Flytt

vonnes.wordpress.com

Övertygande?

Facebook roar mig. Det finns verkligen representanter från alla olika sorter där. Nu menar jag förstås inte raser eller kulturer, även om de också finns representerade på min kompislista. Det jag snarast tänker på är status-torskar av olika slag.

Jag är själv en sådan. Inte så att jag varje dag måste skriva en status eller att jag i den ens är tydlig, men på så vis att jag gillar att skriva dit något. Ofta blir det lite tvetydigt eller direkt udda. Något folk reagerar på, frågar om, skojar till det om eller vad som. Blir ofta lite querky kommentarer som följd.

Sen finns det de som skriver ut precis varje sak de gjort under hela dagen. Dessa har ibland även med vad de drömt under natten. Detaljerna flödar och man får en komplett uppdatering om vad som försiggår i deras liv. Vissa skriver man passande kommentarer till, men de flesta trycker man sig förbi med hjälp av gilla-knappen.

Det finns sedan en variant som i stort sett endast skriver om nyheter som florerar i media. Skandaler, miljöhändelser, politik, ja lite vad som helst faktiskt. Diskussionerna i kommentarform kan ibland bli intressanta, men iaf i mitt fall blir det oftast för djupt för att jag ska orka engagera mig. Facebook = lättsamt.

De som senast fångat mitt intresse är de som dag efter dag, gång efter gång, talar om exakt hur lyckliga de är. Stämmer deras utsago är de väl unnade den lycka de skriver om, men är de egentligen helt ärliga när de skriver så? Missförstå mig rätt, jag vill att de ska vara lyckliga. Inget snack om saken. Mer lycka åt folket! Men jag är kanske lite cynisk.... När någon upprepar sådant om och om och om och om och om och om och om igen får jag känslan av att de försöker övertyga alla, inklusive sig själva, om att det är så. Känns tyvärr inte äkta efter ett tag. Jo, jag är cynisk.

Det finns naturligtvis många fler varianter än de jag tagit upp ovan. Några väljer att bara skriva när de fått hjärtan, kommit till nästa nivå i något spel, behöver bygga på sitt stall, raggar kumpaner i maffiakrigen och en massa andra saker. Jag brukar gömma de applikationerna, så i praktiken ser jag aldrig dessa människors status.

Statusen på facebook är späckad med roliga inlägg, knepiga kommentarer, informativa meningar och bestämda proklamationer. Det är bra. Vi ska vara olika. Mångsidighet berikar. =)

Hårt fall

De ringde från den skola grabben sökt in på till hösten. Det är samma skola han gick på förra hösten, innan han kände ett enormt behov av en sabbatsperiod. Jag fick intrycket av att det är därför de ringde, de kände igen namnet.

Han kom inte in. Visserligen ligger han på reservplats, men kontentan är ändå att han i nuläget inte kommit in. Hon som ringde ville veta mer detaljerat om varför han slutade hos dem i december och hur motivationen ser ut nu. Jag berättade som det var och är, rakt och utan krusiduller. Hon ska nu prata med rektorn och se hur landet ligger. Inga löften, men hon ville att vi håller kontakt nu framöver.

Jaha. Vad säger man? Klart som korvspad att vi hoppats på att han kommit in, utan knussel.

Fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan!

Vilken dag!

Man kan summera min dag med fem ord.

Hårklippning, hamburgare, cykel, spendering och krabba.

Sonen är äntligen klippt och ser ut som en grabb igen.

Hamburgare á Mickey D´s till lunch och hemma-grillade sådana till middag.

Försökte laga en antik cykel utan framgång och senare blev det en cykeltur med min nya, fina stålhäst.

Blev hembjuden till... eeehhh.... svärfar, antar jag... på fredag och han ville veta om jag gillar skaldjur och då speciellt kräftor. Nix pix. Men skaldjur som skaldjur, nu ser jag på Deadliest catch och där handlar det om krabba.

Out of touch

Den gångna helgen har svischat förbi med en hiskelig fart. Efter min konstiga sjuka i förra veckan kom då fredagen, midsommarafton. Det var rätt skönt att vara på jobbet redan kl sju. Det är lugnt där då och det håller i sig i någon timme till innan det är dags att ta itu med dagens alla sysslor.

Självklart innehöll dagen arbetsdagen en del kaos, konstigt vore annars. Förändringar i rutiner, det oförutsägbara i det klientel vi har och antal boenden vs personal som var givna faktorer för det. Men det var ändå en bra dag på jobbet.

Överraskningen var stor när jag kom hem. Visserligen hade jag bett Honom hämta upp min grabb innan jag slutade för att vi skulle kunna fira midsommar och min födelsedag ihop, men jag hade inte förväntat mig att de skulle ha handlat och fixat så att jag bara behövde sätta mig och lägga upp fötterna medan de ordnade det sista. Med tanke på att de egentligen aldrig umgåtts utan mig var det en positiv utveckling att de träffats tidigt för att kunna bestämma mat och handla ihop.

Grabben satt med oss hela kvällen. Vi pratade, skojade och skrattade. Han blev erbjuden en cykel att ta sig hem med men han valde ändå att sova kvar. Det är stort. Han gillar inte att sova någon annanstans än hemma. Speciellt som han inte har tillgång till sin dator då. Min Han var snäll och kopplade igång sin dator åt grabben, men denne valde ändå att sitta med oss en bra stund innan datorns lockelse blev för stark.

Lördagen och söndagen innebar mer jobb. Faktiskt hann jag knappt med något annat. Igår var jag så trött när jag kom hem att jag somnade sittandes i soffan vid 18-tiden. Det hör inte till vanligheterna. Har känts som om jag varit i en bubbla, utanför världen, i några dagar. Tröttheten är botad med en riktigt god nattsömn och efterföljande sovmorgon. Nu ska jag läsa ifatt lite nyheter innan det är dags att åka till jobbet igen.

Urlakad

Någon gång mitt i natten i går vaknade jag av en skarp smärta i magen. Det blev en snabb tur till toa som följdes av ett flertal besök där. Jag fick dessutom skyhög feber och mådde så illa att jag inte kunde behålla något alls, inte ens vatten.

Jag fortsatte må lika dåligt under förmiddagen. Faktiskt mådde jag så dåligt att jag frångick min vana av att alltid klara mig själv och ringde sjukvårdsupplysningen. Sjuksköterskan där skrämde mig lite eftersom hon dels tyckte det lät som svår solsting men att det även kunde vara blindtarmen med tanke på den starka smärtan på höger sida av magen.

Rekommendationen var att låta bli smärtstillande, ligga stilla och känna efter. Härligt. Men med 39.6 i temp (med alvedon i kroppen) är det svårt att hålla sig vaken. Jag gled in och ur dvala hela dagen. Som tur är gick smärtan i sidan över sent på eftermiddagen, så det var inte blindtarmen. Någon sked vätskeersättning nu och då var det enda jag lyckades behålla tills åtta på kvällen. Då klarade även lite kräm och mjölk att stanna kvar i magen.

Ytterligare kontakt med sjukvårdsrådgivningen konkluderade att jag troligen fått i mig något dåligt samtidigt som jag drabbats av solsting. Inget att oroa sig över, alltså. Vilken tur, alltså. ;)

Även natten till idag späckades med frossa, illamående, ont i hela kroppen och skyhög feber. Jag har inte vågat äta något heller. Är aningen rädd för reaktionen. Inte undra på att jag känner mig urlakad.

Flytt?

Jag har funderat på att flytta min blogg till wordpress. Anledningen till det är att jag där kan välja att lösenordsskydda vissa inlägg. Att jag inte redan gjort det beror mest på att jag inte har ork att ta tag i det och att det jag faktiskt skriver ändå är rätt så harmlöst.

I fallet med hans dotter finns det ingen chans att hon läser det jag skrivit. Trots att hon vet att jag har en blogg så vet hon inte vart jag skriver, under vilket namn jag skriver och min dator är inte bara lösenordsskyddad, den är även inställd på att ta bort all tidigare historik var gång man stänger av den. Hon känner heller ingen som kan adressen.

Detta innebär dock inte att allt jag skriver är ok. Jag är medveten om det. Att jämföra henne med en amöba i vissa lägen är elakt. Men det är min blogg och jag är hellre elak där, där jag för de flesta läsare är relativt anonym, än att jag säger det direkt till henne eller proklamerar det offentligt. Det är min ventil.

Jag gör vad jag kan och ja, ibland gör jag fel.

Plattfötter?

När jag cyklar har jag pedalen under fotens trampdyna. Det är något jag observerat att tjejer i regel har. Killar däremot har i regel pedalen under fotvalvet, dvs i mitten av foten. Jag upptäckte detta för länge sen och tänker på det varje gång jag är ute och går och lägger märke till någon som cyklar förbi mig.

Jag finner att man får mer kraft att trampa med om man har pedalen under trampdynan och dessutom anser jag personligen att det är bekvämare att ha den där. Är det möjligt att skillnaden i storlek på tjejer och killars fötter ändrar dynamiken på det?

Nu gör jag slag i saken och försöker tillfredsställa min nyfikenhet. Är det någon som vet varför det (generellt) finns en sådan skillnad mellan könen gällande vart under foten man har pedalen?