Mors dag

Mors dag. Ja, vad säger man? Det är väl lika bra att ringa. Jag vet vad jag kommer att få för kommentar..."Det är inte mors dag i Canada nu, det var för flera veckor sen". Samma lika varje år. Nu mera rycker jag på axlarna och väljer oftast att inte kommentera alls. Förr påtalade jag alltid att vi faktiskt är i Sverige och att hon ska vara glad över att jag överhuvud taget hör av mig. Nu ringer jag, säger det som förväntas och går sedan vidare.

Men det är sant, det där med att hon ska vara glad över att jag hör av mig. När jag var liten var jag väldigt noga med att ge henne något på mors dag. För mig var det viktigt. I efterhand inser jag att det på något vis fick mig att tro att hon skulle vara snällare om jag uppmärksammade henne på just mors dag. Snällare... jo... snällare är rätt ord, men det låter ändå fel. Mindre arg och frustrerad med benägenhet att ta ut det på barnen är kanske mer korrekt. Skit samma, kontentan av det hela var iaf att jag många gånger såg henne tacka för presenten och sedan leta efter ett bra ställe att gömma undan den. Hon hade ett skåp i vilket hon ställde sådant tills det blev fullt och hon kastade dem. Visst fanns det några få saker hon valde att ha framme, men långt ifrån många. Hennes ursäkt var att hon ju hade så många barn att det inte fick plats med alla saker vi gjort i slöjden, gett i present eller bara velat att hon skulle ha.

Min mor och jag hade ett långt samtal när jag blivit vuxen. Hon fick säga sitt, sedan sa jag mitt. Det blev ett befriande samtal. Hon var iaf stark nog att erkänna att jag i mångt och mycket hade rätt, att hon agerat fel och att hon kunde ha gjort mer för oss, sett oss som personer istället för tyngder om livet. Vi gick från det samtalet med en ny relation. Hon är fortfarande min mor, men vi står på ett annat plan än tidigare. Hon finns fortfarande med i mitt liv just för att hon lyckades göra den förändringen. Hon lägger sig inte i, hon kommer inte längre med den där ihållande, ihärdiga, orättvisa och jävligt taskigt framlagda kritiken om precis allt som handlade om mig (jag var äldst hemma och fick ta hela hundhuvudet även då jag inte ens varit där) och hon låter mig själv bestämma i vilken omfattning vi har kontakt. Detta har inneburit att vi har mer kontakt idag än vi hade förr och att vi idag är mer som kompisar än som mor och dotter.

Mors dag är mer som en formalitet för mig. Jag kommer att ringa, hon kommer att bli glad trots att hon fnyser åt tilltaget och jag kan gå vidare utan att det påverkat mitt liv mer än att jag vet att hon uppskattar det.

Avklarat

Marknaden är gjord. Det tog inte lång tid. Jag längtade hem innan jag ens kommit fram, men gumman har nu fått sin dos för denna säsong. Det kommer ju en större marknad till hösten, men den ska jag försöka undvika. Ja, ja, jag ska iaf försöka. =P

Nu ska jag iväg och se om gösen är mer samarbetsvillig idag. Hoppas det. Vore gott med gösfilé till middag någon kväll den kommande veckan. =)

Klart

Räkningarna är inne. Jag valde att betala av allt på en skuld som egentligen skulle ha tagit några månader till. Jag är nu fattig som en kyrkråtta, men det känns ändå ok. Jag hoppas på att lönekontoret snart kan ordna upp det som blev fel med min lön och betala ut det inom kort, men även om det inte sker så kommer jag att klara mig. Jag har gjort det förr. Överlevnadsexpert. Det ska jag lägga till på mitt CV. Det måste ju ändå vara en otrolig merit..? *S*

Nåja, solen skiner och jag tillbringar eftermiddagen i tvättstugan. Kan ju inte anses vara bra planering, men vad gör man när man (åter igen) varit slapp, slö och likgiltig nog att strunta i att tvättkorgen varit full ett tag? Nu har både mina och grabbens kläder sinat så pass i garderoberna att jag inte längre kan ignorera tvättkorgen, så det är bara att hugga i och få undan eländet.

Marknaden om några timmar. Minuterna tickar på allt fortare. Ångesten växer.

Idag blir det soligt

Jag är lite förvånad, faktiskt. Solen förväntas visa sitt vackra ansikte hela helgen. Är det fler än jag som reagerat på det ovanliga i det? Jag menar... det är ju marknashelg! Det ska vara regnigt. Jo, kanske med solglimtar, men överlag ska det vara grått och trist. *S*

Jag undviker marknaden. Inte min grej. Jag hymlar inte om det. När folk frågar om jag ska med ner får jag bokstavligen eksem av bara tanken. Hemskt, hemskt och åter hemskt. Trångt, trångt och ännu trängre. Folk överallt, föräldrar som jagar sina barn som i sin tur skriker och vill ha saker. Jag bara kan inte med marknaden. Inte ens om jag försöker, säger till mg själv att det inte är så farligt och går dit med ett (hyfsat) öppet sinne. Jag får krupp på skiten så fort jag kommer dit trots den mentala peppning jag genomgått.

Tror ni inte jag ska dit idag i alla fall? Jodå, hon är smart. Hon pratar med mig när jag är upptagen med att fixa något hemma hos henne. Hon lägger fram det så himla försiktigt i början, bara för att låta fröet få fäste. Sen låter hon det vara ett tag. Nästa gång vi pratar lägger hon in längtan i rösten. Om hon bara hade någon att gå dit med.... Jag brukar ändå säga nej. Jag håller spjärn mot den emotionella attack jag utsätts för. Jag menar det verkligen också. Men i slutändan vinner hon. "Åh, de håller ju på att bygga om vägen där. Vilken väg ska jag nu gå? Jag hoppas det inte blir för krångligt för mig att ta mig fram ensam." Jag suckar mentalt då jag hör mig själv säga "Ja, ja, farmor, jag följer väl med dig så att du kan köpa *fyll i med vad helst det kan vara som hon bara måste ha detta år*, men sen går vi hem direkt". Tack och lov att hon är gammal nu. Tidigare år har hon släpat mig runt hela eländet. Nu kanske vi kommer hem efter bara en kort sväng på området.

Ingen lycka

Fisket var inte lika framgångsrikt som jag önskat. Faktiskt var det inte framgångsrikt alls. En enda gös kom upp i båten. Visserligen en väldigt fin sådan och jag missunnar inte den som fick upp den sin fångst, men jag hade också velat känna den där spänningen i linan som sedan snabbt efterföljs av en stund då adrenalinet pumpar. Jag är helt enkelt lite avis. *S* Men det var ändå kul att det var en av grabbarna som var med som fick den istället för att någon vuxen skulle ha fått den enda fisken. =)

Tyvärr var det satan så kallt ute också. Härligt va, ingen fisk och kallt som fasiken. Jag kom hem för ca tjugo minuter sedan och har slängt på mig fleece, tjocka strumpor och en filt. Jag ska snart krypa ner i sängen och funderar allvarligt på att ha pyjamas på mig. Jag gillar verkligen inte att sova i pyjamas, men just nu känns tanken lockande. =P

Nåja, trots kyla och dålig fiskelycka är jag ändå väldigt nöjd med kvällen. Jag älskar att fiska, jag gillar att sitta i solen (iaf i början av kvällen) och jag hade trevligt sällskap. En bra kväll, alltså. =)

Fredagsfiske

Jag har nyligen kommit hem från jobbet. Jag var så klibbig efter promenaden att jag valde att ta en snabb dusch trots att jag om någon timme ska ut på sjön. Det vankas gösfiske. Jag har bara fått upp några få sådana tidigare och ikväll hoppas jag på en förbättring av det resultatet. Man vet aldrig... men gös är gott så jag ämnar vara ihärdig. =D

Ha en bra fredagskväll!

Tack!!!

Rockern förtjänar ett stort tack. Jag har nu sett gårdagens avsnitt av Gray´s. Jag brukar försöka se till att inte missa något alls, men ibland blir det inte som man tänkt. Jag hade då tänkt vänta tills på söndag för att se reprisen, men snälla Rockern gav mig länken till ett ställe där man kan se avsnitt efter avsnitt av olika serier.

Jag är sugen, men jag tänker inte se nästa avsnitt också. Inte förrän på onsdag. Det är som sagt frestande, men om jag avhållit mig från att ladda ner säsong efter säsong tidigare tänker jag inte börja fuska nu. =)

Eeehhh...?

Jag är nu hemkommen från läkaren. Det var en minst sagt intressant upplevelse. Han ställde en massa relevanta och irrelevanta frågor om foten. Efter många om och men övergick han till att faktiskt undersöka den. Han vände och vred på den så att jag kände att jag ville stämpla honom i väggen med hälen på sagda fot. Shit, det gjorde verkligen ont. Vid ett tillfälle sa han "Oj, det verkade göra lite ont". Perceptiv djävul. Jag blev imponerad... av att han missat att jag tidigare suttit och knutit nävarna, flämtat till, sagt aj och faktiskt gjort en mindre graciös vridning av kroppen i samma riktning som han då vred foten för att minska vridningen på foten. Han verkade lite lost faktiskt.

Jag blev helt övertygad om detta faktum när han efter undersökningen, efter alla frågor och efter att jag förklarat ingående hur det känns i foten sa "Det verkar inte vara något fel på foten." Eeeeeehhh? Va? OK, jag köper att det kanske inte är någon skelettskada eller något lika allvarligt, men det är uppenbarligen något fel. Det fattar ju till och med en blind, känselbefriad och mindre intelligent person. Plötsligt kom han att tänka på något. Efter 20 min av frågor och undersökning som efterföljts av ett konstaterade att allt är som det ska mindes han att fråga om den varit svullen. Jo, hela första veckan var den ju det. "Aha!" utropade detta aningen taffliga exemplar av läkarkåren, "då kan det ju kanske vara en skelettskada iaf! Vi skickar dig till röntgen så får vi se."

Sonen skulle undersöka sin psoriasis hos samma läkare direkt efter min tid, så han var med in. Han skakade misstroget på huvudet och såg ut att önska sig långt bort. Värre blev det. Det bestämdes att det skulle tas en biopsi på en psoriasisfläck, men först ville läkaren konsultera med den som träffat grabben i detta ärende tidigare. Det var tre år sen vi var till läkaren med just detta problem. Troligt att hon mindes - NOT. Men han sprang iaf iväg och sonen uttryckte en önskan av att det förhoppningsvis var någon annan som skulle ta själva biopsin då denna läkares händer påminde om de hos en parkinsonsjuk. Han hade inte sådan tur, utan denna läkare gjorde biopsin... efter att han fått springa i omgångar för att hämta den utrustning han glömt. Handskar, pincett, sax och plåster. Härligt med dugligt folk på rätt plats. Tur att det fanns en bra sköterska där också.

Nu får jag vänta och se. Svaren på både biopsin och röntgen, som jag åkte och gjorde direkt efteråt, kommer med posten.

Läkarbesök

Det är grått och trist utanför fönstret. Klocken närmar sig tjugo över sju. Snart ska jag iväg. Inte till jobbet denna morgon, utan till läkaren. Det är dags att låta någon som (förhoppningsvis) vet vad den gör att klämma på min fot. Troligen blir det direkt till röntgen efter själva läkarbesöket, så jag har varit taktisk. Jag tog ledigt hela dagen så att jag slipper sitta och undra när i helskotta jag kan bege mig till jobbet. Bäst att eliminera stressmoment som sådan direkt.

Grått och trist ute, men jag mår bra.
Solen som lyste upp mitt liv igår skiner fortfarande. =)

Solen skiner

I morse kände jag mig trött, slö och ville inte riktigt kliva upp - alls. Då jag är dålig på att låta nedstämdhet eller seghet vinna klev jag ändå upp och duschade. Väl på jobbet kändes det bättre. Jag gillar ju verkligen mitt jobb och har oftast kul där. Några få undantag finns ju, men i regel är jag glad när jag är där. Humöret steg alltså. Mitt på dagen ringde min mobil. Det brukar den sällan göra på dagtid. Sms, ja. Ringa, nej. Ett för mig okänt kommunnummer. "Hmmm, vad har grabben nu hittat på" hann studsa omkring i min skalle innan jag svarade. Det var inte från skolan. *pust* Nej, det var bemanningstjänst.

Jag bryr mig inte om vad folk säger, jag gillar bemanningstjänst. De har alltid varit schyssta mot mig. Visst kan det ibland bli fel, missförstånd och helt åt helvete, men i regel är de schyssta och har alltid ställt upp på mig. Lika så idag.

Orsaken till att kvinnan ringde var att det strulat sig med några sjukersättningsdagar när jag var sjukskriven i dec och hon frågade om några datum. Hon skulle kolla upp dem och sedan kan jag vara berättigad till två dagars ersättning jag av någon anledning inte fått. Hon skulle även kolla upp några saker med denna månads lön eftersom de gjort om sina system och det verkade ha fallit bort någon dag eller två. Oj. Jag som trodde jag skulle få sitta i låååång telefonkö för att få ordning på just den saken. Härligt med service. =D

Efter det samtalet lös solen. Bokstavligen alltså. *S* Det tillsammans med att samtalet innebar att jag besparades en massa strulande för att rätta till saker gjorde att jag var glad under eftermiddagen. Mailet från Lulu gjorde att jag var himlastormande glad. Att grabben varit snäll och fixat lite här hemma innan jag kom hem gjorde att jag gick omkring och log för mig själv. Jag sken ikapp med solen på himlavalvet.

Nu på kvällen har jag dels haft grannarnas minsta två här och fått busa som sjutton med dem och dels haft sällskap i buset med en gammal vän som jag träffar allt för sällan. Det är alltid så trevligt när vi äntligen får till en träff. Hon är ett vandrande solsken. Man kan inte vara på dåligt humör när hon är i närheten. När man är glad och träffar henne blir man ännu gladare. En perfekt avslutning på en bra dag. =)

Dagar som denna vet man varför man fortsätter.

Lyckan har vänt?

Idag fanns det ett mail i min inbox. Jaaa, det brukar iofs finnas det, men då är det mest skräp från facebook och en massa korkskallar som inte fattar att jag deletar kedjebrev direkt, utan att passera gå. Detta mail var annorlunda. Det var från Lulu, siten jag lagt ut min bok på.

Detta är inledningen på mailet;

Dear Lulu Author,

Congratulations, your book has been selected for listing on Amazon.com's Marketplace! As a result, your book will now be easily found on the world's largest online bookseller.

Oj. Jag blir listad på Amazon.com. Lulu har ett samarbeta med Amazon, men i vanliga fall kostar det en hyfsad slant att använda sig av de erbjudanden som finns att lista sin bok på Amazon. Jag har ju inte tänkt göra en massa reklam för den blivande trilogin förrän jag skrivit klart alla delarna, så därför valde jag att inte betala för en sådan tjänst. Nu får jag den tydligen gratis. Wow. Jag känner mig så himla glad. =D

Olyckligt

Till förra inlägget fick jag en kommentar om en känsla av skuld inför den konstiga smärta jag har i foten. Jag hjälpte ju en kompis såga lister och efteråt stramade och spände det rejält i foten efter att jag hållit gersågen på plats med fötterna där vi satt på golvet och sågade för glatta livet. Finns inte en chans att det är kompisens fel att jag har ont. Nix, det är bara min vanliga otur. *S* Jag har massor med knepiga skador på min lista. Ett tag funderade jag på att skaffa klippkort på akuten. =P

Jag har brutit lilltån när jag hoppade twist. Utan att jag kände det fastnade jag med tån mellan springorna i trallen på altanen och tån gick av då jag hoppade uppåt. Aj.

Jag fick sprickor i både lill- och ringfingret på vänster hand då jag spelade badminton. Fråga inte hur det gick till, för jag har ingen aning. Plötsligt gjorde det bara ont. Troligen var det då jag fick ett slag av min spelpartners racket, men det tog upptill på mitt racket och borde därför inte ha skadat mig alls.

Jag bröt av halva ledbandet till tummen då det inte gick att svänga cykeln och jag hade för hög fart för att undvika närkontakt med ett väldigt fint träd som stod där.

Jag fick hjärnskakning då jag gled av en balk som var på två meters höjd när vi hade gympa.

Jag har brutit armen på två ställen - när jag klev av en stillastående motorcykel.

Jag stängde själv en bildörr och fick ändå tummen i mellan. Självklart hade jag låst dörrfan innan jag slog igen den.

Hela jag var gul och blå den gången jag vaknade nedanför en väldigt fin, svängd trappa. Jag skulle gå förbi, snubblar till och blir närmare bekant med både trappsteg, vägg och ledstång.


Det finns fler skador och krämpor än dessa, men de här får räcka för denna gång. *S*
Det konstiga är att jag inte ens är speciellt klumpig eller klantig. Jag har bara maximal otur. Där andra skulle ha fått ett blåmärke får jag åka till akuten, där andra skulle känna ett svagt obehag får jag ont som fan. Sånt är livet. Att jag gör illa mig är absolut inte någon annans fel. Det bara är. C´est la vie. *S*

Redan?

Jag är dålig på att vara bitter och se saker i enbart svart. Jag håller redan på att acceptera läget och inse att det bara är att göra det bästa av det. Det kommer bli tufft, det kommer saknas en del och det uppskattas inte, men att gå omkring och grubbla kommer inte göra något bättre. Svära tänker jag fortsätta göra men utöver det ämnar jag ta mig igenom detta utan att bli galen av bitterhet. Punkt slut!

Förresten, jag har äntligen tagit mig i kragen och bokat tid hos läkaren för att kolla min fot. Lika bäst att få det gjort. Det jag trodde var en sträckning ger inte med sig och hur fånig jag än kommer att känna mig när jag förklarar att jag haft ont sedan jag höll en gersåg på plats med fötterna så måste den tyvärr ändå kollas. =P

Vad säger man?

Det vore ju ett skämt att säga att det varit en bra helg för mig. Visst var lördagen bra på dagen, men fredag, lördag natt och som direkt följd av lördagsnatten även söndag har varit allt annat än bra.

Ingen ursäkt, ingen som ringt för att ens höra hur det är. Varför är det så jävla lätt att bete sig som urkorkade primater och så jävla svårt att stå för det sedan?

Jag behöver semester från mitt liv. Är det inte september snart?

Kaos

Grillningen var trevlig.
Det blev dart istället för kubb, vilket också var trevligt.
Alla satt och skrattade och hade kul.
En plötslig knytnäve utan vare sig förvarning eller anledning förändrade allt.

I över fyra timmar rådde kaos. Även om situationen lugnades ner flera gånger fanns där ett überpucko som inte visste när man skulle ge sig. Den ena kombattanten gick hem, men fick telefonsamtal efter telefonsamtal med hot och hån. Hetlevrad kille. Klart han gick tillbaka. Jag hatar machoidioter som tror de kan lösa saker, även om de inte ens vet varför de slåss, genom att just slåss.

Jag har ont i foten. Den blev trampad på en av de gånger jag slängde mig i mellan dessa puckon. Jag har ont i sidan av ryggen. Har nog blåmärke där.

Hade det inte varit för att någon jag håller väldigt kär och som inte hade med detta att göra skulle ha drabbats hårdast av detta om de fått härja fritt skulle jag ha låtit dem puckla på varandra för glatta livet och nöjt mig med att utvärdera teknikerna i förhållande till framgångarna. Istället stod jag i mellan två riksidioter.

Lugnt

Idag blir det lugnt. Grillning och kubb stod på programmet fram tills det började regna. Grilla kan vi fortfarande göra, men kubben låter vi nog bli.

Jag hör regnet smattra på fönsterblecket. Det känns som en spegling av hur jag känner mig inombords. Snart nog har regnet gått över och solen kommer åter på besök. Det funkar så i mig också. Jag orkar inte gå vara nere hela tiden så det är lika bra att glädjas över det som är bra i livet. I vissa stunder känns det som om det inte finns något bra alls, men faktiskt... ser man sig omkring finns det massor! Det finns glädjeämnen överallt. =)

Ordningen återställd

Sonen har duschat, köket ser ut som vanligt (iaf nästan), lukten håller på att vädras bort, vi har ätit och sonen är hos pappan för att lämna tillbaka switchen för denna gång. Snart kommer han hem, ramlar i säng och är okontaktbar tills imorgon lunch någon gång.

Själv tröstäter jag choklad. Jippie. Jag kommer väl få finnar och andra roliga utslag av det. Skulle liksom passa in nu. Men, men, chokladen är god och förresten är den snart slut. Butiken stänger om tio minuter och jag ämnar sitta kvar i denna stol tills de minutrarna gått. Kiosken ska jag tillfälligt glömma existerar.

Alkohol kanske funkar bättre än choklad???

Felringning

Efter att ha läst Kanelens blogg om ett felskickat sms kom jag att tänka på ett samtal jag fick från någon stackare. Det är nu rätt länge sen, men jag minns det som om det vore igår. Jag kunde inte låta bli att hänga på.

Han: *insinuant tonläge* Hej, tänk dig en picknick, lite vin, kycklingsallad och mig....

Jag: *lågt och menande* Mmmmmmmm

Han: *samma tonläge* Jag vill smeka dig över hela kroppen, känna varje cm av dig under mina händer, smaka på dig....

Jag: *mer sensuellt* Mmmmmmmm

Han: Saknar du mig?

Jag: *pragmatiskt* Det beror väl på vem du är.

Han: *förskräckt* Eeeehhh, vet du inte det har jag nog ringt fel. Ursäkta!

*klick*


Där gick jag nog miste om något, eller vad tror ni? *asg*

Lugnat mig

Nu har jag fått lite distans till allt, så jag kan se mer sakligt på skiten. För skit är det fortfarande, distans eller ej.

Jag har under de senaste åren betalt av på min skuld till kronofogden samtidigt som jag sett till att några andra skulder inte hamnat hos dem. Allt detta har inneburit att skulden hos kronofogden numera är på en tredjedel av den initiala summan och jag snart är klar med de övriga avbetalningarna. Livet såg rätt ljust ut alltså.

Idag har jag efter ett samtal med kronofogden fått veta att de ämnar dra runt 2000 kr från min lön varje månad. De bryr sig inte ett vitten om andra skulder eller att jag inte kommer att få underhåll förrän efter sommaren eftersom jag är skyldig pappan pengar, det räknas ändå som en inkomst. Jepp, från och med juni blir jag i praktiken lite över 3000 kr fattigare i månaden., iaf i några månader. Jag klarar mig med nöd och näppe igenom månaderna som det är, men tänka sig - det är oväsentligt för dem. Övriga skulder ska jag genast sluta betala och istället låta dem gå till kronofogden - som glatt slänger på 1200 kr till på varje skuld för anmälningsavgift, behandlingsavgift och någon annan avgift.

När jag påpekade att jag faktiskt slitit hund för att betala av och göra rätt för mig sa han att jag hade tjänat på att låta allt gå till dem direkt och sedan låtit det växa där eftersom jag då kunnat få skuldsanering. Där får man för att man försöker göra det rätta.

Inte undra på att folk ger upp. *ledsen*

Skit

Skit, skit, skit, skit, skit, skit...

Jävla helvetesdag!

Det är fan inte rättvist.

Kök/kort

(En gammal bild. Det är sju resor stökigare i köket nu)

Jag har äventyrat mig in i köket nu. Det luktar surt tonårsrum där inne. *ryser* Tre grabbar som suttit uppe hela natten och fäktat med armarna, bröstat upp sig inför nästa anfall (jag kommer aldrig förstå) och till hälften stått upp i spänning genererar onekligen en massa hormoniella utsöndringar. Urk. Jag kommer att få vädra i flera dagar för att få tillbaka lukten av mitt kök. *S* Det ser dessutom ut som ett tonårsrum. Grabben kommer att få städa en hel del när de är klara. Pizzakartonger, spel, diverse datatillbehör, drickaflaskor, brödpåsar, godispåsar, energidrycksburkar och skräp av allehanda slag ligger och dräller överallt. Inget jag kommer att ta reda på och det ska vara rent till kvällen. Känner ni åskan som är på väg...? ;)

Kortet är aktiverat. De var himla snälla att inte skriva i brevet jag fick med kortet att det bara var att ringa telefonbanken för att fixa det. Inte heller kunde hon förstå att jag var tvungen att aktivera det eftersom det inte var ett nytt kort med ny kod utan ett nytt ersättningskort med samma kod, men sånt är livet. Murphy bor ju hos mig. =P

Eftersom jag hade rätt lång väntetid på banken satt jag och tittade på folk. Det fanns en intressant skillnad faktiskt. Folk med tydlig utlänsk härkomst tittade uppe på kölappsmaskinen för att se om det där låg någon lapp som gav fördelaktigare nummer medan sådana med tydlig svensk härkomst helt enkelt tog en lapp ur maskinen, suckade djupt för att sedan gå sätta sig med en lite resignerad uppsyn. Det var inte någon diffus skillnad mellan dessa, grupper utan det var genomgående. Lustigt. =)

Hyfsat lugnt

Grabbarna har LAN-at inatt. Det gick lite vildare till än förra gången. Antagligen har de blivit lite varmare i kläderna här. *S* Tydligen är jag den enda av dessa tres föräldrar som tycker att det är ok att de occuperar ett rum i så många timmar. Det är ok att de gör det hos någon annan, men hemma betackar de sig. Nåja, grabbarna har haft himla roligt iaf, vilket är huvudsaken.

Tänkte sova bort hela förmiddagen. Nu borde jag iofs ha vetat att det inte skulle ske eftersom det nästan aldrig blir som jag planerat, men jag gjorde ett gott försök. Tyvärr blir man bara frustrerad av att ligga kvar i sängen och låtsas sova, så jag gick upp, duschade, bäddade, åt frukost och nu vette sjutton vad jag ska göra... Gå ner till banken och aktivera mitt nya minutenkort kanske? Måste ju göras och jag är ju ändå vaken... =P

Off

Det är drygt. En inre kamp med mig själv. Varje morgon liknar varandra. Jag får tvinga mig själv att inte ligga kvar i sängen, att inte "råka" försova mig och att inte känna efter i precis varenda cell hur jag mår eftersom jag ju då kan hitta något som gör att jag ringa och sjukanmäla mig. Det är nog det som gör att jag hela tiden känner mig så trött. Ja, tillsammans med att dölja allt detta utåt alltså.

Nu är jag inte så långt nedsjunken i att må så att jag inte kan göra saker. Faktum är att jag gör än mer än jag brukar under sådana här perioder. Min vilja vägrar låta mig försjunka i någon form av destruktiv dvala. Jag funkar inte så. Visst, det tar emot att gå upp. Visst, jag skulle kunna gå köpa bröd men det är ju så mycket godare med hembakat. Visst, jag skulle säkert kunna gå till läkare och bli sjukskriven men jag älskar verkligen mitt jobb - oftast. Visst, jag skulle kunna hålla mig till att göra endast mina arbetsuppgifter och sedan inget mer men andra behöver ju faktiskt ett handtag ibland. Visst, jag skulle kunna hålla mig hemma efter jobbet men jag gillar att träffa mina vänner och jag har trevligt även om jag just nu måste tvinga mig själv till att göra det.

Mini-Belse tycker att jag tjatar för mycket just nu. Jag försöker låta bli. Ändå hör jag mig själv gnata och tjata som om jag vore min egen morsa. Precis sådan jag lovat mig själv att aldrig bli. Beklämmande. Jag försöker verkligen ändra på det. Det funkar så där. Det går åt rätt håll men ibland får jag hjärnsläpp och glömmer hur han funkar och då kommer tjatet trots att jag borde bita ihop och vänta ut honom.

Något jag märker när jag känner så här är att jag blir väldigt analytisk. Jag kan se på andra och undra. Min kollega med panikångest till exempel. Självklart hyser jag enorm empati för henne... eller gjorde iaf innan... men just nu funderar jag mer kliniskt på det hela. Jag menar, hur gör man för att gråta för allt? Själv är jag inte benägen att låta det strila från ögonen i tid och otid, så att göra det i så många olika situationer är för mig fascinerande, speciellt som det ibland verkar användas för att komma undan vissa arbetsuppgifter. Dramaten nästa eller?

Usch, nu känner jag mig elak. Men faktiskt är det sådant jag funderar på. Men utåt märks det inte. Någon har påpekat att jag ser trött ut, men i övrigt verkar jag som vanligt. En vilja av stål och en kärna av rost.

Våghalsig

Idag har jag varit modig.
Jag mötte situationen med stor tveksamhet och med ett bultande hjärta. Tänk om jag förstörde hela grejen, tänk om det gick illa, tänk om...

Alla de mörka tankarna förpassades till den djupaste möjliga vrå i huvudet. Att tänka skulle bara förvärra saken. Bättre att bara dyka rätt på. Beslutsamheten växte. Jag förde handen till munnen. Sakta öppnades munnen och jag tog en tugga. Doften spred sig i näsborrarna innan jag blev medveten om smaken. Den var... ok. Lite underlig. Inte äcklig, men heller ingen sensation. Singoalla lakrits. Näh, jag håller mig till orginalet. Upplevelsen av vanlig Singoalla förstördes inte av hoppet över staketet. =D

Leeeeedig!

Nu är jag ledig fram tills på måndag. Jag valde att ta ledigt på fredag eftersom det dels var möjligt och jag dels ska jobba varje vecka under sommaren. Ingen ledighet då för mig, inte. Heltid fram tills den 14 augusti. En ledig fredag kände väldigt lockande... och behövlig. =D

Ha en bra onsdagkväll, alla! =)

Eeeeh?

Hörde nyss på radion att det är 75% vanligare för schizofrena som missbrukar droger att begå brott än det är för schizofrena i övrigt. Eeeeehhhh...?

Den fördelningen finns väl hos alla människor, oavsett om de är schizofrena eller inte? En missbrukar har i regel ett beroende som måste tillfredställas och är mer benägen att falla för frestelsen att kliva över gränserna. Känns som lite onödig forskning, faktiskt.

Inte som andra

Min allergi är lite speciell. Av någon outgrundlig anledning bestämmer den sig för att vara som allra värst när det regnar och det rimligen torde vara lindrigare med pollen eftersom det sköljs bort. Jag har bara lidit av allergi de senaste fem åren, men detta mönster har varit ett faktum under alla de fem åren.

Andra berättar om den lindring de får av regnet, hur skönt det är när växternas försök till att sprida sig spolas bort med ett uppfriskande regn. Hurra för dem, då. Jag vet direkt att det regnar, men inte för att allt känns lättare. Nix, fram med nässprejen. Glöm för fasiken inte att ta tabletten. Ha näsdukar i beredskap. Det kommer att bli bättre, men det tar någon eller några dagar.

Jag fattar inte riktigt varför det blir så här. Man bokstavligen ser hur pollenet är nedtygt och bundet till marken av de tunga droppar som fångat upp det på sin väg ner mot marken. Kanske är jag mer allergisk mot markbunden pollen, på något konstigt vis? Nå, bara att åter igen konstatera... Jag är inte som andra. =P

Uttryck

Jag har blivit överkänslig. Totalt intolerant. Det är det enda sättet jag kan förklara hur vissa uttryck kan reta mig. Nu är det väl egentligen inte uttryck utan snarare utfyllnad. Att mitt i en mening slänga in ett eller femton "så att säga" eller "hit och dit" kan väl inte kallas annat än utfyllnad?

När jag var yngre präglades mitt språk av typ, och och det engelska so? När jag pratade engelska var det fortfarande so som var ledande men då i kombination med what. Andra ord jag använde var and och as if. Morsan var färdig att slita sitt hår. Jag fattade ingenting. Mitt 14-åriga sinne var övertygat om att kärringen inte fattade någonting och var ute efter att sabba för mig. Det måste ju ha varit så, eller hur? =P

Nu är det inte grabben jag retar mig på eftersom han använder sig av väldigt få uttryck av det slaget, utan det är när vuxna använder dem som jag plötsligt får högt blodtryck och funderar på bästa sätt att slita ut tungan på någon. Ibland - ok. Hela tiden - får mig att fundera på om vederbörande har stora brister i sitt vokabulär och känner ett oavbrutet behov av att dölja det med meningslöst pladder.

Ljudbok

Jag har äntligen fått ändan ur och fört över en ljudbok i grabbens mp3. Ja, jag vill ju inte ta bort min musiklista så jag snodde grabbens mp3 eftersom han ändå aldrig använder den. Nu kan jag varva mellan musik och bok efter humöret. =D

Men faktiskt... jag har nog valt fel bok. =/ Den jag lyssnar på är rätt dålig. Inte dålig som i att den är förutsägbar eller att den har en usel handling, utan dålig som i att den är tråkig som fan. Kanske är det så att jag är så van vid att läsa själv och att det då går rätt hasigt. Inte så att jag rusar mig igenom en bok, men jag läser snabbt utan att för den skull missa något i handlingen. Som det är nu lyssnar jag på en röst som läser rätt långsamt och jag känner att det aldrig kommer att bli färdigt.

Det är en kriminaldeckare som heter Hjärtats mörker. En kvinna blev mördad i bokens början. Verkade ju lovande. Man får följa olika personer i olika kapitel. Krimmaren, en kvinna som heter Sara och sedan en del bifigurer. Sara verkar hit intills inte ha något med mordet eller handlingen runt det att göra. Det är synd. Boken hade nog varit bättre då. Istället är kapitlena om hennes frustration över att vara arbetslös, inte få nytt jobb, känna sig som markservice hemma och en längtan att börja skriva en roman mycket längre än de om kriminalaren som försöker lösa mordet. Hennes resa till Frankrike resulterar i en blöt kväll och en vild natt - med en annan kvinna. Jippie, liksom. Hur många olika sätt kan man beskriva ångesten över en sådan situation, tror ni? Författaren är uppe i minst sju redan och det är måååånga kapitel kvar i boken. =S

Jag ska att lyssna klart på detta elände, sedan kommer jag lyssna på Mankells Kinesen. Det är de två ljudböcker jag äger. Om jag inte gillar Kinesen kommer jag skrota hela upplägget som något som inte passar mig. Punkt slut.

Måndag

Just nu har jag så lite fantasi att jag döper bloggarna efter veckans dagar. Hur fattigt är inte det? Usch och tvi. =P Men, men... samtidigt som det känns fattigt så tänker jag inte ändra på det. Just denna ska heta måndag och jag tänker göra det motsatta till vad många andra gör när det är måndag.

Jisses, vilken härlig dag! Det var lite tungt att kliva upp i morse, men det spelade ingen roll. Trots det blev dagen hur bra som helst! Jag fick lite bassning (orättfärdigt) av en person idag också, men inte ens det kunde spoliera mitt humör. Vad som orsakat denna oväntade anstormning av gott humör?

Min kollega har återvänt från sin semester, jag har talat om för chefen hur jag upplevde förra veckan och fått henne att åtgärda resten av maj så att det inte blir likadant igen, grabben hade lagat mat när jag kom hem och jag har insett att jag trots allt omkring mig ändå har det rätt bra. Sådant kan verkligen lyfta humöret. =)

Jag fick mig dessutom ett rätt gott skratt när det ringde på dörren och grannens sjuåring, han som är så blyg, stod utanför och sa "Ge mig bröd till frukost.... *besvärad tystnad*.... är du snäll". Tur att jag bakade i går. =D

Söndag

Jag brukar alltid inbilla mig att söndagarna kommer att vara lugna och sköna. Jag vet inte varför jag fortsätter ha den villfarelsen eller varför jag fortsätter insistera på att jag ska ha en lugn och skönt söndag. OK, denna söndag har inte varit stressig eller så, men jag har ändå hunnit med en hel del.

Imorse bakade jag bröd här hemma. Jag kollade frysen och insåg att påsen jag ämnade ta ut var den sista. Inte bra, inte bra. Visst hade jag kunnat springa ner till butiken och inhandlat nytt, men det var mitt på förmiddagen, butiken öppnar tolv, det är söndag och hembakat är ju bara så himla gott. Då så, en sats á la en liter basilikabröd var snart på g. Under tiden brödet jäste fixade och donade jag här hemma. Lite plock här, lite plock där. Till slut hade allt det där småplockandet renderat i att jag var rätt nöjd.

Mitt på dan gick jag först över till grabbens pappa och gjorde en inventarie av garderoben. Som jag misstänkt fanns det en hel del där som hör hemma hos mig. Eftersom grabben inte bott där på några månader var alla kläder rena och det var bara att plocka ner dem i en påse och bära hem dem. =) När jag varit där var det dags att knata över till syrran. Jag hade redan bestämt mig för att ta med det jag behövde för att baka bröd där också. De bakar aldrig och syrrans flickor gillar när jag gör sådant med dem.

Några timmar och tjugo frallor senare gick jag över till mitt ex. Han jag träffar igen alltså, inte pappan. Kan vara lite förvirrande kanske, men pappan är pappan och exet är exet. OK? *S* Där stannade jag inte länge eftersom jag behövde traska hemåt igen för att ta hand om tvätten. Tre timmars tvättstuga en söndag kväll. Jippie, liksom. Men samtidigt är det kanske den bästa tiden. Nu behöver jag inte fundera på tvätt på en vecka och kan därför ta det lugnt på kvällarna. Jag lagade mat, åt, diskade undan och gjorde rent akvarierna när jag ändå var tvungen att vänta på att tvätten skulle torka.

Vart sjutton är den där lugna och sköna söndagen någonstans??? =P

Varför

Jag ser som bekant sällan på tv. Igår kväll gjorde jag ett undantag till den regeln. Nej, jag såg inte på Eurovisionschlagerfestivalen. Det skulle jag aldrig göra. Jag har lyckats missa alla utom en deltävling och sedan alla dessa otaliga inför-tävlingar. Finns inte en chans jag skulle utsätta mig för finalen då. *skakar bestämt på huvudet*

Däremot fick en reklam mig fundera. Jag menar... varför låna in ett utlänskt uttryck om man ändå känner ett behov att översätta/förklara det ingående?

"Kom till våra hotell. All inclusive, där allt ingår!"

Eeeehhh... ja, naturligtvis. Vad annars?

Guide

Dagen har varit suverän. Precis vad jag behövde!

Jag lotsade marbor genom ett knökfullt centrum. Folk överallt! Man kunde nästan tro att det var Arosfestival... eller vänta... Vattendraget heter det nog nu för tiden. Det brukar vara den helg på året då man märker att det faktiskt finns människor i vår stad. Det visade sig att det var Barnens Dag och det därför var ovanligt mycket folk ute. =)

En snabb sväng in på New Yorker renderade i att grabben nu har en fin skjorta att ha på skolavslutningen. Han själv tycker att hans urtvättade t-shirt och en par skabbiga shorts funkar bra, men jag är lite petigare då rå. Han ska ha skjorta och ett par schyssta shorts, gärna i jeanstyg. Punkt slut. Jag vann naturligtvis den diskussionen. *hehe*

Marbor var lite nyfiken på vårt trädhushotell, hotell Hackspett som ni ser på bilden överst, så när vi kollat tågtider tillbaka till hennes lilla samhälle gick vi genom Vasaparken för att ta oss en titt på det. En av stadens mindre lyckligt lottade personer såg välvilligt på oss när vi gick förbi och uttalade dagens kommentar med äkta Rasmus på luffenröst (ni vet, när han vädjar till Oskar om att få stanna hos honom); Vackra flickor, kan inte jag få bära er plånbok? Hans önskan blev inte uppfylld men vi fick oss ett gott skratt.

Mötet blev förresten ett bra sådant. Trots att vi aldrig träffats tidigare var det inga problem att fylla nästan fyra timmar med prat. Vi strosade, kollade runt, åt god mat på Bishop´s, jag lämnade över boken hon vann i utlottningen (och passade samtidigt på att bli av med två andra böcker jag läst och inte ville behålla) och avslutade med en kopp kaffe resp thé på Gränden innan det var dags för henne att fånga in tåget hem. Det är nog inte sista gången vi träffas. =) Tack för en bra dag, vännen!

Möten

Sedan jag började använda nätet har jag lärt känna en hel massa människor jag annars inte skulle komma i kontakt med. Visst har det figurerat en och annan knepig människa som snabbt blivit bortvald när knepigheterna blivit allt för... ja... knepiga, men överlag har jag haft tur i mina nya bekantskaper.

Jag är inte räddhågad utav mig utan väljer att träffa en del av dem jag pratar med. Det har berikat mig liv på många sätt. Några har visat sig inte alls motsvara den bild av dem jag målat upp i min skalle medan andra är på pricken som jag tänkt mig dem. Den förstnämnda gruppen brukar till en börja vara svår att förlika sig med. Det tar lite längre tid att knyta an till dessa människor och en del faller bort helt eftersom de är så himla olikt det jag trott. Av den andra gruppen är det få som faller bort. Dem har jag ju en väldigt positiv bild av, en känsla av att jag redan känner dem och att det enda som saknats är att vi inte träffats. Den gruppen är störst.

Internet är inte ofarligt, men de allra flesta människorna man möter där är människor utan någon dold agenda. Folk som, precis som jag, vill skriva av sig, prata, lära känna nya människor. Vanliga "svenssons" i den bemärkelsen att de är just vanliga. Ett stort tack till de där datanördarna i Silicon Valley som ville kunna kommunicera genom datorerna trots att de satt i samma rum. =P

Dagens kommentar

Grannen: Gråter du???
Grannens sjuåring: Nej, det kom bara lite tårar.

Tur att det är fredag...

Hade det inte varit fredag hade jag nog slutat på jobbet idag. Gårdagen var tung som fan och förmiddagen idag var inte alls kul, trots att vi hade rullstolsdans.

Hade jag inte vetat att jag i morgon får ligga kvar i sängen tills tolv om jag vill, sedan ska ta det lugnt och bara umgås hade jag gett upp efter detta:

* Överskolningen blev inställd eftersom personal saknades.
* Det känns som att ha en praktikant istället för en kollega, vilket leder till att vi andra sliter häcken av oss.
* Denna kollega är pedagogiskt ansvarig och kan inget om vår verksamhet.
* Min fot höll på att gå sönder när jag dansade.
* Pedagogen ville ta genomgången med sjukgymnasten om en elevs ståbräda trots att hon inte vet hur det ska vara och därför inte kan se om det är något galet.
* Den kollegan som kan mest om klassen förutom jag och hon som är i Turkiet lider av panikångest och just nu är speciellt skör.
* Spekuleringar om att alla vikarier blir avskedade efter sommaren kom i svang.
* Dessa spekuleringar (som spreds som en löpeld) visade sig vara sanna. Nya regler.
* Ilskna utbrott av en elev som gör illa sig själv och andra under dessa.
* Problem med att få ihop tiderna.
* Många kollegor bestämde sig för att gå på after work och jag har inte en spänn.


Dagen blev inte helt fel, trots allt detta. Det fanns glädjeämnen också.

* Vi åt gott, hembakat basilikabröd när vi planerade.
* Eleverna älskar dansen. =D
* Jag lyckades hålla isär alla trådar utan att snubbla.
* En kollega gav mig en spontan kram och talade om att hon tycker jag är otroligt duktig.
* Jag fick många komplimanger för min klädsel. Jag hade kjol på jobbet... That´s a first!
* Maten idag var god som fan.
* Ståendet för eleven fungerade äntligen som det skulle!!! =D
* Jag var till en väns salong efter jobbet och fick fina naglar.
* Vännens vän hade rensat i garderoben eftersom hon gått ner i vikt och hennes (mycket fina och välvårdade) kläder hittade sin väg till mig och passar som handen i hansken.
* Jag fick alldeles nyss ett sms från grannarna där de bjöd över oss eftersom de saknar oss. =)
* Jag har fått bekräftat om jobb fram tills den 14 augusti.

Tur att det finns plus och minus i livet...

Betapet

Jag spelar ibland alfapet på nätet. Eftersom alfapet är patenterat har de döpt det till betapet. Klyftigt och vitsigt, va? ;)

Konstigt nog brukar det vara i rummen flodhästen eller valrossen jag hittar någon att spela mot. Ett tecken, eller? *hahaha*

Oggig

Dagen har varit lång, lång, låååång. Vid lunch hade jag sprungit som en skållad råtta för att försöka få ordning på alla motsägelsefulla besked jag fått under förmiddagen. I slutändan visade det sig vara som jag trott från början. Asdrygt när en massa kärringar börjar spekulera. Rätt vad det är har någon hört spekulationerna och tagit dem för sanna. Klart som korvspad att den sanningen förs vidare till nästa etc, etc. Skitkul att reda upp sen.

Man kan ju tycka att det inte är min sak att ordna upp sådant som överskolning, inskolning och personal till detta, men nu föll det på min lott eftersom alla andra rörde till det. Jo, att min kollega i klassen (som är ordinarie) är på semester i ett varmt land och att den nyanställda fröken, som faktiskt är på plats och ska ha ansvaret, aldrig någonsin jobbat med mulithandikapp bidrar ju även till att jag är springer benen av mig lite mer än vanligt. Jag kommer bli så tacksam när min kollega kommer hem igen. Måndag, måndag, måndag.... *längtar*

Jag klankar inte på personen, märk väl, men situationen är inte kul. När de äntligen anställde en lärare till klassen hade jag inte ens kunnat föreställa mig att det skulle vara någon som inte tidigare kommit i kontakt med en verksamhet som vår. Faktiskt känns det som att ha en praktikant i klassen istället för en ansvarig pedagog. Förhoppningsvis blir hon snart varm i kläderna, men vi får nog räkna med att slita häcken av oss även resten av denna termin. Vi har ju gjort det utan lärare i över två månader nu, så någon månad till utan sådant ledarskap kanske funkar... trots att den tilltänkta ledaren ju är på plats.

Efter jobbet gick jag över till min kära niece. Tur i oturen var hennes humör också mindre uppåt, så vi satt och oggade av oss tillsammans. Lite te, rostade mackor och ogg var precis vad jag behövde för att vara lugn och sansad när jag kom hem. Tack Lina!

Klok

Där jag växte upp var klok liktydigt med tråkig. Kallade man någon klok kunde man lika gärna påstå att det var en grå och trist människa. En sådan vill man ju inte vara.

På sistone, de senaste åren, har jag ofta blivit kallad klok. Förutom att jag faktiskt inte håller med i ordets egentliga betydelse eftersom jag ju inte är någon som sitter och funderar ut klokheter får det mig att känna mig utbota trälig. Som en moraltant, som någon som håller en pekpinne. Sådan hoppas jag verkligen att jag inte uppfattas som.

Jag hittade ett ljus som talade om att Yvonne är vis och rådig.
Mina vänner kallar mig klok.
Jag fick detta i en lyckokaka för några veckor sedan; "Your wisdom will find a way".
På jobbet säger de till varandra att fråga mig om de undrar något.
Folk jag knappt känner kallar mig förståndig.

Jag ska lära mig att ta det som den komplimang det verkligen är. Jag är bra. Jag är inte grå och pekpinnig. Jag är bra!

Vänner

Jag har världens bästa vänner!!!!

Jag pratade med en nära vän på msn och hon berättade att hon bakat en mjuk pepparkaka. Hon vet att jag gillar den, så hon frågade om jag ville ha halva, slängde sig i bilen vid mitt jakande svar, lämnade över en fortfarande varm kaka och bilade sedan hem igen.

TACK!!!

Supergott!!!

Jag har suveräna vänner. Me Löve U!

Kalabalik

När jag kom gåendes på min gata ser jag att det står en polispiket vid huset mitt emot. Hmmmm.... Naturligtvis står det en del åskådare, men av det tjugotal som är där verkar de flesta vara inblandade. Hmmmm.....

Det visar sig att fyra killar sprungit in i en lägenhet, slagit sönder en massa saker, plockat på sig annat och sedan kutat därifrån. Jag antar att de inte räknat med att det i lägenheten skulle finnas ett helt gäng människor, varav de flesta var på besök hos sonen i familjen. S

ex eller sju grabbar i 17-18-årsåldern fick tag på den ena av inkräktarna, de övriga kom undan. Killen de fick tag på behövde ambulans när grabbarna och kvinnan som bor i lägenheten var klara med honom. Tydligen fick de fast honom redan inne i lägenheten, men sedan släpade de ut honom och bultade på honom med en påk eller liknande innan de av okänd anledning låste in honom i en bil. Varför de valde att förvara killen, som inte kunde springa någonstans, där vet jag inte men polisen fick släpa ut honom när de kom.

Jag är inte bättre än någon annan. Jag stannade till för att titta. Jag undrade. Jag funderade. Jag lyssnade på vad som sades och hörde hur folk spekulerade i vad som skulle ske näst. Till slut kändes det lite för mycket att stå där och glo, så jag bestämde mig för att gå in till mig. Just när jag sa till en granne att jag skulle gå inser jag att jag känner igen den ena av grabbarna. Han bor i farmors trapp. Huset polispiketen stod vid är det farmor bor i. Fan! Jag sprang in till farmor för att kolla hur det var med henne.

Tack och lov för att gumman både hör dåligt och har för vana att låsa sin ytterdörr. Hon var skitarg för att grannens minsta pojke hade skrikit sig hes i trappen och att det varit en massa spring, men utöver det hade hon missat uppståndelsen. Hon trodde att någon ryckt i hennes dörr, men när hon gick för att titta var det ingen där. Tack och lov för det! Vart är världen på väg?

Drömläge

Jag hann inte somna in och drömma. Sonen hann på mig innan jag ramlat ner i sängen. Jag fick höra det var mor drömmer om att höra vid tio på kvällen.

"Mamma, vi ska klä ut oss i morgon. Vi har tema bonde."

Eeeehhhh....?

Precis vad jag ville! Jaga rätt på något som ens påminner om en bonde-utstyrsel. Skitbra. Sent på kvällen så att man inte ens kan höra med folk man känner om de har något att bidra med. Perfekt. Hurra.

Jag har nu bokstavligen klättrat över, sträckt mig förbi och rotat under mina många böcker i skrubben för att se om gummistövlarna jag gömde där inne för länge, länge sedan fanns kvar eller om de torkat och smulats sönder. De fanns kvar men naturligtvis var de fel storlek. Jippie. Allt går som det ska.

Det slutade med en rutig skjorta, en ful keps, en snusnäsduk och strumporna instoppade i jeansen. Inte bäst, men det får duga. Och ärligt... jag är glad över att temat inte var Stålmannen.

Ditt och datt

Imorgon tänker jag "glömma" att ta med mig badkläder. Badet är roligt men tungt. Har ingen lust att slita som ett djur på en studiedag.

Fick besök idag, men inte det besöket jag trott. En gammal vän sedan förr (ja, de verkar ploppa upp om ogräs just nu) skulle ha kommit över på en fika men det skedde något som gjorde att hon inte kunde. Jag blev lite besviken men det gick över då det ringde på dörren och sonens gudfar stod utanför. Jag träffar min första adopterade släkt alldeles för sällan. Att han dessutom talade om att han bokar min biljett till det soliga landet i söder innan månadsslutet gjorde mig glad. Jag har haft en bra kväll. =D

Jag surar fortfarande över mitt minneskort. Satans irriterande. Jag vill ju ha ut bilderna från det, men det känns inte som om det är värt de 300 kr en expertbutik vill ha för att bränna ner dem på en skiva åt mig.

Indirekt kontakt har tagit över i vårt samhälle. Istället för att faktiskt prata med varandra skickar man sms även då det gäller sådant som bör tas personligen. Man bespar sig sådant som är jobbigt genom att skicka ett meddelande och slippa höra hur den andra reagerar och dennes svar. Praktiskt? Nej. Fegt.

Idag har jag träffat och pratat med många som var med förr. Man får en del funderingar. Jo, jag är till viss del annorlunda från då. På gott och ont. Men jag kan ändå ärligt säga att jag i det stora hela gillar den jag blivit. De vassa kanterna har slipats ner och jag är smidigare. Fortfarande brutalt ärlig, men inte längre brutal i hur jag lägger fram det.

Det var inte vackert, men sånt är livet. Att vara tonårsmorsa innebär även att man ibland beter sig som en rabiat primat som mest av allt drömmer om att decimera avkommans längd lite. Inte mycket, bara ett huvud ungefär.

Min msn funkar inte och det retar mig. Konstigt. Jag bryr mig sällan om msn. Men när den inte funkar är det plötsligt skitirriterande. Irrationellt. Jag skyller på pms. Det är ju i vilket fall den enda förklaring alla killar tror.

Jag kan konstatera att jag har bra fantasi.

Nytt möte

Några dagar sedan skrev jag om hur det kan vara att träffa någon från förr. Idag träffade jag ytterligare en "gammal goding", en tjej jag var som lång och lerhalm med i många år. Ibland var det hon och jag, ibland var det fler med. Vi träffades som 14-åringar och var bra vänner tills vi var runt 22 eller så. Då kom livet i vägen och tiden (brist på intresse?) skapade svårigheter att träffas.

Lustigt, när jag tänker på de åren är det främst några få människor som figurerar., trots tat jag minns många, många av de jag träffade de åren. Några vuxna som av olika anledningar etsat sig fast, men de är oväsentliga just nu. De jag tänker på är de vänner jag hade. Jag var inte lik någon av dem och ingen av dem var lik varandra. Ändå (eller kanske just därför) var vi väldigt tighta. De betydde så otroligt mycket för mig.

Idag har jag ingen kontakt med någon av dem. Vissa följer jag på nätet, genom deras bloggar, men de övriga har jag tappat kontakten med helt. De är de få människorna här på jorden jag blött och stött mina tankar och funderingar, lycka och sorg, förtjusning och missnöje, frustration och glädje med. De är de som idag kan säga när ett visst karaktärsdrag föddes, hur det kommer sig att jag utvecklat en slipad förmåga till att medla, varför jag ibland har pokeransikte, vad som i grunden gör mig glad. Även om en del saker förändrats, utvecklats eller helt enkelt försvunnit känner de ändå kärnan av det som idag är jag.

Det var inte svårt att prata med tjejen jag träffad idag. Faktiskt kändes det lite underligt bara för att vi pratade på som om vi träffats igår och hon ändå ser rätt annorlunda ut nu än för 19 år sen. Jag ser ju också annorlunda ut, men jag ser ju inte det på samma vis själv. Att höra den röst jag skulle känna igen i en stor folksamling men se en fysiskt annorlunda person var udda. Och jisses vad vi hade att uppdatera oss om. Det var hur kul som helst att träffa henne igen.

Jag ska ringa henne någon dag. Bjuda på eller bjuda över mig på fika. Ja. Jag tror jag behöver en promenad nerför Memory Lane. Jag behöver hitta den där tonåringen med höga förväntningar på livet, se flickan som stångades med världen utan fruktan i blicken, hon som visste att det inte skulle bli lätt men ändå längtade efter att få leva. Jo, jag ska strosa ner den stigen.

Paranteser

Igår läste jag ut en bok, Vackra lögner av Lisa Unger. Den var rätt dålig. Det som gjorde den dålig var egentligen inte handlingen, som man för övrigt kan följa i otaliga amerikanska b-deckare innehålland en oskyldig kvinna som finner sig jagad av både polis och en massa bad guys samtidigt som en tyst, stark hjälte som verkar ha skumma hemligheter i bagaget kommer till hennes räddning. Nej, det som gjorde den dålig var sättet den var skriven på.

Boken är skriven i jag-form. Inget fel i det alls. Jag har läst många bra böcker som är skrivna så. Det som stör mig är alla satans paranteser i boken. Helt ärligt, hur fan kan man skriva en bok i vilken man hela tiden ska betona något i paranteser??? Att huvudpersonen i paranteserna vänder sig direkt till läsaren som om man själv är delaktig i dussinhandlingen gör det hela ännu mer störande! Skitbok!

Message received

Tidigare ikväll var jag in till grannen en stund. De har, som alla som läser min blogg redan vet, ett gäng barn. Näst äldsta är sju. Han är lite försiktig i sitt umgänge med mig. Ja, med de flesta faktiskt. En lite reserverad och blyg kille. Idag var jag däremot poppis...

Pojken: Jag vill ha grillade mackor.
Mamman: Nej, du får ta en vanlig macka.
Pojken: *tittar stint på mig* Vi har inget gott bröd!
Mamman: Är det slut på brödet vi fick av Yvonne i förrgår?
Pojken: *försöker pränta in sin poäng med blicken* JAAAA!
Jag: Vill du ha lite mer sådant bröd?
Pojken: Kom så går vi in till dig och hämtar!

Tur att man är poppis någon gång iaf... även om det egentligen är brödet han gillar bäst. *S*

Säga ifrån

När jag var på anställningsintervjun till vikariepoolen (som sedemera bytte namn till bemanningstjänst) fick jag frågan "Om du som vikarie ser något som inte är ok, skulle du ha kurage nog att säga ifrån?" Jag svarade tveklöst ja på den frågan.

Jag har levt upp till mitt svar många gånger. Jag har fram tills idag inte behövt gå till någon högre instans, utan det har räckt med att jag tagit det direkt med den eller dem det gäller. Enkelt, rakt på sak och utan krusiduller. Då jag lagt fram saker på ett bra sätt har jag lyckats undvika bråk och sura miner efteråt. Helt ok för min del. Faktiskt. *S*

Idag gick jag över huvudet på någon. Det gäller en kollega (jag skäms över att kalla henne det) som trots lång tid på samma ställe inte har en aning om vad hon håller på med. I mitt stilla sinne brukar jag tänka att särskolan är en bra plats för henne och då menar jag inte som anställd.

Just nu är det i "min" klass känsligt med nya människor och denna person rör upp alla rutiner och gör allt vårt jobb tre gånger svårare. Många gånger har jag muttrat om att jag hellre jobbar med för få personal än får in henne. Och ja, jag har tagit det med henne. Förklarat vikten med rutiner, att alla gör lika och att man absolut ska checka läget med oss "vanlig" personal innan man gör något spontant som i våra elevers sinnen upplevs som en rockad. Gissa vem som inte håller på rutiner, inte någonsin lär sig våra elevers olika svårigheter och som gör som hon själv tycker?

Idag pratade jag med chefen. Jag sa att vi behöver någon i slutet av veckan och att det just nu är extra känsligt och därför ville jag ha ett löfte om att det inte blir den personen som kommer in eftersom det är som att ha en person som aldrig någonsin varit i en sådan verksamhet som vår. Jag ogillar att gå över huvudet på någon, men jag har inget val när människan i fråga inte fattar när man pratar med henne direkt. Jag tror det togs emot på ett bra sätt av chefen, men det visar sig.

Jag borde...

Jag borde städa.

Jag borde klippa mig.

Jag borde vara mindre sarkastisk.

Jag borde röja i källaren.

Jag borde skriva mer.

Jag borde vara mindre gåpåig.

Jag borde läsa alla de där böckerna som väntar i skrubben.

Jag borde höra av mig till mina vänner oftare.

Jag borde gå ner i vikt.

Jag borde gå till läkare med min fot.

Jag borde skaffa fler fiskar.

Jag borde grubbla mindre.

Jag borde fotografera mer.

Jag borde ha ett fast jobb.

Jag borde resa mer.

Jag borde skaffa nya gardiner i sovrummet.

Jag borde.....

Stängningsdag

Idag ska vi tillbringa hela dagen på Björnön. Skolan är stängd eftersom vi ska ha planering mellan 8.30-16.00. Jag har förmånen av att få vara med under denna dag.

Men....

Jag vill faktiskt inte det! Jag vill vara hemma. Det vi ska diskutera är sådant som rör kommande terminer, fast personal och nya elever. Ska man vara riktigt krass är det alltså sådant som inte rör mig. Jag tror visst att de vill ha mig kvar, att jag kommer att vicka där länge till, men ärligt... om de inte kan ge mig fast jobb och jag generellt aldrig officiellt kommer att ha huvudansvaret ( yeah right!) för något känns det som om denna dag mest blir en massa dravel och tragglande för mig. Jag hade hellre njutit av en ledig dag. Speciellt då vädret är som det är och Björnön lockar mindre än vanligt på en sådan regnig dag...

Spindlar

Jag är fobiskt rädd för dessa varelser. Jag kan se dem på bild och på tv utan att få andnöd, men om det råkar komma en i min väg irl blir jag som ett litet barn och vill bara därifrån. Jag får bokstavligen svårt att andas, blir stel, darrar och om arachiden råkar välja mitt håll att röra sig åt skulle jag själv kunna leka spindel och klättra väggar för att komma därifrån.

Jag har genom åren utsatt mig själv för dessa varelser för att inte bli som ett lallande fån när en liten spindel hittar in till mig eller råkar befinna sig på samma plats som jag. Det har till viss del funkat. De mindre exemplaren renderar mig inte till en skräckslagen geléklump längre. Jag skulle överdriva om jag sa att jag med lätthet kan flytta dem ur min väg, men nu för tiden kan jag iaf ställa ett glas över, närma mig med tillhygge för snabb elimination eller välja att hålla stenhård uppsikt över tills jag själv går därifrån.

De större varianterna däremot kan få mig att gråta. Jag är ingen lipsill. Inte ens i närheten. Under många år var det ingen som såg mig gråta. Idag kan jag göra det när det är befogat och jag skäms då inte för det. Utom när det orsakas av att en spindel. Då känns det superfånigt. Jag skriker till, darrar, tårarna rinner och jag gör krumbukter och försöker desperat komma ifrån varelsen. Löjligt. Ändå kan jag inte låta bli. Jag försöker och ger mig fan på att jag inte någonsin ska bete mig så igen och nästa gång är det samma visa igen.

Allt detta pga av en dröm.

Konstigt egentligen. Av någon anledning drömde jag samma dröm i flera år. Första gången jag minns att jag vaknade av den, skrikandes och fäktandes, var när jag bodde på ett ställe jag flyttade ifrån när jag var fem år. Sedan hade jag drömmen om och om igen i perioder fram tills jag var runt tretton. Därefter försvann den mer eller mindre även om jag ibland kan få fragment av den fortfarande.

Jag låg i underslafen i en våningssäng. Jag vaknar (i drömmen) av en konstig känsla. Det kryper på mig. Långsamt öppnar jag ögonen. Jag törs inte skrika. Tänk om något ramlar ner munnen på mig. På hela undersidan av överslafen kryper det spindlar. Man ser inte spånskivan som utgör sängbotten ens. De kryper på benen upp också. Stegen är överfull av dem. Jag ser ner på mig själv och inser att hela jag är täckt av spindlar av olika storlekar och färger. Överallt är de. Jag är paralyserad och kan bara se hur de kryper uppåt. En snabb rörelse i ögonvrån får mig att se snett uppåt. Då inser jag att spindlarna kryper på kudden, i håret och runt hela mig. De är under täcket. Jag önskar jag vore död. Jag tror jag kommer att dö. Hjärtat kommer att stanna.

Det är då jag brukade vakna. Skriken väckte hela familjen. Hysterin orsakade kaos. De gånger jag kissat på mig av skräck skapade irritation. Jag fick höra att jag var larvig och att det skulle sluta pjoksas med mig. Och jag är livrädd för spindlar.