Mail

Nu har jag fått svar från tryckeriet. Det var ett rätt intetsägande svar i vilket de bad mig skicka bilder på boken så att de själva kunde se problemet. Jag kommer nog få vänta någon vecka eller två till innan jag får svar på mailet med bifogade bilder jag skickade i retur. Ja, ja, det kunde ha varit värre. Jag kunde ha fått skicka tillbaka böckerna med snigelpost, vänta på att de ska hinna kolla på dem och sedan vänta ytterligare på att de skulle sätta sig vid datorn för att maila mig. En vecka eller två känns plötsligt som kort tid. =P

20 år

Ett brev damp ner i brevlådan. Mitt namn stod skrivet på det. Frågan "Vilka vill du återförenas med?" stod på baksidan. Frågan fick mig att fundera. Vilka vill jag egentligen återförenas med? Klart det finns några som direkt får mig att le, men vilka mer vill jag träffa...?

Jag tillhörde inte någon av de grupperingar som fanns i skolan. Jag var inte med i innegänget, jag var inte med i pluggisarnas förening, jag hade inte en given plats på slashasarnas nedsuttna bänk, jag var inte någon wannabe-syrian eller finne som efter ett tag pratade med "rätt" brytning, jag var någon värsting och jag var inte panelhönan som strök väggen när värstingarna dundrade ner för korridoren. Nej, jag var inget av detta. Men det var något ovanligt med mig. Jag accepterades av alla de nämnda grupperna.

Jag valde vem jag ville umgås med efter personerna, inte grupperingarna. En dag spelade jag kort med töntarna,dagen efter spelade jag basket med grabbarna och ytterligare nästa dag skrattade jag med falangen av tuffa tjejer som gjorde allt för att sticka ut samtidigt som de liknade varandra på pricken. Jag vet inte varför jag "tilläts" gå i mellan som jag gjorde, men troligen berodde det på att alla visste att jag stod för mina åsikter och att jag inte dristade mig för att ställa upp för någon, oavsett vem det var, när jag ansåg denne förfelad.

Jag var aldrig rädd för att stå upp för mig själv och andra. Ibland skulle det testas. Det kan jag förstå. Jag hade ett rätt välsmort munläder. Det kom nog en och annan mindre trevlig mening ur den när jag blev irriterad. Jag tramade på en del tår. Så här i efterhand kan jag se att det inte var speciellt smart att utmana det mindre socialt anpassade killgänget genom att kaxa tillbaka och sedan tala om att om jag bara fick vila i mellan skulle jag med glädje ge dem på nöten en i taget. Just då var jag bara lite arg, så jag reflekterade inte över hur illa genomtänkt det var. Det hela slutade (tack och lov) med att jag blev ansedd cool och de därefter alltid hejade på mig med sina utstuderat likgiltiga nickar under lugg när jag gick förbi vilket skrämde slag på några av mina tjejkompisar eftersom de inte ville ses alls, ens i periferin, av det gänget. Detta gäng var äldre än jag och hade väl sin återförening förra året och året innan.

För några månader sedan ringde en kille som gått i min parallellklass. Han ville veta om jag hört något om någon återförening. Han hade stött på en gammal klasskompis på stan och denne hade i sin tur frågat honom. Är återföreningar verkligen så populära? Folk man kände förr men sedan inte pratat med på ett tiotal år eller så. Vad gör de nu? Bryr jag mig om det, egentligen? Ganska lite faktiskt. Till och med mindre än ganska lite. Ja, med några få undantag förstås. Att han, som jag knappt pratade med i skolan, ringde mig är ingen skräll. Han har försökt få till en dejt var gång vi sprungit på varandra, vilket är varannat eller var tredje år. Jag sa ja för några år sedan, men då fick han kalla fötter och ställde in. Därför blev jag lite förvånad då jag träffade honom sist eftersom han åter bad att få ringa mig. Knäppskalle. Nej, nu kom jag från ämnet.

Jag har tills den 18 september att bestämma mig för om jag ska gå på återföreningen eller inte. Det skulle kunna bli rätt roligt. Eller så blir det en kväll då man mest vill hem för att efteråt känna sorg över att ersatt minnesbilden av folk med den karga verkligheten.

Jag var på tioårsjubiléet. Det var en intressant kväll. Rolig också. Kanske är det värt att gå på denna också. Kanske.

Och bara så ni vet.... Det må vara 20 år sen jag fick ut högstadiet, men jag får fortfarande visa leg på bolaget ibland. ;)

Nostalgi

Idag var vi på utflykt med jobbet. Vi besökte det jag räkar som mina gamla kvarter eftersom jag mer eller mindre bodde där när jag var yngre. Vem ville hänga på sin gamla gata när det finns ett roligt område nästgårds? Vallby Friluftsmuseum blev som ett andra hem för mig. Idag återupplevde jag en hel del glada minnen.... och passade på att se om takterna satt kvar. Jodå, jag har fortfarande bra balans. =)

Det finns bara ett eller två hus där jag inte varit inne i. Jag kände alla djuren. Jag fick ofta vara med och ta hand om dem. Antar att djurskötarna tyckte lite synd om den där lilla ensamma tjejen som sprang där för jämnan. När jag gick där idag mindes jag alla de roliga lekar och underliga saker man gjorde. Jag, som ju är och alltid har varit extremt fobisk mot spindlar trotsade detta varje gång jag var på muséet.

Här är den gamla sågen. Av någon anledning skulle man prompt klättra igenom dennes slingrande gångar innan man satte sig för att filosofera.

Man skulle klättra ner genom öppningen vid sågen.

Sen vidare under och ut till den trånga gången (skymtas längst till vänster i bild).

Hur galet var det inte för en spindelfobisk människa att krypa och klättra där???

Smalt, illaluktande och kryp överallt.... och så jag/vi.

Det var alltid en lättnad att få krypa upp i "fållan" efter turen i den trånga gången.

Slutstation var detta lilla tak. Där fick jag som tolvåring min allra första puss.


Dessa bilder har tagits på avstånd, med hjälp av zoom. Visserligen kröp jag in så att jag fick bra vinklar, men jag var inte alls i närheten av att krypa så långt in som jag gjorde förr.
Jag är väl inte galen, det finns ju spindlar där!!!

Typiskt

Idag mumsade jag på en daimstrut när jag kände något väldigt obehagligt. Inte är väl daim så hårt? Nej, klart det inte är. Det var halva min tand som fått för sig att den ville gå på sightseeing. Runt om i munnen och sedan ner i papperskorgen. Tur i oturen är väl att det är den tand jag tidigare haft problem med och i vilken rötterna är döda. Det känns obehagligt med biten som saknas och det kan nog kanske bli lite vasst ett tag, men jag har inte ont. Alltid något...

Lyckat?

Jag såg denna annons när jag gick förbi affären i morse och tog dem på orden. Jag knäppte kort på annonsen och har nu ett recept på västerbottenostpaj. Det ser ut att kunna bli ett smakligt resultat om man gör i ordning den.

Vad bra att jag nu kommer att ha en lyckad kräftskiva! Tur att det inte hänger på om man ens äter kräftor, vilka man bjudit och hur humöret är den dagen. Hurra!!! =D

Dryg jävel

Jag vill också vara en sådan där dryg jävel som i varannan mening refererar till vart de var under sin semster.

"När jag var i Portugal åt jag..."

"När jag var i Portugal såg jag...."

"När jag var i Portugal hörde jag..."

"När jag var i Portugal läste jag..."

"När jag var i Portugal..."

Kan inte dagarna gå lite fortare????

Hmmm

Idag blir det öppna skor.

Fel!

Åhhh, så fel jag hade! Nej, nej, inte har jag bränt vare sig mig själv eller brödet, inte. Nej, nej, det vore alldeles för normalt. Det funkar inte så hos mig. Vad tänkte jag egentligen på när jag skrev det förra inlägget?

Nej, jag gick i godan ro ut i köket för att ta ut brödet ur ugnen. När jag gick förbi tidningssamlaren kände jag en kraftig smärta i tån. Nu tror ni väl att jag sparkat i tidskriftssamlaren, men även det vore ju lite för normalt... Nej, det jag gjorde var att jag råkade sparka till en tandpetare som låg på golvet. Denne fick stöd av tidskriftssamlaren och fick därigenom kraft att spetsa fast sig i min tå.

Min första reaktion var AAAAJJJJ!
Min andra var att se efter vad fasiken som hänt.
Min tredje var att tro att tandpetaren bara satt fast i strumpan.
Min fjärde var att inse att den satt en centimeter eller så in i tån.
Min femte var att ta ut brödet ur ugnen.
Min sjätte var att inse att det faktiskt gjorde jävligt ont.
Min sjunde var att bita ihop och dra ut tandpetaren.
Min åttonde var och är att tycka synd om mig själv.

Vad säger man...?


Edit: Brödet blev inte alls lika bra som vanligt. Jag brände det inte, men efter att jag gjort rent ugnen för att det inte skulle tjuta i brandlarmet igen satte jag på den på snabb för att den skulle hinna bli varm i tid. Jag använder aldrig snabb annars. Gissa vem som glömde ändra när hon gräddade brödet? *ler trött*

Underlig

Det har varit en underlig dag. Den började underligt, fortsatte sedan underligt och är fortfarande underlig. Som om jag inte riktigt varit deltagande. Underligt.

Jag kände mig så konstigt att jag funderade på att gå hem från jobbet. Det var väldigt nära. Jag valde att lägga mig och sova en timme där istället och sen kändes det bättre. Fortfarande inte bra, men bättre. Tur att jag har bra jobbarkompisar. Det är guld värt. Jag kommer att sakna dem. Bara tre veckor kvar.

Försöket att skaffa en barstol åt Mini-Belse gick i stöpet eftersom butiken inte har några inne förrän i morgon. Nytt försök då.

Väl hemma har jag inte orkat göra någonting alls. Jag bara är. Flera timmar har jag bara varit. Ingen ork, ingen lust. Jag tog mig i kragen för en stund sen. Slängde ihop en bröddeg. Jag har sett hur grabben besviket sett på köpe-brödet. Några frallor ska jag väl ändå orka slänga ihop? Jodå, degen står på jäsning. Och brandlarmet har tjutit. Två gånger. Tydligen hade en del av lasagnen valt att rinna ur formen i lördags. Inget som märktes då, men idag passade det att göra sig känt. Med besked. Den här gången var det tack och lov ingen granne som försökte rädda mig, som på den tiden brandlarmet gick igång varje gång jag duschat. Alltid något.

Nåja. Det är väl egentligen inget som förvånar mig. Undrar om jag har några svetshanskar som ligger och skräpar någonstans? Nästa grej borde ju rimligen vara att jag bränner mig... eller ännu värre, att jag bränner brödet! Hemska tanke...

Jag ska nog gå lägga mig tidigt.

Cosmo

Som bekant har grabben sin dator i sin garderob. Detta pga av att hans rum är litet och den inte får plats någon annanstans. Det funkar bra att ha den där inne, speciellt som han tidigare använt den som leksaks"låda". Hans kläder har alltid funnits annorstädes, så det krävdes bara att han plockade ner sina gamla leksaker i källaren för att få in datorn där.

Han står vid datorn. Trots att jag om och om igen sagt att vi kan flytta hyllorna så att de är i en bättre höjd och att han kan ta en stol eller pall att sitta på vägrar han. Det ska vara i den höjden tydligen. Fråga mig inte varför, jag fattar det fan inte. Men, men, vill han ha det så så...

I lördags fick jag ett uppslag genom vänner om hur detta, i mitt tycke, problem kan lösas på ett smidigt sätt. Lösningen är så enkel att jag skäms över att inte ha kommit på den själv faktiskt. Jag snöade in på att det går att flytta ner hyllorna. Nu tänker jag istället införskaffa en barstol åt honom. Den jag sett ut är höj- och sänkbar, så han kan ha den i olika lägen. Den tar dessutom väldigt lite plats och i värsta fall kan den ställas in i garderoben bredvid datorn. Passar mig ypperligt då jag ibland kräver att han städar. =D

???

Idag har jag funderat mycket. Kanska allt för mycket. Jag ska nog sluta fundera och bara ta det som det kommer istället...?

Söndagspromenad

En bister blick ner mot grabbens kablar fick honom att skyndsamt kliva bort från datorn och kliva i strandtofflorna. Han minns sist han gick mig emot. Det finns bra gömställen för kablar och han har ännu bara tillgång till några av de han vill ha. Lika bra att inte reta upp mig nu inte...

Det fanns ett villkor till promenaden. Den blev annonserad redan igår med undantaget för om det regnar. Var inte lockande ens för mig då. Han gick och bad till regngudarna men det kom inga stänk innan vi gick iväg. Tio meter utanför porten kände vi dock de första dropparna. Han såg överlycklig ut tills han såg min beslutsamma min. Jag bokstavligen såg hur hjärtat sjönk i honom, men han bet ihop och knatade på bredvid mig. *hehe*

Visserligen gnällde han en del över längden på promenaden, men dropparna slutade falla, samtalet var roligt och uppsluppet och han glömde snart bort att muttra över situationen. Vad skönt att bara gå, utan mål och tidspress. Helt annat än att veta att man ska vara någonstans vid en viss tid. Att man dessutom får en hel massa tid för att verkligen prata med varandra är ytterligare en bonus. Många ämnen, mer eller mindre allvarliga, avhandlas under våra promenader.

En av de saker han funderat på ordnade vi direkt vi kom hem genom att vi tog ett samtal med pappan, som råkade sitta på balkongen när vi gick förbi. De saker grabben har där som är dubbletter, dvs tv, ps2, säng (pappan ska byta till mindre lägenhet och har skaffat en större variant av luftmadrass till de gånger grabben ska vara där) etc, tillhör grabben. Han ska få sälja av dem och får naturligtvis disponera över pengarna själv. Han är nog fortfarande i chock, den stackars grabben. Han hade förväntat sig att pappan skulle lägga beslag på dem nu. Skönt att han hade fel. =D

Myror i universum

Titta noga på bilden. Ser ni den lilla rutan? Den markerar ett hål i Jupiters yta. Detta hålet kommer sig av en kollision med en astreroid eller meteor som bedöms ha varit 8-16 mil brett. Det där hålet, som på bilden ser rätt oansenligt ut, är lika stort som jorden.

Liten på jorden....

Inlärningsprocess

Det är helt sanslöst. Jag gör det alldeles för ofta. Hur otroligt det än kan låta så glömmer jag att ta det lugnt på helgen. Nej, nej, varför slappa och ladda batterierna när man man tvätta fem maskiner och ta reda på det efteråt, plocka i ordning i sovrummet, ordna i garderoben (som är överfull och behöver en rejäl genomgång), dammtorka i vardagsrummet, göra rent och byta vatten i akvarierna och sedan skura badrummet efter det paltet? Att ta det lugnt känns... överreklamerat? Nu ska jag ge mig på köket. Men jag ska ta det lite lugnt ändå. Bara plocka det nödvändigaste. Jag ska lära mig njuta av helgerna som man ska. *försöker övertyga mig själv*

Ha en bra lördag alla! =D

Konstigt ljud...?

I natt hoppade jag ur sängen med en jävla fart. Ett konstigt ljud väckte mig. Jag rusade ut för att kolla vad det är. Yrvaket stod jag i köksdörren och såg stirrig ut. Mini-Belse såg förvånat på mig och undrade om det brann. Han drack upp sitt vatten och muttrade något om någon galenpanna som rycker på axlarna över avgrundsvrål från slasktroll men flippar ut över ljudet av rinnande vatten. Hrmf!

I morse var jag helt övertygad om att det måste vara lördag. Blev irriterad när mobilen började spela min god-morgon-signal. Tänkte att jag måste ha varit tokig som överhuvud taget ställt den på ringning. Tyvärr visade det sig att jag hade fel och var tvungen att kliva upp. Nåja, det var ju ändå fredag. Kunde ha varit värre. *S*

Dagen har varit bra, trots det inledande korståget och dagvillheten. Mini-Belse är numera kortklippt och betydligt mindre lik Elisabeth Höglund. Tack och lov. *L*

*muttrar*

Nu gick Mini-Belse in i köket efter att först ha förvarnat mig om att han ska spola vatten där inne....

Härligt...

...att känna sig som en dränkt råtta. :S Det slår aldrig fel. Det kan vara uppehåll hela dagen men när jag ska bege mig ut vräker det ner. Kanske utför jag någon omedveten regndans...?

Hur som helst så var det ändå värt att likna den där badande råttan. Jag har tillbringat några timmar med den bästa ego-massagen man kan få. En vän som sprudlar av livsglädje och som på alla vis smittar av sig på en själv och får en att känna att livet är väl värt besväret. Jepp, trots allt så är det ju faktiskt det. =)

Aktiv?

Detta är en dag då det känns som om jag egentligen inte gjort någonting vettigt alls. Nu är det ju inte riktigt så, men ändå finns känslan.

Bankärenedet sonen och hans pappa skulle ha tagit hand om i förra veckan är nu klart. Jag tvingade dit sonen när jag slutade jobbet idag och han har nu plitat ner sin namnteckning på en hel lunta olika papper. Fattar inte vad han krånglat för. Hela poängen är ju att han ska få tillgång till ett uttags- och betalkort och kunna rå om sitt eget konto. Hur kan en femtonåring inte bry sig om sådant???

Nu kan jag cykla utan att oroa mig över att fara över styret vid snabba inbromsningar. Kanske behövs klossarna justeras lite sen eftersom jag inte orkade fippla med dem tills de blev perfekt inställda, men det ordnar jag när jag cyklat lite med dem och känt av hur de är. =)

Jag har nästan läst ut min bok. Det finns några stavfel, skiljeteckenfel och faktiskt några ord som behöver bytas ut, men i övrigt funkar den. Den är bättre än den första. Flytet är bra, berättelsen håller. Några få justeringar så är den helt klar. Jag har inte hört av tryckeriet ännu, så det blir väl till att ringa dem i början av nästa vecka för att höra vad sjutton de håller på med.

Nu ska jag sluta vara aktiv. Sängen, läsa, tjata på sonen att stänga av datorn, läsa, tjata lite till, läsa, sova. Den ordningen blir det nog... =P

Glömska

Var gång jag sätter mig på cykeln minns jag vad det är jag glömt göra. Bromseffekten på bakbromsen är plus minus noll. Det spelar ingen roll hur envis jag är med att trycka in den så hårt jag bara kan, den tar inte ändå. Ändå envisas jag. =P

Jag har ju bromsklossar att byta till. Nu är jag inte hundra på att de passar, men de kan iaf inte vara sämre än de som sitter där nu. Ner i cykelkällaren, skruva bort, skruva dig, justera och voilá - en fungerande bakbroms. Jag måste få tummen ur...

Beröm

Tidigare idag pratade jag och min forntidsvän om hur svårt det är att acceptera något så fundamentalt som tack och beröm av olika slag. Det är något jag jobbat hårt med under de sista åren. Jag har blivit bättre på det. Ändå känns det knepigt när jag får beröm eller ros. Idag fick jag en mening som värmde mitt hjärta. Jag vill tacka personen som sa detta till mig i ett mess under kvällen...

"du skriver utan att man blir trött på att läsa".

Det känns otroligt roligt att få de orden. Tack!

Tid är ett förunderligt fenomen.
En stund kan vara oerhört lång, lagom eller oerhört kort beroende på vad man gör. Samma tidsrymd, men upplevelserna kan vara totalt olika.

Min morgon har varit väldigt lång och segdragen. Klockan har kollats var tredje minut i förhoppning om att den ska helt mirakulöst ska ha fått turbo. Aktiviteterna har dragits ut på så långt det varit möjligt för att det ska finnas något att göra. Minutrarna har känts som timmar och de mentala suckarna har avlöst varandra.

Ikväll har jag träffat en vän från förr. Vi har uppdaterat oss om vad som hänt i livet och återbekantat oss med någon vi i forntiden känt utan och innan. Kärnan är densamma men människan har genomgått transformationer. Det var intressant och roligt att se att vissa saker är precis som de var förr, medan andra förändrats väldigt mycket. Trots lång tidstymd mellan våra möten pratar och skrattar vi som om vi helt enkelt fortsätter ett samtal vi hade i går eller i förra veckan. Ja, med så mycket mer att berätta förstås. =P Vissa saker har man förträngt med vilje, andra saker ha ofrivilligt fallit i glömska, åter andra saker minns man kristallklart.

Det var en äldre variant av min vän som satt framför mig på fiket idag. Ändå ser jag den yngre flickan i henne. Våra öden har sammanflätats, urflätats och omflätats under många år. Ändå känns det som det ska. Dessa timmar med henne kändes som några minuter. Bortsett från stel rygg och träsmak i arslet, vill säga.

Konstigt det där.

Tack för en väldigt trevlig kväll! =D

Rast igen

45 minuter att slå ihjäl. Regn, sol och vind - alla samtidigt. Inget som lockar att sitta ute i. Tråkigt. Men, men, det som inte dödar härdar. Är det inte så det sägs?

Härligt

Under dagen återhämtade jag mig från ett rätt jobbigt migränanfall som renderat i att jag bosatte mig i badrummet under natten för att vara på rätt plats när nästa kräkattack kom. Tack och lov gick det över snabbt denna gång.

Kvällen har tillbringats på en bryggkant, med fika och trevligt sällskap. En väldigt bra avslutning på en annars inte så bra dag. =D

McCourt

Frank McCourt är avliden. Han knallade runt knuten igår. Gick hädan. Reste till Amerika. Vila i frid.

Jo, han var ju egentligen född till amerikansk irländare, så han hörde ju hemma i Amerika. Och han bodde där i många herrans år innan han gick vidare, efter några dramatiska barndomsår på Irland. För de som inte hört talas om Frank McCourt kan jag tala om att han är en författare av otrolig kaliber. Han har skrivit några självbiografiska böcker som gripit miljontals läsare och som vunnit priser. Jag har själv bara läst den första av böckerna, Angela´s Ashes eller Ängeln på sjunde trappsteget som den heter på svenska. Den är otrolig. Jag kunde inte lägga ifrån mig den utan sträckläste den under en natt. Sorglig, tragisk och med en stor skopa humor.

De andra böckerna, ´Tis, Teacher Man och möjligen Angela och the baby Jesus (Lyckans land, Magistern och oöversatt), har jag letat efter på engelska eftersom jag gillar att läsa sådan skildringar i orginalspråk. Jag vet inte riktigt vad den sista boken handlar om och är därför inte säker på om den finns med i listan av böcker jag ämnar läsa i framtiden, men det visar sig.

Om ni inte läst Ängeln på sjunde trappsteget rekommenterar jag att ni gör det.

Lördag och söndag

Vissa av bilderna är aningen suddiga eftersom båten vägrade vara stilla. =P

Kamp

Jag använder cykelhjälm. Det är nu två år sedan jag började med det.

Funderingarna på att använda sådan hade funnits länge, men det saknades en hel massa motivation för att det skulle komma till stånd. Funderingar, beslut, "glömska", nya funderingar, nytt beslut, nya "glömskor... Det blev som en ond cirkel. Det var utan tvekan motivationen som saknades. Tillsammans med det faktum att det känns otroligt fånigt att ta på sig den där pottan på skallen när man i över 30 år cyklat utan gjorde att funderingarna stannade vid just funderingar.

För drygt två år sen kom jag som andra person till en cykelolycka. Jag var så nära att jag hörde kraschen strax innan jag svängde runt böjen och tre sekunder efter var jag framme vid kvinnan som medvetslös och blödande låg utspridd på cykelbanan. Först på plats ringde ambulans och åkte sedan till jobbet, så jag blev ensam kvinnan, vars ena ansiktshalva var mos. Hon blödde kraftigt från hela vänster ansiktshalva, hennes glasögon var krossade och glassplitter satt fast i hennes hud. Jag satt och pratade med henne, trots att hon var medvetslös. Jag letade fram hennes mans nummer och meddelade honom så att han kunde åka till akuten och vara med henne. Jag manade bort nyfikna som ställde sig i klasar runt för att glana. Men mest av allt såg jag på henne. Det var en lättnad när ambulansen kom och kunde hjälpa henne.

Den kvinnan hade hjälm på sig. Trots det var hon sönderslagen. Det är min fulla övertygelse att hon inte hade överlevt om hon inte burit hjälm. Hon landade på huvudet och gled på ansiktet. Utan hjälm hade smällen blivit än större. Det skrämde mig. Det blev min motivation.

Kvinnan ringde mig några dagar senare. Hon hade svårt att prata men ville ändå tacka mig för hjälpen. Hon mindes inte mycket av det som hänt, men hennes sista klara minne var att att hon väjt för en hare som plötsligt hoppat fram på cykelbanan. Hon hade diffusa minnen om att någon funnits där, pratat med henne med lugn röst och lovat att hennes man skulle komma. Det hade tydligen letat sig igenom smärtan och lindrat. Hon skulle inom kort genomgå flera operationer eftersom hon slagit sönder fyra ben i ansiktet. Idag är hon helt återställd. Jag har sett henne cykla förbi mig många gånger. Hon vet inte att det är jag, men jag blir glad varje gång jag ser henne. Och jag blir glad över att hon vågar cykla, trots allt.

Jag känner mig som ett fån varje gång jag tar på mig hjälmen. Det är en inre kamp där hela min varelse skriker ut olika argument för att inte ta på den. "Det blir varmt", "Det är fult", Det är obekvämt", "Du vill ju egentligen inte ha den"... Allt detta är sant. Det är varmt, den är fult, det känns fånigt, det är obekvämt, jag vill inte ha den, det känns löjligt, den behöver justeras ofta, man måste bära med sig den när man kommit fram, den är lätt att glömma... Allt detta är sant. Ändå tar jag på mig hjälmen och minns att jag inte vill var död.

Jag ska dock skaffa ny hjälm. Den jag har är onödigt otymplig. Efter två år anser jag det ok att köpa en ny för att ersätta den jag köpte i ren panik dagarna efter olyckan. Några förslag på modell eller hur man kan blinga en hjälm så att den blir "jag"? Jag gillar denna modell i Harringbone. Hittar dock inga butiker i Sverige som säljer dem.

Ålder

Det händer att funderingarna går bakåt i tiden, till då man var ung och fräsch som en nyponros... eller... iaf yngre än idag. Jag satt på farmors balkong nu på kvällen och kunde inte undgå höra grannarna ovanför. Det var tre eller fyra tjejer som satt där uppe och höll hov. De pratade i mun på varandra, sjöng med i de två låtar de hade på repeat och delade med hela kvarteret, fnittrade, kallade varandra för fula ord och sms´ade.

Just det sistnämnda var tydligen av stort intresse. Sådant fanns ju inte när jag var i den åldern. Undrar om det varit likadant då?

"Åååh, nu fick jag sms från min kines!!!"
"Va, har du en egen kines???"
"Nej, du vet han thailändaren jag gav fel nummer till på krogen sist...."
"Åhhh, vad spännande!"
"Men vaddå??? Hade inte du en neger sist?"
"Vad ska jag svara???" *syftar tydligen på kines/thaien*
"Skriv att du är full och fråga om han är kåt"
"Mäh... klart han är kåt, han messar ju med mig!"
"Förresten, vad skrev han då?"
"Han frågade hur jag mår."
"Ähhh, vad tråkig han är. Dumpa honom."
"Hahahahaha, jag är väl inte ihop med honom. Jag ska ju ragga ny ikväll."
*en ny röst hörs lite försynt*
"Hur kan han messa dig om du gett honom fel nummer?"
*en tyst minut*
"Fan vad läskigt!"

Här valde jag och farmor att gå in. Vi såg på varandra och jag kände mig närmare farmors 80 år än jag gjorde tjejernas ~20. Jag ska nog sluta tänka att det skulle vara skönt att vara 20 och sorglös igen. Det existerar bara i den del av minnet som blivit manipulerat av önsketänkande. =P

Helg

Det var så skönt att komma hem att jag inte ens kände för att bli arg över att grabben stökat till rejält innan han gick. Jag gjorde det enda vettiga. Jag ringde honom och förklarade att han fick en timme på sig att komma hit och plocka undan efter sig (det är hela 75 m att gå hem hit från pappan) eller så kommer nätverkssladdarna att vara undangömda bra mycket längre än vad som var tänkt från början. Han valde att inte komma. Fine, jag plockade undan så att jag kan njuta av en lat helg utan att gå reta mig på sådant och funderade sedan ut ett säkrare ställe att förvara sladdarna.

Nu har jag tagit mig den där kalla cidern jag ville ha tidigare. Gott var det! Jag känner hur musklerna slappnar av allt eftersom. Axlarna är inte alls lika spända som tidigare. Jag ska iväg till Maxi om ett tag, men efter det är det myskläder, en bok och ytterligare en kall cider eller kanske en lonkero som står på tapeten. Skönt... :)

En och en halv...

Om så många timmar är jag på väg hem. Då ska jag sätta mig ner, lägga upp fötterna och njuta av tystnaden och av en cider. Dagen har hittills varit bra och jag ämnar se till att den fortsätter så. Sonen är redan hos pappan i ren ilska över att inte hitta sina nätverkskablar. Det är inte så farligt som han vill att det ska verka. Han glömmer sig och skämtade med mig i telefonen innan han mindes hur arg han skulle vara på mig. Hur som helst så får jag det lugnt och skönt. =)

Hahahaha

Typiskt... kom fram till jobbet och insåg att jag glömt ta bort nätverkssladden till min egen dator innan jag åkte... Nåja, han behöver två. En till datorn och en till skärmen. Resultatet blir detsamma. Han kan ju inte mitt lösenord, så min kan han inte använda. Kan däremot tänka mig att min sladd är borta när jag kommer hem. Lika för lika, öga för öga, tand för tand... Tur att jag har de övriga fem nätverkssladdarna i tryggt förvar. *flin*

Igår gick allt som bara var möjligt fel. Det var som en naturlag som svepte igenom min tillvaro för att markera att jag minsann inte har någon kontroll. Nej, nej, det är livet, ödet eller kanske någon nyckfull gudomlighet som bestämmer. Bara att böja sig för överheten. Eller...?

Jag tänker inte låta mig nedslås! Jag kämpade emot igår och jag gör det idag. Det kan inte bli lika illa två dagar i rad. Och även om det blir det har jag hela helgen på mig att återhämta mig. Sonen är hos pappan från idag tills på måndag. Jag tänker knycka nyckeln av honom så att de tvingas ta sig igenom vilka situationer som än uppstår. De kan inte fly åt olika håll så fort det blir minsta lilla schism. Jag behöver en helg för mig själv och jag tänker banne mig ha en också!

På tal om sonen och överheten... han är satan så förbannad på mig just nu. Efter att i flera veckor kategoriskt struntat i vad jag bett honom om och sagt till honom att göra varnade jag honom att om det inte blir skillnad så kommer jag vid nästa totaldiss av mig och sysslorna kommer att ta hans sladdar till datorn. Gissa vem som totaldissade mig redan nästa dag? Jepp, Mine-Belse trodde jag "skojade" och kan inte förstååååå vad han gjort för fel. Inte min huvudvärk. Jag ska till jobbet. Han får väl leta sig galen här hemma. Han kommer iaf aldrig hitta dem. Men det känns lite löjligt att behöva sno sladdarna för att han ska vakna till liv... Jag önskar skolan började igen snart. *suck*

Men, men, idag är det fredag och snart är det helg! =D

Utgång?

Någonstans i Örebro

Brorsan jobbar med att bygga balkonger lite varstans i Sverige. Hoppas verkligen inte han har byggt dessa... =P

Ilsk

Tröttheten sliter i mig och jag känner att jag verkligen längtar efter semester. Hela kroppen skriker efter att få gå dröna, ta det lugnt och ha sovmorgon i fler dagar i sträck än de två man har på en vanlig helg. En snabb blick i almenackan talade om att det är 1 ½ månad tills jag får uppleva det. Känns oändligt långt borta. *suck*

På jobbet har entoniga, upprepande ljud kantat mig dag. Konstant. Samtidigt har jag mest suttit. Och tvingats lyssna. Inget pappersarbete, ens. Tiden har stått stilla. Segt och huvudet kändes som om det ville trilla av. Gå sönder. Uschle buschle.

Sonen och pappan har av olika anledningar, ja bokstavligen olika anledningar, inte gått till banken och fixat leg, trots att det kommits överens om det både igår och idag. Nej, det lämnas istället åt mig att fixa den dag banken har öppet längre i nästa vecka. Varför ta det på dagtid när bägge är lediga för när jag kan tvingas skynda mig hem för att ordna sådant efter jobbet?

Idag är jag lättirriterad. Nej, idag är jag fan skitarg. Trött på alla ursäkter och dravel från allt och alla. Trött på ljud. Trött på att vara fattig. Trött på att få tjata. Trött på att alltid vara den som måste få saker gjorda. Fan, jag är trött på allt. Denna trötthet har kulminerat i en ilska som sliter i mig. Jag vill slå på något, banka utav bara helvete. Skrika. Bara vråla rakt ut.

Idag skiter jag i allt. Vad spelar det för roll om hundra år?

Gos

Inte Ladyn´s, men fin ändå.

Trots den föregående varningen klädde jag mig i svart. Ibland är det bara så. När man lodar omkring i oömma kläder på jobbet hela dagarna vill man kunna ta på sig något som känns skönt, bekvämt och som ser bra ut. Då spelar det ingen roll att man vet att man kanske borde ha tagit lite mer praktiska kläder när man beger sig iväg efter jobbet.

Jag hade som sagt svart på mig. Ungefär tio minuter efter att jag satt mig i Ladyn´ soffa var mina kläder inte längre svarta. Tre av hennes fyra vackra katter hade gjort avstamp i min famn och efterlämnat en hel massa olikfärgade hårstrån. Jag hade helt enkelt fått päls. Men, som jag sa, det är bara kläder. De går att tvätta. =)

Det var lite underligt att vara tillbaka i mina gamla kvarter. Det fanns många skillnader, trots att mångt och mycket var sig likt. Portkodssystemet klarade jag galant. Har aldrig sett den varianten tidigare, men kunde trots det bespara mig själv nesan av att behöva ringa upp och fråga hur sjutton man gör. =P

Vi såg en fantastisk uppvisning av naturens krafter. Molnen rörde sig snabbare än jag sett på väldigt länge, mullret rullade över himlen och blixtarna lyste upp det allt mörkare området. Otroligt vad vackert det är när naturen visar vem som är boss. Ja, så länge man själv är i säkerhet, vill säga.

När jag sedan skulle hem cyklade jag förbi min gamla port. En bil ställer sig utanför precis när jag kommer fram. Ut kommer en gubbe som genast ifrågasätter varför bilen stannar utanför porten. Att föraren väntar på någon var tydligen ingen bra ursäkt. Gubben börjar genast härja om att bilarna som kör fram till porten stör grannarna. Ja, mycket var sig likt... =P

Tack Ladyn för en trevlig kväll och goda bullar! =)

Där ser man...

Dagen är rätt bra ändå. Bättre än jag förväntat mig att den skulle bli efter irritaterade anda den påbörjades i. Jag har bra kollegor och suveräna elever som får mig att skratta gott under arbetsdan. Nu har jag rast och passar då på att läsa min alldeles egna bok. Efter bara elva kapitel är jag redan nu förundrad över att det är jag som skrivit den. Jag har hittat några få stavfel och två ställen där jag satt punkt istället för frågetecken, men hittills är jag nöjd med min prestation. =)

Morgonstund

Det sägs att den tiden har guld i mund. Jag har retat mig på det uttrycket i många år och just idag på morgonen är jag extra retlig mot det. Visserligen retar jag mig vanligtvis på att det nödrimmas genom att använda det danska ordet för mun och idag för att jag är alldeles för trött för att uppskatta morgonen som den förtjänar, men anledningen spelar mindre roll. Jag retar mig...

Något annat jag funderat på under natten som också retar mig är vad sjutton Önsta Gryta egentligen står för. Det retar mig för att det inte är logiskt och jag hittar inga svar på frågan. Jag menar.... Vallby - en by som fanns på vallen. Hammarby - en by med en smed. Bäckby - by vid en bäck. Skiljebo - något där skiljer något ifrån något. Malmaberg - finns malm i marken/berget (trots att det är rätt platt). Haga - fanns många hagar däromkring. Karlsdal - Kalle var rätt betydelsefull i den dalen. Pettersberg - högsta platsen i stan som tydligen någongång i tiden bebotts av Petter.

Men Önsta Gryta? Det är fan inte logiskt på en fläck. Och söker jag kommer jag bara till Önsta församling, Önsta idrott, Önstaskolan, LegoJesus på Önsta etc etc etc. Inte ett ord om varför man valt det namnet eller vad det betyder.

Och ja, när jag är sömnlös flyger alla vettiga tankar sin kos. =P

Finns inga ord...

Sonen hade på eget bevåg bestämt att han skulle umgås med sin pappa under kvällen. Han skulle till och med sova där. Han ångrade sig. Han var hemma vid kvart i nio och proklamerade att pappan nått nya höjder i att vara asocial.

Telefonen ringde nyss, vid kvart över tio. Det var sonens pappa. Han ville bara meddela att sonen gått därifrån.

Eeeeehhhhh...?

Snabb kille....

Nu är jag trött

Jag hade ledigt idag. Redan igår bestämde jag att dagen skulle gå åt till att göra nytta. Det har jag gjort också.

Jag har;
Lirkat med en vattenrädd *infoga valfritt ord*.
Fixat foto till grabbens id.
Tvingat med grabben för att fixa hans glasögon.
Varit till banken.
Kört, torkat och lagt undan fyra maskiner tvätt.
Tömt alla köksskåpen och röjt bort allt jag inte behöver.
Röjt ovanför garderoberna där jag lagt en massa jag inte behöver.
Städat badrummet.
Gått tre vändor till källaren med saker jag inte behöver ha i lägenheten.
Diskat.

Trots att jag gjort så mycket så syns det egentligen inte. Det mesta har ju varit dolt bakom skåpluckor. Men jag vet om det. Det räcker. Det mer synliga tänker jag ta en annan dag. Nu ska jag njuta av en nybakad fralla. =)

Leva med

Nightmare at H&M

Nu har jag och Herr "Aaaaah, jag trampade i en vattenpöl" varit på stan. Det gick hyfsat smärtfritt. Han har nu en bild han borde kunna leva med i fem år. Om han senare känner att bilden känns mindre representativ får han bekosta ett byte av leg själv. Jag har gjort mitt!

New Yorker hade stora skyltar om rea, så till grabbens stora förtvivlan gick vi in där. Hans förtvivlan minskade lite när jag efter ca tre minuter i butiken hittade en väldigt snygg skjorta åt honom och valde att gå direkt till kassan med den istället för att gå titta på fler saker. Jag hade ju hittat det jag sökte där, så varför strosa mer?

Väl ute ur New Yorker såg vi bakändan av vår buss. Jag sken upp, sonen såg förskräckt ut över det. Han hade upptäckt samma som jag. H&M hade också rea! Han visste att det i min plånbok ligger ett presentkort därifrån. Hehehehe. Inget snack om saken, vi gick dit. Eller... jag snackade inte om saken och hans protester lyssnade jag ändå inte på.

Jag måste tyvärr hålla med honom om det som fanns kvar att välja mellan där. "Geez, this is enough to give me nightmares for life!" Min favorit var när jag plockade fram ett osedvanligt hiskeligt plagg för att visa upp och hans kommentar var "FUBAR!". Därefter frågade han vad sjutton det egentligen var, för han såg faktiskt inte annat än en ful trasa som behövde brännas. *S* Jag har presentkortet kvar och sonen är tacksam mot mig för att jag släppte ut honom därifrån. A win-win-situation. ;)

Svindlande glädje och avgrundsdjup besvikelse

När Fed Ex ringde på dörren växte upphetsningen inom mig. Det var ett ex av min första bok och det allra första exet någonsin av min andra som skulle komma med Fed Ex. Åhh, vilken spänning! Jag lyckades faktiskt avhålla mig från att bokstavligen slita upp paketet. Iaf nästan. =P

När jag såg böckerna bultade mitt hjärta av lycka. Åhhh, vad bilderna på omslaget blev som jag tänkt mig! Åh, vad färgerna var bra! Precis som jag ville ha dem. Men...

De har samma format. Det är skillnaden i tjocklek
som gör att den blåa ser större ut.

Plötsligt insåg jag att titlarna på böckerna var... obefintliga! Det finns ingen text alls på omslagen. Ingen titel, ingen författare och ingen baksidestext. Besvikelsen var stor. Jag bläddrade snabbt igenom den första för att se hur innehållet såg ut. Fick lite ångest över att de skickat en bok med blanka sidor, men det hade de inte. Så tog jag för första gången någonsin upp en tryckt upplaga av min andra bok. Jag bläddrade. Jag njöt, trots besvikelsen över omslagets defekter. Jag kom till slutet... och insåg att det fanns en massa sidor kvar att bläddra igenom. Hmmm....

I slutet av boken, efter min berättelse på 261 sidor, del två om mina mongoliska äventyrare på 1200-talet, kommer något helt annat. Ja, ni ser själva...

Jag har nu mailat tryckeriet. Nåde dem om de ser saken annorlunda än vad jag gör. Grrrrrrr

Smälter

Ibland tror jag att grabben gått fler gener av mig än han någonsin kommer att erkänna till. Han vägrar gå ut i regn (iaf när han är ledig), vilket gör att jag misstänker att han har häxblod i sig. Att han är rädd för att smälta om han kommer i kontakt med vatten. Det blir till att vara bestämd.

Vi ska ner på stan idag. Jag är ledig och då kan vi fixa så att Mine-Belse får ett leg. Jag har tjatat i flera veckor på att han ska ta kort så att vi kan ordna ett, men den lata satungen vägrar ju göra något som är ansträngande och tydligen inkluderar det att promenera en kvart för att komma her på stan/gå ner till busshållsplatsen och kliva på en buss och sen ta sig tillbaka. Undrar om häxblodet hans är lika rädd för eld? *funderar på att sätta lite eld i baken på honom*

Varför?

Ibland är det svårt att förstå hur man själv agerar. Var på promenad med jobbet idag och gick in i en butik. Vad ser jag om inte en väldigt prisnedsatt joystick. Till spel alltså. Alla som tänkte något annat kan gå skämmas. ;) Hur som helst, grabben har sagt länge att han vill ha en sådan för att kunna spela flygsimulator spel. Jag har inte brytt mig speciellt om det eftersom han i så fall får spara ihop till en sådan själv. Men när priset är nästan gratis är det inte försvarbart att tvinga honom vänta tills han har tillräckligt för att köpa en till vad som annars är normalt pris.

Jag fick ett löfte om att få pengar av honom så snart han fått sin månadspeng, vilket jag godtog utan motsägelser. Han är glad som en lärka över att ha den där pinnen man förflyttar, skjuter och joxar till saker med. Han blev ännu gladare när jag efter en stund sa att han får den som present. Jag är glad över att han är glad. Däremot är det nu jag börjar fundera på mitt eget agerande.

Jag vill att grabben går ut mer. Att han tar sig för. Skaffar fler kompisar. Och så köper jag en pryl som främjar hans spelande? *suck* Jo, rent rationellt kan jag förstå det, men emotionellt är det inte lika lätt. Jag måste sparka ut ungen oftare. Igår tvingade jag honom vara ute i minst 40 min, oavsett om han satt på en sten och väntade ut tiden eller om han tog en promenad. Jag misstänker att det var en sten som blev lite varm under den tiden, men han kom inte hem förrän tiden var ute. Han behöver fler vänner. Kanske blir det skillnad när han börjar gymnasiet. Eller... vem försöker jag lura? Han ska gå på IT Gymnasiet. =P

Prins Annorlunda

Idag har jag tillbringat några timmar med ett föräldrapar som lyckats berätta om sin upplevelse av att vara föräldrar till en pojke med Down´s syndrom på ett otroligt fint och gripande sätt. Deras värme, kärlek, sorg, ilska, glädje, smärta och förtvivlan genomsyrar boken på ett sätt som fångar läsare och verkligen får honom/henne att förstå. Kanske inte allt, det vore att säga för mycket, men definitivt mer än man gör innan.

Jag har arbetat med personer med Down´s i många år och ansåg mig ha en rätt stor förståelse för dem. Efter att jag läst denna bok ertappar jag mig själv med att tänka att det fanns mycket mer att lära, att komma till insikt med. Just det faktum att jag jobbar med dem innebär en enorm skillnad mot författarna till denna bok. Jag kan gå hem, jag kan byta arbetsuppgifter, jag kan bli avlöst... Föräldrarna kan inget av detta.

Boken är inte någon snyfthistoria. Det är en rak och ärlig berättelse om deras underbara son. Vilka svårigheter som funnits, vilken kärlek man känner. Oavsett. Det är även en tragisk förteckning över hur liten man som privatperson är inför en stab av sjukvårdare som har utbildning och erfarenhet. Som förälder känner man alltid sitt barn bäst, men man vågar ändå inte hävda sig mot de som har detta som yrke. Iaf inte till en början. Tack och lov finns det något som heter sunt förnuft. Det vinner i längden.

Tack Sören Olsson* och Yvonne Brynggård-Olsson för denna underbara bok.


*Ja, samma Sören Olsson som skrivit Bert och Sune-böckerna.