Jag känner att det var hemma för mig. Många av kollegorna har uttryckt att de vill att jag ska vara kvar och att jag passar in där.

Nu är inte allt nattsvart eftersom det om ett gäng månader kommer finnas ett grav-vik där och att de kommer att begära mig till det. Det är även bestämt att jag kommer att få jobba mycket i sommar. Nej, det är inte kört. Men det är ändå för jävligt att jag först måste gå hemma i flera månader.

På tal om det fick jag ett svar på mitt mail till chefen på Bemanningstjänst. Hon bad om ursäkt för att svaret dröjt och talade om att hon bett en av tjejerna där gå igenom mitt anställningsavtal. Jag tror inte det leder någonvart, men det är iaf skönt att de inte bara ryckte på axlarna.

Idag ska jag tvätta och baka bröd. Jo, det är så mina dagar kommer se ut framöver. Jag måste verkligen hitta på saker för att inte bli tokig. Folk skrattar åt tanken på att jag kommer behöva tapetsera om snart eftersom jag kommer att förstöra de befintliga när jag klättrar på väggarna av leda och rastlöshet. Härligt. Men ja, då har jag iaf något att göra. Att lära mig tapetsera kan ju fördriva lite tid. =P

Ha en god fortsättning på årets första dagar. Snart börjar verkligeheten igen, om den inte redan börjat med jobb, skola och andra måsten.